Råbiffen är postmodern

Två gånger under denna vinter har författaren Lena Andersson ätit råbiff. Båda gångerna har hon serverats en biff som inte sett ut som hon hade föreställt sig utan bestått av smulor utspridda på ett fat.Råbiffen hade blivit postmodern.

– Det postmoderna kullkastar alla regler. Inget är längre som det brukar vara, förklarade Lena Andersson i ett samtal med författarkollegan Philip Teir arrangerat av Sveriges ambassad häromkvällen.

Under samtalet visade Lena Andersson upp sin talang för att underhålla publiken. Borta var den stränga framtoningen, i stället briljerade Andersson med en underfundig och bedårande humor. Samtalet utvecklades till en intellektuell ståuppshow, fylld av oväntade associationer och lustiga anekdoter och kom att handla om postmodernism, folkhemmet, Ester Nilsson och längdskidor.

Årets världscup i längdskidor avslutas i Falun denna helg. Lena Andersson, som har ett förflutet som framgångsrik skidåkare, utnämnde också dagens längdskidåkning till postmodern, i synnerhet vad gäller de förhatliga masstarterna. När alla startar på en gång är spänningen puts väck.

Vilken period var bäst inom längdskidåkningen? undrade någon och Andersson funderade en stund innan hon kom fram till att det var under åren 1966–88.

Postmodernismen förargar Ragnar, huvudperson i Lena Anderssons nya roman Sveas son. Romanen utkommer om en månad och handlar om det svenska folkhemmet, och alla de klassresor folkhemmet möjliggjorde.

Ragnar är en devot anhängare av folkhemmet och kreverar nästan av ilska när han en dag i Dagens Nyheter läser en artikel om postmodernism och om människans rätt att själv definiera vilket kön hen tillhör. "Då kan man bestämma sig för att vara hund", muttrar han.

Romanens Ragnar har inte respekt för individuella rättigheter och är därmed en urtyp för folkhemmet. En bärande idé i folkhemmet var att alla skulle vara likadana och ha det lika bra. Hur vacker den tanken än var då är den numera omodern.

– Folkhemmet for illa fram med avvikare men i dag är avvikelse det enda vi ägnar oss åt, påpekar Andersson.

Folkhemsbygget var Socialdemokraternas projekt. Romanen Sveas son handlar om åren 1932–76, det vill säga den period då Socialdemokraterna styrde Sverige. Sedan rasade stödet för sossarna.

I början av september stundar riksdagsval i Sverige. Lena Andersson ser inga tecken på att folkhemmet ska återuppstå. Sannolikast, enligt henne, är att Socialdemokraterna fortsätter att hanka sig fram på sina 25 procent.

Premiären på Egenmäktigt förfarande på Lilla teatern (se recensionen här intill) var anledningen till att Lena Andersson i början av veckan befann sig i Helsingfors, en stad hon en period bodde i.

Också Ester Nilsson, huvudperson i Egenmäktigt förfarande, får nöja sig med smulor men av annat slag än en postmodern råbiff. Esters passion, Hugo Rask, vill inte ge henne annat än smulor av sig själv men Ester vill ha hela Hugo och hans uppmärksamhet.…

Egenmäktigt förfarande blev Lena Anderssons genombrott som författare. Ambitionen som skönlitterär författare är, avslöjade Andersson, att skriva romaner som inte är knöliga utan lätta för läsaren. Experiment med berättarröster i första person och olika tidsplan har hon försökt sig på men avstått från.

Annika Hällsten Reporter