Quynh Tran studsar mot klichéer om vietnameser och Österbotten

Quynh Trans debutroman Skugga och svalka handlar om en vietnamesisk familj i en österbottnisk stad. – Men vad min roman eventuellt berättar om och huruvida den är representativ för någonting är en väldigt svår fråga. För det första har jag skrivit en ganska historielös roman, i den finns ingen förklaring till varför berättaren, Hieu och Má bor i en stad i Österbotten. Bild: Kevin Chang

Finlandssvenska debuterande författare är inte ofta födda på flyktingläger i Malaysia. Det är emellertid Quynh Tran, vars bok om en liten familj i Jakobstad utkommer på svenska, finska och snart också på norska.

I Quynh Trans debutroman Skugga och svalka är berättarperspektivet en förpubertal pojkes. Han bor i Jakobstad med sin mamma, Má (vietnamesiska för "mamma"), och sin storebror Hieu. Má jobbar på tvätteri i stark syntetisk citrondoft, men drömmer om att bli fotograf. Hieu är intresserad av flickor men inte hemskt bra på att ha flickvän. De träffar andra vietnameser ibland, deras banor korsar varandra hemma och ibland krockar de, de plockar blåbär, pojkarna går i skola. Romanen utkommer i höst i Finland på Förlaget M och i finsk översättning på Teos, i Sverige på Norstedts och tidigt nästa år på norska på förlaget Oktober.

Vill du berätta om vilken sorts familj du kommer från? frågar jag inledningsvis, men det är ingen bra uppvärmning.

– Jag har mamma, pappa och tre äldre bröder, jag vet inte vad mera jag vill säga om dem. Vi hade inte böcker hemma, det fanns bibliotek. Jag vet inte om det här är intressant? svarar Quynh Tran.

Född: 1989 i ett flyktingläger i Malaysia

Uppvuxen: I Jakobstad sen några månaders ålder

Bor: I Malmö sedan åtta år, före det två år i Lund

Utbildning: Litteraturvetare, psykolog, tvåårig författarlinje på Biskops-Arnö.

Arbetar: Som psykolog i Landstingets psykiatriska öppenvård

Nyligen läst och gillat: Song of Solomon av Toni Morrison, och nu läser jag Dag Solstads Genans och värdighet, en väldigt bra bok.

Aktuell: Romanen Skugga och svalka som nyss utkommit på Förlaget M och Norstedts, kommer på finska på Teos, på norska nästa år.

Finlandssvenska debuterande författare är inte ofta födda på flyktingläger i Malaysia. Det är emellertid Quynh Tran, så också det kunde ha varit intressant. Men vi talar om boken i stället, och om det som är litteratur – berättarperspektivet, författarens förväntningar på vad läsaren förväntar sig (klichéer) och hans sätt att förhålla sig till dem. Det här är fiktion.

Ensamhet, begär, humor Má och hennes söner verkar ganska ensamma var för sig, besatta av sina egna grejer, hungriga på något, lite sårbara för genanta misstag, för kulturkrock i blåbärsskogen. Men här finns också humor, kapitlet Malins harang, läraren som pratar om skogen och fästingar, är väldigt rolig.

– Ja, allt det här känner jag igen. När jag får frågan "vad handlar din bok om?" har jag väldigt svårt att svara. Jag kunde svara utifrån vilka karaktärer det finns, vad de håller på med, eller så vilka teman, det du tog upp. Jag har också funderat på begär som ett tema. Men också mera konkreta grejer som fotografi och bild, skapandet av bild i vid bemärkelse, bild som fotografi men också yta, som föreställningen om olika saker. Föreställning om hur en familj ser ut och hur förälskelse ser ut, och hur en integration ser ut – på ytnivå.

Begär?

– Det är något som finns hos personerna på olika sätt. Hieu och hans begär efter flickorna, förälskelsen. Más strävan efter – pengar? Ett slags strebermentalitet. Och jaget har något slags besatthet. Han slutar ju med fotboll för att han är övertygad om att han är ämnad för något större – det finns ett begär där också.

Han har det så löjligt lätt i skolan.

– Han känner det så själv i alla fall, det är något han intalar sig själv på ett nästan narcissistiskt sätt. Han väljer bort fotbollen för att han tänker att det finns något bättre. Men jag tänker att om man är i den åldern och slutar med fotboll för att man är ägnad för något större då har man ju problem. För fotbollen har verkligen med lust att göra för honom, han saknar den på ett nästan köttsligt sätt, saknar lagkamraterna och själva spelet och allt vad det innebär. Men han har anammat något ideal om avhållsamhet.

Klichéer att studsa mot

Quynh Trans familj kom till Finland som båtflyktingar 1989, i efterdyningarna av Vietnamkriget. Finlands första kvotflyktingar var de vietnameser som kom 1979, och de sista vietnamesiska kvotflyktingarna anlände i början av 90-talet. Då uppgick antalet personer av vietnamesisk härkomst bosatta i Finland till några tusen. I dag är de drygt 12 000, 9 559 av dem är födda i något annat land och 2 973 i Finland. De vietnameser som kommit till Finland under senare år har ofta fått uppehållstillstånd på grund av arbete, studier eller familjeband.

Skugga och svalka kan läsas mot den här historiska bakgrunden. Den utspelar sig för några decennier sedan, kanske i början av 2000-talet. När berättaren minns sin första tid i Finland tänker han på "Gunnel, den där egendomliga gestalten, söt men så besvärlig" som de vuxna beskriver henne – Gunnel från vänfamiljen, hon som ska hjälpa dem att integreras. Hur vi daterar romanen skall vi återkomma till, men först den svåra frågan om representativitet.

För mig som vet mycket lite om Finlands vietnameser är det intuitivt frestande att läsa din bok också som "information", att läsa in historia och etnografi i den. Det här är en läsart som många författare med något slags invandrarbakgrund upplever som störande och förminskande. Stör det dig att du väcker intresse också för att du är den första finlandssvenska vietnamesen/vietnamesiska finlandssvensken som ger ut en roman?

– Inte skulle jag säga att det stör mig. Men vad min roman eventuellt berättar om och huruvida den är representativ för någonting är en väldigt svår fråga.

– För det första har jag skrivit en ganska historielös roman, i den finns ingen förklaring till varför berättaren, Hieu och Má bor i en stad i Österbotten. I den mån till exempel Gunnel dyker upp så är det också filtrerat genom jagets modus. Jag har inte grävt i några arkiv eller så – snarare är det ganska drömskt och inte så naturalistiskt.

För tio år sen flyttade Quynh Tran från Jakobstad till Sverige. Först bodde han två år i Lund där han studerade, nu bor han i Malmö där han arbetar som psykolog. Bild: Kevin Chang

– Man kan fråga sig: i vilken mån är de här personerna representativa för gruppen österbottniska vietnameser, eller är de alls det? Vi talar om en ganska brokig grupp. Det finns både svensk- och finskspråkiga vietnameser i Österbotten som i sin tur är både lantligt och urbant. Jag vet också att det finns en "österbottnisk realism", om vi ska prata om klyschor. Österbotten som båtvarv och röda torp, också det är en kliché man kan skriva mot, inte motbevisa men studsa emot.

Skugga och svalka är i själva verket en urban bok, med känsla av mycket asfalt, bara lite skog, inga åkrar och ingen skärgård.

– Precis, Österbotten är också urbant. Och så har vi den vietnamesiska delen – också där kanske det finns några klichéer att skriva emot och där kommer strebermentaliteten in, den som kanske är en klyscha när det handlar om vietnameser men kanske immigranter överlag.

Om vietnameserna i Finland finns klichén att de är duktiga på att arbeta, därmed integrerade, gör inget väsen av sig.

– Ja, en kliché att studsa emot. Det finns också i jagets besatthet att bli något, och i bärplockningsepisoden som han manar fram den. Gunnel visar vietnameserna bären, för henne är bärplockning allemansrätt och mys, och så kommer de här vietnameserna, "jaha, vi kan tjäna pengar på det här, då gör vi det, vi går all in".

– Men man kan inte bortse från att det hela tiden i berättelsen finns en jaginstans, det är inte en neutral berättare som lägger fram det här utan det är jaget, som dessutom är ett barn, och det är ganska relevant.

Hunger efter film En intressant episod är när Má får ett paket med filmer på VHS-kassetter från en släkting i Vietnam. Alla vietnameserna vill hyra dem och se dem. Det daterar din bok, det här utspelar sig innan internet blev fullt av filmer som man kunde ladda ner eller strömma, oberoende av geografiska avstånd.

– När de här filmerna dyker upp i stan så visar det sig att vietnameserna är svältfödda på det här, de kan bara inte låta bli att titta och titta på dem. Och då är det inte vietnamesisk film, utan japansk film dubbad till vietnamesiska. Det är en tid före internet så det finns inte så mycket valmöjligheter – de tar vad de får, en chans att höra sitt modersmål. Men jag vill också tänka att det inte bara är längtan efter igenkänning utan också längtan efter konst. Det här är filmer som jag själv tycker är riktigt bra.

Yasujiro Ozus Tokyo Story och Sent om hösten, Jûzô Itamis Tampopo, Kaneto Shindos Onibaba är filmer som nämns.

– Ozu är mycket betydande för mig. Han gjorde så otroligt bra filmer. Det finns en ömhet och en långsamhet i dem som jag uppskattar – och humor!

Försöker du säga något här om Japan som Vietnams kulturhegemoniska storebror?

– Ja, kanske jag har gjort det? Hade det funnits bra vietnamesisk film hade jag kanske refererat till den.

Má, liksom hennes bekanta herr Tèo och tolken/väninnan Lan Pham ser på de infödda utifrån, herr Tèo kallar dem "vitingar" och har bestämda synpunkter på deras estetiska begränsningar.

– Ordet används i herr Tèos harang om västerlänningar och asiater, en ganska trubbig distinktion där han klankar på västerländsk arkitektur och byggnadskonst, västerlänningars bristande sinne för skuggornas mystik. Det kapitlet är en oblyg parafrasering av en essä av Junichiro Tanizaki, Till skuggornas lov, en bitvis ganska stökig, rasistisk text. Ett till exempel på den lite skeva identifikationen, som med de japanska filmerna. Herr Tèo hänvisar till något japanskt i byggnadskonsten och japansk kultur för att han tänker att det är tillräckligt nära, "de ser ut som vi då är de som vi".

Biskops-Arnö och lite annat

För tio år sen flyttade Quynh Tran från Jakobstad till Sverige. Först bodde han två år i Lund där han studerade, nu bor han i Malmö där han arbetar som psykolog.

Din väg till att bli författare?

– Jag läste litteraturvetenskap först och sen psykologi – och ja vad hände sen? Jag blev klar med min examen och jag tänkte att jag vill ge det en chans. Jag hade inte skrivit så mycket. Det kändes ganska lustbetonat, "nåmen jag gör det här, jag vill göra det".

Biskops Arnös författarskola gick han 2018–2019.

– Första året var det internat, jag bodde där. Andra året är ett projektår då tanken är att man ska jobba på en och samma text, och mycket är på distans. För mig var det en väldigt betydelsefull tid.

Lärarna var svenska författare som Ida Linde, Athena Farrokhzad, Burcu Sahin, Martin Högström och Sara Gordan. Handledning fick han av Hanna Nordenhök .

Vad händer när man är en författare i vardande med ett eget projekt och har en rad andra författare, många av dem rätt så kända, så tätt inpå texten?

– När jag började på Biskops Arnö var jag 29. Jag var inte den yngsta och då tror jag man har en annan ingång än om man var 19. Jag var inte så ängslig akademiskt och socialt som jag kanske varit om jag var 19, så den biten slapp jag. Jag kunde prova mig fram och fick respons på det.

Finlandssvenska, vietnamesiska, jakobstadsdialekt

De tio åren i Sverige har inte satt några starka spår i Quynh Trans finlandssvenska, han låter fortfarande som en Jakobstadsbo som talar standardsvenska.

– Men jag saknar att prata jakobstadsdialekt! Jag passar alltid på när jag är hemma, kanske brer på lite extra.

Finskan som fanns med under uppväxten finns också kvar.

Hur stark är din vietnamesiska numera?

– I nivå med finskan kanske. Jag pratar vietnamesiska med min familj men inte skriver jag några dikter på vietnamesiska. Mä pärjään suomeksikin. Jag har läst mitt manus i Outi Mennas finska översättning men det var svårt. Om jag inte hade skrivit det själv skulle jag nog inte ha fattat allt.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning