Rafflande men allt annat än mytiskt

Mest action. Charlie Hunnam som King Arthur i Guy Ritchies själlösa fantasyäventyr.Bild: Daniel Smith

Guy Ritchies glansdagar som filmregissör verkar vara över. Hans King Arthur-skapelse är en fyrkantig och själlös anrättning.

ACTION/FANTASY

King Arthur: Legend of the Sword

Regi: Guy Ritchie. Manus: Ritchie, Joby Harold, Lionel Wigram. Foto: John Mathieson. I rollerna: Charlie Hunnam, Jude Law, Astrid Bergès-Frisbey, Djimon Hounsou.

När Guy Ritchie en gång i tiden trollade fram filmer som Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch kunde man med gott samvete tala om en renässans för den brittiska brottsfilmen. Det var fräckt, rappt och svärtat komiskt.

I Revolver och RocknRolla lyckades regissören inte lika bra, men när Ritchie några år senare dammade av Sherlock Holmes – med lustigkurren Robert Downey Jr. i titelrollen – hamnade han återigen i rampljuset. Åtminstone kommersiellt sett.

Nyheten King Arthur: Legend of the Sword är i princip ett barn av samma anda, ett försök att piffa upp den klassiska legenden som förövrigt fångat både en och annan filmmakares intresse.

Excalibur av John Boorman (1981) hör till de mera uppmärksammade tolkningarna, tätt följd av Antonine Fuquas King Arthur som närmade sig det mytomspunna materialet ur en mera realistisk synvinkel.

Okej, kanske borde man nämna också Monty Python and the Holy Grail där man en gång för alla gjorde slarvsylta av Arthur och riddarna kring det runda bordet.

Gräsliga fantasifoster

I Ritchies King Arthur är det fantasy som anger tonen, med allt vad det innebär av gräsliga fantasifoster, magiska väsen och en ondska som inte sällan antar direkt övernaturliga proportioner.

På tal om ondskan har adelsmannen Vortigern Pendragon (Jude Law) ett ont öga till sin bror, kung Uther (Eric Bana). De facto har han ingått ett förbund med magikern och ärkeknölen Mordred som i den rafflande öppningssekvensen försöker inta Camelot.

På förekommen anledning går Uther (och hans hustru) ett tragiskt öde till mötes, men inte förrän han kört sitt svärd i bergsgrunden och skickat i väg sin nyfödde son till Londinium, Moses i vassen-style.

Den gode Arthur (Charlie Hunnam) växer upp i rännstenen, bland horor och rövare, ett kotteri som inte har mycket till övers för de nya makthavarna. Ett folkligt uppror ser dagens ljus men det som mest av allt oroar den sittande kungen är snacket om en "kronprins" och hans svärdmannafärdigheter.

Medeltida Robin Hood

Bäst är King Arthur när filmen utger sig för att vara en medeltida Robin Hood, komplett med vassa replikskiften och ett klipp som tyder på att vi befinner oss en bra bit från Kansas, så att säga.

Men vad hjälper det när filmen i övrigt saknar karaktär och själ. Inte bara tenderar Ritchie att gå ner sig i det datorgrafiska träsket, i ett gråblekt foto som inte gör någon glad – i termer av persondrama och karaktärsutveckling är det inte mycket som sticker ut här.

Sons of Anarchy-killen Charlie Hunnam har ramar så det räcker och blir över men man saknar en Chris Pratts spjuveraktighet. Jude Law för sin del är en skitoxe från början till slut, inga nyanser här inte.

Slår på trumman gör han ju nog, Guy Ritchie, men av någon anledning känns slutresultatet underutvecklat och överbelamrat på en och samma gång. I den mån det skramlar är det fråga om tomma tunnor.

Nämnas kan att allas vår Mikael Persbrandt dyker upp i ännu en smärtsamt liten roll (som rivaliserande krigsherre). Med på ett hörn finns också en brittisk fotbollslegend, blinka och du missar karlen.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00