Rädda döden

Vad skulle ha hänt om vi inte hade haft en vän på rätt ställe? Vad händer alla andra som inte får veta och blir problemavfall i och med sin diagnos?

I morgon för fem år sedan dog min man. Det var ett gott liv, och det var en god död.

För det första kan man tacka många och mycket. Det andra står tre bokstäver för. SAH, sjukhusassisterad hemvård. Hemsjukhus, alltså.

Att vara kolumnist är att balansera med det personliga och det politiska. Jag har alltid försökt tala med de röster som annars inte blir hörda, inte i mitt eget intresse.

Detta är ett undantag. Eller sedan inte. Men för en gångs skull vill jag spika just denna tes på just denna dörr, hans tidning: Rädda hemsjukhuset! Gör det innan det är sent!

Jag besöker hemsjukhus, hälsar på hospicens hemvårdare, träffar vårdare för döende i hem och på sjukhus.

Förvirrning. Osäkerhet. Rädsla. Vad skall det bli av oss i social- och hälsovårdsprocessen nu då man amputerar distriktssjukhusen och skär ner på hospiceremisserna? Nu då cancern också allt oftare är en kronisk sjukdom?

Man talar så vackert om att åldras och vårdas hemma. Om rätten att dö i sin egen säng, vid sitt eget landskap i fönstret. Om den förbättring av palliativ vård som lär vara i gång. Om jämlikhet och om kostnader.

Men hurdan är verkligheten?

Universitetssjukhusets cancerklinik skickade vår döende hem med Panacod. Den palliativa enheten skulle ha haft tider nästan efter hans död. Distriktssjukhuset vägrade en remiss till hospicet, vilket kommunen också skulle ha vägrat att betala. Då vi inte klarar oss hemma, skall han fraktas till en okänd hälsovårdscentral i en helt främmande kommun. Ingen instans visste någonting om något hemsjukhus, även om ett sådant hade verkat i ett tiotal år enligt den beprövade Motala-modellen i ett annat sjukhus inom samma sjukvårdsområde.

Bara av en slump hade vi en vän på den lokala hälsovårdscentralen som, assisterad av en läkare på ett hospice, klurade ut en remiss till detta hemliga hemsjukhus. Så det blev inte en ond, lång död utan en god, bråd i stället.

Billiga i pengar blev de två månaderna också. Läkaren hälsade på två gånger: att kolla läget i början, och att sedan skriva dödsattesten. En underbar duo med psykiatrisk erfarenhet besökte oss ett par gånger. Ett par sjukhusbesök blev det, en magnetundersökning, några ultraljud. Ett underbart apotek som delade ut morfin, råd och medkänsla. Kommunens stillsamma och kompetenta hemvårdare. Och vår läkare på SAH, förstås.

Det väsentliga var förvissningen om att någon finns där för oss. Någon som följer upp en patient som hen känner. Någon som svarar på telefon dygnet runt. Någon som fixar en sjukhusplats ifall det blir aktuellt. Någon som är på vår sida.

Vad skulle ha hänt om vi inte hade haft en vän på rätt ställe?

Vad händer alla andra som inte får veta och blir problemavfall i och med sin diagnos?

Inte ens de dyraste dataprogram och infosystem hjälper då läkare, byråkrater och politiker har det så här svårt med döden. Skall vi börja med att se vårt eget dödliga ansikte i spegeln?

Hilkka Olkinuora

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning