Råa bönor, pepparkakor och en strimma hopp

Cameoroll. I en av sina noveller figurerar Henrik Jansson själv när han går på krogen Daily News i Åbo. Bild: Cata Portin

I Henrik Jansson nya novellsamling Råa bönor inatt slingrar novellerna sig på subtila sätt in i varandra. Sitt kabinett av trashankar, luffare och svärmare gestaltar han med bravur och värme.

Noveller

Henrik Jansson

Råa bönor inatt

Scriptum 2017

Råa bönor inatt heter Henrik Janssons nya novellsamling, hans femtonde skönlitterära bok efter debuten Lit de parade (1981). Titelnovellen handlar om en hetsätande doktorand som under själva disputationen – ämnet är Klas Östergren – mest minns de råa bönor han ätit och spytt upp natten innan.

Novellen utspelas i akademisk miljö och skiljer sig på så sätt från merparten av de övriga, som inte sällan utspelas på krogen. Vi har att göra med människor i samhällets utkant, med en skuggvärld, eller "skuggregim", som det heter i det inledande mottot av Klas Östergren. Mottot ger vid handen att det snarast är ett kall, en plikt, närapå, att skildra "detta kabinett av trashankar, luffare och svärmare, missförstådda och ringaktade människor".

Nästan omärklig värme

Det gör Jansson med bravur. Ett slags mild, nästan omärklig värme karakteriserar Henrik Janssons berättarstämma, skenbart kyligt, "coolt" registrerande omvärlden, framför allt dess komplicerade människorelationer, allra mest de kinkiga relationer i vilka personerna i de tolv novellerna befinner sig.

Vi har att göra med en döende far och en medelålders son, vars syster en gång varit en glad idrottstjej och numera är en risig alkoholist. Vi har att göra med en krogsittare, en åldrad änkling, som mobbas av en annan stamkund men ändå får något ut av samvaron med honom och hans vulgära kvinnliga sällskap. Vidare träffar vi en medelålders kvinna, misshandlad av sin man, som får något slags tröst av samvaron med sin åldriga far.

Små strimmor av hopp i hopplösheten gör att Jansson aldrig framstår som nattsvart, inte ens i "Aldrig bett om att bli mamma", där en mor, utsatt för incest och religiöst färgat sexuellt våld, tar sitt barns liv. Ett syfte är här utan tvivel att skapa en trovärdig kontext för något sådant, ett slags förståelse. Jansson har, kunde man kanske säga, ett slags religiöst sinnelag.

Aboensisk familjelikhet

Den sista novellen skiljer sig liksom titelnovellen från mängden, här är det Nina, som går på skrivarkurs i Åbo – staden där alla noveller utspelar sig – och som är kursens drottning, vilket visar sig ha en mörk sida. I novellen har Henrik Jansson – som f.ö. själv leder skrivarkurser – en cameoroll, han sitter på krogen Daily News och gestikulerar och talar högljutt med kollegan Peter Sandström.

Att det är Sandström som sitter där är en händelse som ser ut som en aboensisk familjelikhet: liksom han är Jansson upptagen med manlighetens problem, och liksom han hämtar Jansson inspiration direkt ur vardagen och det egna livet, fiktionen består i att sätta ihop det sedda – och hörda, lästa – i nya konstellationer.

I Råa bönor inatt slingrar novellerna sig på subtila sätt in i varandra, det blir ett slags tema med variationer, ibland nästan som en roman. Vilket också kan förstås som kritik: en del av novellerna avgränsar sig inte tillräckligt tydligt från varandra.

Det är ofta de små iakttagelserna som knyter ihop det hela. "Det han ser får en annan skärpa, nästan som en djupare innebörd, när hon är med", heter det om en av bokens åldrande män och hans dotter. När de på sin gemensamma vandring når favoritbänken låtsas de båda som att det är en överraskning: "i den stund ritualer börjar definieras som sådana har de redan förlorat en del av sin kraft".

"... för evigt, hennes glada röst"

En annan höjdpunkt är "Den som vill ha pepparkakor". I novellens avslutande tillbakablick håller huvudpersonen och hans bror på och bandar in ett album med mikrofonen mot högtalaren: "vi iakttar total tystnad eftersom alla extraljud fastnar på bandet". Men så i ett skede öppnar mamma dörren, "hennes röst är ovanligt munter den gången", och upplyser om "att den som vill ha pepparkakor kan komma nu". "Och sen har vi den för evigt, hennes glada röst på rullbandet".

Det finns många sådana tidsväxlingar i Råa bönor inatt, inte alltid lika smidigt utförda, men av avgörande betydelse eftersom de manifesterar tidens gång, ett av bokens viktigaste ämnen. En ambitiös redaktör hade kunnat påpeka sådana ställen, liksom de språkliga otympligheterna, inte minst meningsbyggnaden.

Det hör kanske inte till Janssons estetik att leta efter det rätta ordet, men aningen fyrkantigt kan det bli när en klänning är "knallröd", en annan "knallgul", och så har vi trötta metaforer som när havet kallas för "det våta kalla", någons händer är "stora som släggor", och slutligen ord som det går inflation på, "skitstövel". Stilenligt men kanske ändå mindre råa bönor än bönor på burk.

Fredrik Hertzberg

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning