Radiohistorien borde skrivas

Bild: Nataliia Nesterenko/Mostphotos

Utveckling bort från programradio har på svenskt håll gett upphov till allt större problem i förhållande till radions lagstadgade public service-uppdrag, som faktiskt kan definieras som folkbildning, skriver Caterina Stenius i ett svar till Niclas Lönnqvist.

Niclas Lönnqvists svar (HBL 10.11)min artikel (HBL 5.11) pekar på ett förtjänstfullt sätt på en stor lucka som snarast borde fyllas, nämligen bristen på en vederhäftig radiohistorik. Också jag minns entusiasmen och ambitionen på Radio Extrem då kanalen startades upp år 1997 och min avsikt har inte varit att kritisera Extrem.

Själv arbetade jag på radion (med ett kortvarigt avbrott för tv:n) mellan åren 1975 och 2010 och perspektivet bakåt i tiden, före kanalreformen, är också relevant. Jag kunde ha valt att sätta förstoringsglaset mot början av 90-talet då man frångick de tidigare redaktionerna, till förmån för de tidsdefinierade produktionsenheterna Morgon, Dag, Kväll och Veckoslut. Om jag minns rätt hölls Nyhets- och Aktuelltredaktionen intakt, vilket jag tycker hörs än i dag. Jag kunde också ha tagit ansats i det sena 80-talet då den svenska radion kan sägas ha utvecklats till en fullödig programradiokanal, eller så i början av 60-talet då de svenskspråkiga programmen överfördes till en egen kanal där ändå en stor del av utbudet delades med den finska kanalen. Också det kom att prägla utvecklingen.

Likväl hade jag kunnat rikta uppmärksamheten mot tiden efter kanalreformen 1997 då det småningom blev allt mer angeläget att skriva ett musikpolitiskt program för hela Yle, alla kanaler sammantagna. Det skedde redan år 2000 och jag var själv med om att arbeta fram det ambitiösa dokumentet som dock aldrig togs ad notam på de svenska kanalerna trots direktörernas underskrifter.

Det handlar alltså om en lång utvecklingsprocess av avveckling av programradio som inte låter sig beskrivas i detalj i en artikel. Orsaken till att jag valde att zooma in på året för kanalreformen var att min "historiska hypotes" är att den processen tog ett stort och i någon mening avgörande kliv framåt just det året, möjligen alldeles omedvetet påverkad av de kommersiella finska radiokanalernas (i pluralis) uppkomst.

Lönnqvist har inte läst mitt resonemang om rekrytering rätt: jag skriver att man på Vega "borde kunna nyrekrytera människor med andra kvaliteter". Det var ett konkret problem för mig själv då jag satt som ansvarig på Kulturen men inte var fri att föryngra redaktionen och nyrekrytera bland unga människor med specialkunskap inom kultur och humaniora. I min artikel exemplifierar jag emellertid problemet med "exempelvis" journalistiska kvaliteter, men säger alltså inte att de skulle vara de enda möjliga.

Min artikel hade djupast sett två avsikter. Den första var att peka på en glidande utveckling bort från programradio med den följden att det på svenskt håll uppstått allt större problem i förhållande till radions lagstadgade uppdrag som faktiskt nog till stora delar kan definieras som folkbildning, fast utan Lönnqvists ironi. Man kan också tala om public service. I den mån min analys har bärkraft är den konstruktiv. Den mindre konstruktiva avsikten var att beklaga att den sammantagna kritiken som föranletts av denna utveckling genom åren, har bemötts okänsligt på ett metodiskt, men inte analytiskt sätt.

Caterina Stenius

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning