Räddad av spanska Baywatch

Havet suger. Tidvattnet kan ställa till med fula spratt för den oinvigde. Bild: Stefan Lundberg

Del 10 – Señor, señor! Kvinnans röst och blick avslöjar stor upphetsning och jag tittar förvånat upp ur vattnet. I nästa sekund snurrar jag runt som i en centrifugerande tvättmaskin och har inget koll på vare sig himmel eller hav.

Bild: Julius Uusikylä

Mitt första ordentliga dopp i Biskayabuktens vilda vågor håller på att sluta dåligt.

Det är nästan kavlugnt när jag kliver i efter en het dagspromenad från Aviles till den lilla kustbyn San Esteban, som ligger några kilometer utanför den egentliga pilgrimsleden. Men jag och många andra vandrare vill njuta av den branta asturiska kusten så länge som möjligt. Snart nog vänder vägen in i landet för gott.

Stranden är vacker, men inte den mest inbjudande som badplats. Sanden, eller egentligen gruset, består av grå lavasten och är inte så skonsam mot ömma pilgrimsfötter. Men det turkosblåa havet lockar.

Vad jag inte alls räknar med är tidvattnets inverkan. Det är flod och vattnet stiger raskt, men stötvis. Som från ingenstans väller flodvågen lömskt in mellan stenblocken utanför stranden. Jag hör bruset och kvinnans skrik, men det är försent.

Karamell. En del av de spanska småstäderna längs nordkusten är som karameller. Här Cudillero. Bild: Stefan Lundberg

När det äntligen slutar snurra och den skummande vågen drar i väg finner jag att två señoras, i mogen ålder, håller mig i ett fast grepp och drar mig upp på stranden, medan Näcken fortfarande klamrar sig fast i simbyxaktern.

Damerna vinner kampen och jag är räddad. Som i Baywatch.

En tredje badgäst har räddat min lilla utfärdsryggsäck med klocka, pengar, mobil och pass från att segla ut i Atlanten.

Jag är lycklig, men skäms som en hund för mitt oförstånd. Först nu ser jag att de andra solbadarna har dragit sig långt upp på stranden.

Trösten är att ingen uppenbarligen lyckats dokumentera scenen. Mina vandrarkompisar, som följt med skådespelet på betryggande avstånd, har haft fullt upp med att skratta åt min belägenhet och inte kommit sig för att plocka fram kamerorna.

Scifi. Långtradarna dundrar som tunga transportplan i skyn. Bild: Stefan Lundberg

Fråga aldrig om vägen!

Dagen har även börjat struligt. Efter att ha lagt sista handen vid min tidningsrapport har jag latat mig en stund i sänghalmen, klätt på mig, slängt in prylarna i säcken och begett mig i väg.

Först ett besök till bankomaten, så en caffe con leche med toast och färskpressad apelsinjuice, inköp av vatten och några bananer i fruktaffären och så dagens viktigaste: inhandlandet av en ny t-tröja i stället för den som försvann för en vecka sedan. Att ha bara en t-tröja blir jobbigt i längden.

Följden av alla bestyren är att jag tappat bort de livsviktiga gula pilarna som man måste följa för att hitta ut ur staden och komma in på pilgrimsleden.

Kartan i den tyska guideboken är alltför generell och till ingen nytta inne i stan. Då begår jag det stora misstaget att fråga förbipasserande om vägen. Det ska man aldrig göra. Folk vill så gärna hjälpa – fast de inte har en aning om hur.

Alltså visar den första och andra människan mig rakt fram, medan den tredje visar att jag ska gå tillbaka. Den fjärde anser att jag kommit för långt norrut och att jag borde söka mig några gator söderut.

Efter en halv timme bestämmer jag mig för att gå in till centrum och ta en försmädlig nystart.

– Kom här ska jag visa dig, ropar en dam, som säger sig ha sett mitt irrande från fönstret.

– Nu går du bara vägen fram och så kommer de gula pilarna snart att dyka upp igen, lovar hon med en bestämdhet som jag bestämmer mig för att lita på.

Pilarna dyker upp som utlovat och jag får en fin vandringsdag i utmärkt sällskap. Jag går ensam hela dagen.

Som vanligt löper allt bra de första fyra timmarna, men de sista två känns det som om jag bar på en cementsäck.

Efter simturen och gemensam middag med ett gäng tyska och schweiziska vandrare slocknar jag som en sten på min brits i härbärget.

Mellan himmel och hav

I dag har jag gått bara 25 kilometer tillsammans med tyskorna Sandra och Vroni och min polska polare Michal. Vyerna är ställvis förstummande. Dyningarna dånar mot stranden trehundra meter under oss och tvåhundra meter ovanför oss dånar långtradarna på motorvägen. Den ger ett surrealistiskt intryck där den löper som en modern romersk akvedukt högt ovan dalen.

Grant. Även fåglarna får ta del av den spanska färgglädjen. Bild: Stefan Lundberg

I natt har jag bytt vandrarhemmet mot ett tjugoeuros pensionat. Snyggt och prydligt enkelrum med delat badrum. Kläderna hänger på tork, om en timme väntar pilgrimsmiddagen på det lokala hotellet. Vi pilgrimer äter en hel meny till specialpris (10-14 euro), inklusive så mycket vin man mäktar med.

I morgonbitti, före soluppgången, bär det i väg på nästa etapp, som enligt den tyskt exakta guideboken är på 38,3 km. Tröttheten kändes i dag plötsligt värre än tidigare och jag gruvar mig lätt för hur det ska gå i morgon.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning