Ragnar Granit – vår bortglömda Nobelpristagare

Det var på håret att USA och Harvard Medical School i Boston hade snott den blivande Nobelpristagaren i medicin eller fysiologi framför näsan på oss. Men Korpopojken Ragnar Granit valde i sista minuten Sverige – och vi, vi fick äran.

– Vi stod med biljetterna i handen för avfärd med ångbåt från Petsamo till Boston när pappa fick erbjudandet från Karolinska institutet. Det var inget lätt val med tanke på de enorma resurser USA kunde erbjuda, säger enda sonen, arkitekt Michael Granit.

– Att han valde det närmare belägna Sverige berodde på att han var så fäst vid Vikminne här i Korpo, släktingarna och vännerna att han inte ville lämna allt.

Sonen Michael Granit minns pappa Ragnar som en stödjande och uppmuntrande far, som inte ville styra för mycket. Bild: Robert Seger

Detta skedde strax efter vinterkriget då den isfria Petsamohamnen fortfarande var en del av Finland. Nästan trettio år senare skulle Ragnar Granits beslut ge Finland Nobelpriset.

Minns du Ragnar Granit?

Jag ställer frågan till vänner och bekanta ur en äldre generation, som borde minnas.

Svaren är svävande. För den stora allmänheten har Ragnar Granit förblivit den kanske okändaste av våra fem nobelister. Ändå kunde han ha fått priset för två helt olika forskningsrön inom nervfysiologin. En orsak till "doldisskapet" är att forskaren, med djupa rötter i Korpo skärgård, bland många finsktalande upplevts som svensk, trots att hans banbrytande forskargärning inom nervfysiologin utfördes i Finland. Den andra orsaken var att Granits forskning om ögats färgseende inte är lätt att popularisera.

Grodans öga

Ragnar Granits stora ögonblick inträffade i labbet på Brobergsterrassen i Helsingfors. Det var strax före vinterkriget när han tillsammans med forskarkollegan Gunnar Svaetichin lyckades isolera signalerna från enskilda nervceller i grodögats näthinna. Plötsligt insåg de hur färginformationen från ögat förmedlas till hjärnan.

Han tog kunskaperna med sig till Stockholm. Först till Karolinska institutet och sedan som chef för neurofysiologiska avdelningen till Medicinska Nobelinstitutet. Småningom blev han även svensk medborgare.

För att få veta vem han egentligen var, inser jag att det är till Ragnar Granits hembygd vi måste ta oss.

Ragnar Granits gravsten i Korpo är anspråkslös. Inte ett ord om att han fick Nobelpriset för femtio år sedan. Bild: Robert Seger

Bakom den medeltida stenkyrkan i Korpo står en stram och anspråkslös sten där det framgår att professor Ragnar Arthur Granit, född 1900, död 1991, är begravd här tillsammans med sina föräldrar och hustrun Daisy. Det är inte bara stenen som är anspråkslös. Ordet "Nobelpristagare" höggs aldrig in.

Men stenen, den är förstås i granit.

– Farfars far, kofferdieskepparen Jeremias, ändrade sitt släktnamn Michelsson till Granit under den ryska tiden. Ryssarna gillade inte namn på -son. Jeremias gick till prästen och sade att han vill ha ett "hårt" namn. Prästen sade "Granit, det är hårt".

Michael Granit, visar mig runt på Vikminne, släktgården, i Korpoström. I denna trakt har släkten hållit till sedan urminnes tid, nu i tolfte generation.

Här förflöt Ragnar "Raggen" Granits barndomssomrar med lek och segling tillsammans med kusinerna ur den Ringbomska klanen, den andra stora Korposläkten. Men, som han själv beskriver det i sina memoarer, det var inte ett typiskt sommargästsliv.

Ragnar Granit var lika hemmastadd i laboratoriet i Stockholm som på verandan eller i trädgården på Vikhem i Korpo. Bild: Robert Seger

"En stor förmån för mig var att få tillbringa den tre månader långa sommaren hos farföräldrarna i deras skärgårdshem, som man nådde efter en utdragen ångbåtsresa från Åbo mellan bryggorna i Pargas, Nagu och Korpo ... där levde man i en genuin miljö som knappast förändrats sedan 1600-talet. Det var inte något villaliv eller godsägarliv... utan den pensionerade sjökaptensfamiljens liv, med rötter i bygden så långt kyrkböckerna går tillbaka i tiden. Kaptenshemmet var ett självhushåll med två kor, några får och en gris. Morgon och kväll hade de två tjänsteflickorna en halvtimmes rodd till den holme där korna gick på bete. Det var egen mjölk, eget smör och varmrökta skinkor och fårbogar, storbak av svartbröd, 'sammalet', hålkakor och kaffebröd, och på hösten tvålkokning ... Fiske pågick ständigt med ryssjor, mjärdar och nät ... vi levde i båt lika mycket som på land."

Vintrarna tillbringade skolpojken i Åggelby i Helsingfors, där pappa tjänstgjorde som forstmästare.

Långt senare restaurerade Ragnar huset på Vikminne såsom det varit under fars och farfars tid. I dag förflyttar sig besökaren tillbaka till den framgångsrike skepparen Jeremias tid. På väggarna hänger ursprungliga sjökort från Amerikatraden och skeppstavlor och möblemanget är detsamma som Jeremias skaffade sig på sina långa resor.

– Där borta ser du "skrivarstugan", säger Michael och pekar på en liten röd stuga på berget ovan stranden.

– Här skrev Ragnar sina böcker vid bordet med utsikt över hemviken. Samtidigt kunde han hålla uppsikt över mig som rodde och seglade på viken.

Fortfarande kan man tycka sig höra det trygga skrivmaskinsknattret flyta över vikens vatten.

Sonsonen Joachim Granit är konstnär och har producerat en utställning om -nobelpristagarens liv i Korpo. Bild: Robert Seger

Här i strandstugan i Korpo föddes de flesta av Ragnar Granits vetenskapliga och mer personliga skrifter. Bild: Robert Seger

Styrde bara båten

Segling var också "Raggens" passion. Han hade flera båtar, den kanske käraste var "Alone" som han och hustrun Daisy varje vår seglade från Stockholm till Korpo och tillbaka på hösten.

– Tills han en dag 1960 bara "pang" bestämde sig för att nu var det slutseglat.

Ragnar stannade i land och på Vikminne blev trädgården hans ögonsten.

Michael minns inte sin far som en "kompispappa", utom då när de seglade.

– Men så snart man visade intresse för någonting så kunde man räkna med hans stöd. När jag ville snida fick jag fina snideriverktyg som jag fortfarande har kvar. Han ville aldrig styra en.

– Samma inställning hade han till sina doktorander. Han petade inte på dem, han litade på dem.

– När jag ville bli skulptör och sedan arkitekt så ställde han upp på det. Det var hans stora kvalitet.

För Michael var pappan näst intill Gud när han var liten, men hans roll som ställföreträdande Gud tog slut när de två spelade bordtennis.

– Han blev sur när han förlorade och det visade hans mänskliga sida.

Michael minns fadern som en person med starkt utvecklad kontroll. Han kunde skilja strikt mellan arbete och fritid. När det var jobbet som gällde så var det bara jobb till hundra procent, men i umgänget med vänner och familj kastade han loss.

Varnade för burnout

– Han sade att "det är viktigt att vara lat" när man sysslar med ett så intensivt och tungt jobb som hans experimenterande var.

Redan i sin essäsamling "Ung mans väg till Minerva" (1941) beskriver han mästerligt "den stora acedian", det vill säga forskarledan. Ett begrepp som vi i dag har ersatt med burnout eller att "gå i väggen". Han fördjupade sig så till den grad i ämnet att han inte bara beskriver symtomen utan även terapin.

Han fann sitt "ankarfäste" i hustrun, som var lärare i trädgårdsodling och som lyckades fascinera honom för trädgårdshobbyn. Ett faktum som syns mer än väl på gamla bilder från den prunkande terrasserade trädgården på Vikminne.

Segelfartygen som Jeremias Granit seglade på pryder fortfarande väggarna på Vikminne i Korpo. Bild: Robert Seger

Men kanske viktigast var att han var en intellektuell allätare, som var intresserad av allt mellan himmel och jord. Under skoltiden var det inte naturvetenskaperna som gällde utan litteratur och måleri. Han hann med en fil.kand.-examen i vilken det ingick teoretisk och praktisk filosofi, estetik och kemi. I ett tidigare skede studerade han också juridik och psykologi.

Hans mångsidiga val av ämnen pekar mot att han var en veritabel sanningssökare. Efter att ha tagit emot sitt kandidatbrev utbrast han: "Den dagen var en av de olyckligaste i mitt akademiska liv. Så överväldigande var känslan av att ha blivit magister utan att ha något verkligt vetande att ty sig till."

Träffade alltid rätt

Att han kunde kasta loss visar anteckningarna från seglingsäventyr med bästa vännerna. Och snapsvisorna som han författade under seglatserna.

Till seglarvännerna hörde forskarkollegan och vännen William Rushton som förundrade sig över hur skepparen i beckmörker kunde segla rakt på rätt boj i den åländska skärgården. "Jag förstod inte vad Ragnar orienterade efter", sade mannen, som var expert på mörkerseende.

Granits kända forskarkolleger överförde samma iakttagelse på hans forskning. Han träffade alltid rätt, men ingen förstod riktigt hur det gick till.

På en färd till Utö träffade den unge medicinestuderande Granit "sälkungen" Mauritz Öhman som led av svår värk. Ragnar ordinerade salicylsyra och värken försvann. Som tack blev han anvisad det hemliga öhmanska "torskrummet", som finns inritat i Utösläktens torskbibel.

Fiske var dock ingen stor passion. "Efter en sommar i Kiantajärvi där jag fiskade harr och öring har det tamare skärgårdsfisket aldrig riktigt intresserat", sade han senare i en intervju.

Skärgårdsbornas krämpor fick han stifta mer bekantskap med under vinterkriget. Ragnars årgång blev inte frontinkallad så han fick jobba som bland annat distriktsläkare i Korpo, Houtskär och Iniö. I jobbet ingick allt mellan svaga hjärtan och förlossningar. I det senare fallet visade han prov på stor pragmatism.

"Jag lydde Fabian Langenskiölds goda råd: far aldrig utan barnmorskan. Det rådet följde jag och levde sålunda upp till mitt rykte som professor."

Nobelpriset 1967 kom inte som en överraskning. Han hade varit föreslagen så många gånger. En gång också för upptäckten att musklerna kan styras från hjärnan. Priset delade han med vännerna och kollegerna Keffer Hartline och George Wald.

Kung Gustaf VI Adolf gratulerar Ragnar Granit på Nobelfesten i Stockholms stadshus 1967. Bild: Robert Seger

– Mer än Nobelpriset uppskattade han säkert utmärkelsen Fellow of Royal Society. Men Nobelpriset blev grädden på moset, säger Michael Granit.

När han blev pensionerad drog han sig tillbaka från forskningen med en gång.

– Det blir inte bra när pensionärer experimenterar, sade han. I stället gladde han sig åt friheten att skriva vad han ville.

I samband med femtioårsminnet av Nobelpriset planerar man nu att förse gravstenen med en plakett som påminner om priset.

Fakta

Ragnar Granit

Delade Nobelpriset i medicin eller fysiologi med Keffer Hartline och George Wald 1967.

Priset gavs för deras pionjärforskning i hur ögat förmedlar färginformation till hjärnan.

Den mikroelektrod de utvecklade för ändamålet anses ha fått en enorm betydelse för nervfysiologins utveckling.