Rapport från vår gemensamma ansvarskris

Bild: Maija Hurme

Flyktingkrisen har fått européer att konfronteras med sin nationella egoism – och att med tiden bli bekväma med den. Det minsta man kan kräva av en auktoritär regering som den finländska är att inte hyckla om vilken politik man de facto står för, skriver författaren Merete Mazzarella.

Kommer ni ihåg året 2015 när det fanns de som strängt sa att man skulle vara försiktig med hur man använde ordet "flyktingkris"? Det vill säga, man skulle ha klart för sig att krisen uttryckligen var de asylsökandes och ingalunda mottagarländernas?

Budskapet kändes väl en liten smula skenheligt redan då och motbevisades allt tydligare efterhand som veckorna och månaderna gick. I många länder – bland dem Finland som bara fick ta emot drygt 30 000 asylsökande – var det politiska och folkliga motståndet stort från första början. I de mest välkomnande länderna – Tyskland som tog emot en miljon och Sverige som tog emot 163 000 – hårdnade klimatet efterhand. Flyktingkrisen skulle visa sig vara, och är, vår allas: den är en ansvarskris, en moralisk kris.

Ett bra tag nu har jag grunnat på frågan: Vad gör Finlands och EU:s asylpolitik med oss medborgare? Att de asylsökande farit illa är självklart men har inte också vi tagit skada?

* * *

Vi har konfronterats med vår nationella egoism. Redan för ett par decennier sen resonerade essäisten Johannes Salminen kring den i vårt land utbredda oviljan att bekosta utvecklingsbistånd. Det var, skrev han, som om vi också under de allra bästa Nokiaåren mest bara tänkte på nationalsångens ord "vårt land är fattigt, skall så bli". Ja, det var som om vi innerst inne ansåg att det var vi som borde få Röda Kors-paket. 2015 och framöver har vi sannerligen inte heller haft en regering som brytt sig om att – i likhet med den svenska – kraftfullt ta avstånd från främlingsfientlighet. Inte heller presidenten har tydligt sagt ifrån utan har föredragit mer okontroversiella ställningstaganden som att fördöma nedskräpning och skolmobbning. Asylsökande har inte haft anledning att känna att jubileumsårets motto "tillsammans" har gällt dem.

När Ekenäs firade kvinnodagen 2016 med en debatt om asylpolitiken var Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg en av paneldeltagarna. Hon berättade att ministeriet hösten 2015 blivit formligen nerringt och nermejlat av personer som i högt röstläge uttryckte sin oro över allt det elände som de asylsökande förmodades medföra. Hon medgav naturligtvis ingalunda att ministeriet låtit sig påverkas av den här opinionen men hon hade knappast nämnt opinionsstormen om den inte haft betydelse.

* * *

Vi – åtminstone vi som anser att det hade varit fullt möjligt för Finland att ge asyl åt fler än de drygt trettiotusen som sökte – har insett att våra myndigheter inte bara har tolkat asylrätten så snävt som möjligt utan också försökt kringgå den.

Enligt FN:s flyktingkonvention och europeiska skyddsgrundsdirektivet är asylrätten absolut. Det har betonats bland annat av den svenska advokaten Viktor Banke som specialiserat sig på asylärenden och i fjol gav ut Andrum, en berörd och berörande liten bok om svensk asylpolitik. Flykting är, enligt konventionen, den som lämnar sitt hemland för att den "känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss grupp". Det gäller också att man inte ska kunna få skydd i hemlandet. "Alternativt skyddsbehövande" är man om man i "hemlandet riskerar dödsstraff, tortyr, kroppsstraff, omänsklig eller förnedrande behandling".

Våra länder är skyldiga att pröva varje asylansökan och bevilja skydd om det behövs. Banke understryker också att en central del av asylrätten är att få skydd utan annan bevisning än den muntliga berättelsen: "det måste vara så eftersom asylsökande sällan har möjlighet att åberopa annan bevisning. Beslutet att fly fattas ofta i hast, vissa dokument försvinner längs vägen, andra är farliga att bära på. Många asylprocesser avgörs utan att Migrationsverket kan fastställa identiteten på den sökande."

Titeln på hans bok syftar på att svensk asylpolitik som tidigare var tänkt att ge de asylsökande andrum nu kommit att sträva efter att ge svenskarna andrum. Problemet är, påpekar han, att det individuella rättighetsperspektivet går förlorat när debatten börjar handla om systemets hållbarhet. Men det är en gång för alla ur det individuella rättighetsperspektivet asylrätten bör ses för det är så den är skriven, och det ska inte få spela någon roll hur många människor som söker asyl samtidigt.

Men det har det alltså kommit att göra.

* * *

Det finns naturligtvis alltid utrymme för tolkningar. Man får inte flyktingstatus på grund av vad man utsatts för utan på grund av vad man kan förmodas utsättas för framöver. Hur går det att avgöra när en fruktan är "välgrundad"? Eller när människor kan leva tryggt i en annan del av sitt hemland än den de flytt från?

Det säger sig självt att bedömningarna kan bli godtyckliga. Hur ska en beslutsfattare till exempel förhålla sig när hon eller han hör samma berättelse gång på gång? Det är ju rimligt att tro att många asylsökande har haft likartade upplevelser men man kan också intala sig att den person man i ett givet ögonblick har framför sig har lånat sin berättelse av någon annan. I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan, i asylärenden den asylsökande.

Att den finländska asylpolitiken var snål visste vi väl alla från början, men hur snål den var förstod vi först när flyktingaktivisten Sunniva Drake 2016 lade ut ett negativt asylbeslut på nätet. Det gällde en irakier, en man från Mosul som terroriserats av ockupationsmakten IS. Efter att ha fått både sitt företag och sitt hem förstört höll han sig först gömd och sedan flydde han. I hans fall handlade det inte om att beslutsfattarna betvivlade berättelsen. Tvärtom gick de igenom den punkt för punkt och gjorde klart att de trodde på den – men kom sedan till slutsatsen att han mycket väl kunde återvända till Irak, om nu inte till Mosul så till Bagdad där våldet visserligen också är utbrett men inte riktat mot honom personligen.

Det var i det här skedet som Monika Fagerholm och jag tog initiativet till den kampanj som kommit att gå under namnet Breven till Sipilä. Under loppet av ett halvår fick statsministern ta emot 720 brev – mestadels gammaldags pappersbrev – som vädjade om en mänskligare asylpolitik.

* * *

Men asylpolitiken har inte bara gett många av oss medborgare känslan av att kollektivt ha blod på händerna. Den har också – och kanske framför allt – fått oss att förlora förtroendet för våra makthavare, att uppfatta att de helt enkelt ljuger. Regeringen försäkrar att Finland är en rättsstat men som journalisten Barbro Björkfelt har påpekat har den argumentation som exempelvis inrikesminister Paula Risikko levererat varit egendomlig: den har snarast gått ut på att eftersom Finland en gång för alla är en rättsstat kan det man gör inte vara fel. Det är – förefaller det mig – som om man skulle säga: "Jag är nykterist så sprit kan inte skada mig."

Under den tid brevkampanjen pågick försämrades rättsskyddet för asylsökande: de fick kortare tid på sig att överklaga ett negativt beslut och svårare att få tillgång till rättshjälp. Ungefär samtidigt intervjuade Helsingin Sanomat tjänstemän vid Migri. Somliga uppfattade att de var utsatta för politiska påtryckningar att ge så många avslag som möjligt, de flesta lät förstå att den höga arbetstakten riskerade rättssäkerheten. Mycket riktigt har uppenbart orimliga, ibland bisarra, asylbeslut fortsatt att komma. Ett exempel bland många: 2017 beviljades två små barn asyl medan deras föräldrar fick avslag. Det mest bisarra var att Migri inte kunde medge att de slarvat utan lät en tjänsteman träda fram i teve och framföra ett styvnackat försvar.

* * *

Och brevkampanjen?

Ja, statsministern svarade aldrig på breven. Trots att de självklart var skrivna till honom i egenskap av statsminister och regeringschef förklarade han att de var privata brev – vilket torde betyda att de inte behövde diarieföras. Dessa privata brev lämnades sedan paradoxalt nog över till en annan person, Paula Risikko, som efter mycket lång tid svarade dels i ett massutskick, dels på inrikesministeriets blogg.

Vad hon svarade?

Att Finland är en rättsstat.

För många av oss var det här första gången vi förstod hur auktoritär vår regering är, hur ovillig den är att över huvud taget kommunicera med medborgarna.

* * *

Sen är det allt det hyckleri vi tvingas leva med. Våra politiker – och inte bara Finlands utan också många andra EU-länders – förklarar att det vore bättre att hjälpa flyktingarna i närområdena. Men ingen ansvarig politiker kan undgå att veta att närområdena redan tagit åtskilliga miljoner flyktingar. Hjälp i närområdena betyder i dag ett liv i misär, ofta i jätteläger. Dessutom: de politiker som ivrigast talar om att hjälpa i närområdena är de som ivrigast skär ner biståndsanslagen.

Hycklande är också den demonisering av människosmugglare som inte bara Finland utan EU i stort ägnat sig åt. Det stämmer naturligtvis att smugglarna skor sig på flyktingarna, och att många av deras båtar varit livsfarliga. Men faktum är att flyende människor i alla tider har anlitat människosmugglare och att EU:s främsta prioritet inte är omsorg om flyktingarnas säkerhet utan att hålla dem utanför EU. Ju fler som känner sig tvungna att fly från ett visst land desto angelägnare blir våra – och många andra EU-länders – myndigheter om att förklara just det landet tryggt: avvisningar till Afghanistan har skett under uppsikt av poliser som över huvud taget inte vågat stiga ur flyget i Kabul.

Flyktingkonventionen förutsätter som sagt att alla som kommer ska få sin sak prövad, därför gör man vad man kan för att förhindra att de kommer. Och vi har blivit förhärdade, år för år har vi blivit beredda att blunda för mer och mer. 2013 väckte det stor uppmärksamhet när en båt på väg från Libyen till Lampedusa kapsejsade och 360 människor drunknade. Det ledde också till den ettåriga räddningsaktionen Mare Nostrum. I april 2015 sjönk två båtar med några dagars mellanrum, i den ena katastrofen drunknade drygt 400, i den andra 800; i början av september spreds sedan den snart ikoniska bilden av treåriga Alan Kurdi.

Den hösten var många ute på gatorna för att kräva lagliga vägar till Europa men i Storbritannien talade Theresa May – då inrikesminister – om "tough love": om tillräckligt många asylsökande drunknade skulle man i deras hemländer inse att det inte lönade sig att fly. De organisationer som fortfarande arbetar för att rädda flyende från att drunkna möts i dag med motstånd av befolkningen i de länder dit flyktingarna söker sig.

* * *

Åtgärder som ännu för några år sen tedde sig fullständigt oacceptabla har blivit det nya normala. De flesta tycker väl fortfarande att det är extremt att (som Ungern gjort) använda tårgas mot barnfamiljer men i Norden accepterar vi id-kontrollen mellan Kastrup och Malmö. Det sägs vara en säkerhetsåtgärd men i praktiken drabbar den främst asylsökande som saknar id-handlingar, till exempel ensamkommande unga afghaner.

Det avtal EU ingått med Turkiet om att stoppa flyktingströmmen är högst problematiskt men långt mer bekymmersamt är EU:s – närmast Italiens – mellanhavanden med Libyen, en stat i sönderfall, där de människor som nu försöker ta sig till Italien inte bara stoppas utan ofta också utsätts för våld. Ja, i flera fall har de rentav sålts på regelrätta slavmarknader.

* * *

Vad är då lösningen? Det finns de som menar att flyktingkonventionen helt enkelt inte är hållbar i dag, att den är skriven för helt andra förhållanden. Ett tecken i tiden är en konferens som ska äga rum i Tromsö i sommar: "Refugees and Minority Rights. Acceptable and unacceptable criteria for accepting/rejecting refugees in a non-ideal world."

Utgångspunkten är här den utbredda oviljan att ta emot flyktingar: "även om en del flyktingar kommer att släppas in kommer många med rättmätiga anspråk att bli avvisade. Finns det sätt att på felaktiga grunder avvisa flyktingar som är mindre förkastliga än andra?" Eller som det uttrycks på engelska: "Are some ways of wrongfully rejecting refugees less objectionable than others?"

Tanken är alltså att världen en gång för alla inte är "idealisk", att vi måste göra fel och att vi därför måste slå våra kloka huvuden ihop för att göra så lite fel som möjligt. Det skulle rimligen innebära att omförhandla flyktingkonventionen och skyddsgrundsdirektivet.

Vad ska man säga?

Kanske det ändå vore bättre än att – som våra makthavare nu gjort – inbjuda oss till att hyckla och blunda. Genom sin principlöshet har de också bidragit till att polarisera samhället: man kan fråga sig om inte de flyktingkritiska i dag hatar de flyktingvänliga mer än de hatar flyktingarna. Polariseringen, hatretoriken, är troligen vårt allvarligaste samhällsproblem i dag och konsekvenserna av den är särskilt obehagliga.

Merete Mazzarella Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33