Pyry Soiri vässar klorna i hård vitrysk regi

Till vitryska Salihorsk kommer man inte för dess skönhet. Pyry Soiri, 23, kom för att spela fotboll. Raderna av vindpinade höghuslängor ligger bara en och en halv timme från Minsk. Men gruvstaden Salihorsk befinner sig ljusår från miljonmetropolen.

– Jag är väl den enda mörkhyade killen i stan, skrattar Pyry Henri Hidipo Soiri när vi stegar in på hans favorit bland stadens tre lunchkrogar.

– Människorna här är vänliga. Många vill ta en selfie när de känner igen mig.

– Här äter vi nästan alltid. När vi kom hit var menyerna på ryska, men nu ser de till att de finns på engelska för oss.

Med "oss" avser han de fem andra utlandsförstärkningarna i FC Shaktsyor Salihorsk (Soligorsk på ryska). Bästa kompisen är den bulgariska målvakten Ivan Karadjov.

– Vi brukar gå tillsammans på kaffe eller annars bara hänga lite ute.

Pyry Soiri levde bokstavligen upp till sitt finska förnamn när han som ett yrväder trängde sig in i fotbollspublikens hjärta i Finlands sista tre VM-kvalmatcher.

På Island blev han nationalhjälte när hans briljanta mål mot Kroatien hjälpte islänningarna till VM-slutspel.

– Det är fantastiskt, de isländska fansen lät trycka upp spelskjortor med mitt namn.

De som såg hans senaste mål mot Estland vet att Soiri kan bli det bästa som hänt finländsk fotboll sedan Jari Litmanen.

Han har användning för alla sina tre förnamn. I Finland är han Pyry, i Vitryssland är han Henri, för här är Pyry obegripligt. I Afrika är han Hidipo, namnet hans far gav honom efter en namibisk nationalhjälte. Det betyder "jag lämnar dig aldrig".

I Namibia döps barnen ofta efter nationalhjältar. Därför heter många namibier Martti efter den första finländska missionären Martti Rautanen och president Martti Ahtisaari som var huvudarkitekten när landet fick sin självständighet. Nu lär islänningarna döpa sina barn till Pyry ...

Som Tjernobyl

Förmiddagens träningspass, det enda för i dag, har precis avslutats när HBL hinner fram till träningsanläggningen på landsbygden, omgiven av doftande barrträd vid en sjö utanför Salihorsk.

Minsk ligger på 1 timme 20 minuters avstånd från Helsingfors. Bild: Maija Hurme

Bortskämda med internet och gps har vi inte ens tänkt på att ta med en gammaldags vägkarta. Det visar sig redan utanför hotellet i Minsk att ingendera fungerar.

Det tar oss en timme att hitta ut från staden och rätt motorväg mot Salihorsk. Avenyerna som strålar ut från centrum är fyrfiliga och trafiken löper smidigt. Vägskyltarna är dock få och med kyrilliska bokstäver. Ingen av dem vi frågar om vägen talar ett ord engelska. Det tar en god stund innan vi inser hur Salihorsk skrivs med kyrilliska bokstäver.

Våra medtrafikanter är noga med farthållningen och snart förstår vi varför. Både automatisk hastighetsövervakning och polispatruller verkar finnas överallt.

De sista två milen kör vi med hjälp av anvisningar per telefon från Helsingfors.

Omgivningen motsvarar till 90 procent alla våra fördomar om Vitryssland.

– Det är lite som Tjernobyl, har Soiri, skämtsamt varnat oss före ankomsten.

Jämförelsen, vad gäller arkitekturen, är slående.

Hård skola

Salihorsk stampades upp ur den vitryska slätten från ingenting, nästan som med ett trollslag 1958. Hela staden med numera 100 000 invånare byggdes på en gång. Orsaken var de stora kalium- och saltförekomsterna. Staden omges av tre jättelika berg med avfall från gruvornas dagbrott.

Fotbollsklubbens smeknamn är inte långsökt: "Mullvadarna". Precis som på många bruksorter i Finland (Valkeakoski, Myllykoski) grundades klubben för att bereda åtminstone något nöje åt människorna i den gudsförgätna hålan. Gruvbolaget, Belaruskali, äger och finansierar klubben som målmedvetet jobbar för att nå internationella framgångar.

Pyry Soiri är en av "Mullvadarna", fotbollsstjärnorna i gruvstaden Salihorsk. Bild: Leif Weckström

Att spela fotboll i Vitryssland är inget för morsgrisar vet framtidshoppet i finländsk fotboll, Pyry Soiri. Bild: Leif Weckström

I år slutade klubben trea i den vitryska serien.

Omgivningen är karg och hård. Det är här Soiri ska drillas både fysiskt och psykiskt för att kanske en dag kunna förverkliga sin dröm att dra på sig spelskjortan för någon av de stora klubbarna i engelska Premier League. Helst Chelseas.

– Det är tufft att spela här. På träningarna gäller det att alltid ge hundra procent. Det finns två bra spelare för varje spelplats.

Soiri, liksom spelare över hela världen, vet att en utlänning alltid måste vara klart bättre än närmaste lokala rival. När laget nyligen förlorade en match satt följdriktigt alla utländska förstärkningar på bänken i nästa match.

Två kappsäckar

– Jag spelade i VPS i Vasa där jag trivdes jättebra, men jag kände att jag behövde någonting nytt för att utvecklas både fysiskt och psykiskt till en ännu bättre spelare.

När Salihorsk agent hörde av sig bestämde sig Soiri för att bekanta sig med staden och klubben.

– Vi finländare har mycket fördomar mot Vitryssland, men klubbens träningsanläggning och faciliteterna tilltalade mig genast. Jag var här en dag i februari och så tackade ja. Det resulterade i ett treårigt kontrakt.

Att leva ensam, med all sin egendom i två kappsäckar, långt från familj och vänner, i en avkrok som Salihorsk kunde bli för mycket för en ung människa. Men Pyry Soiri är bättre rustad för ett sådant liv än de flesta.

– Jag är van att leva på platser som är lite annorlunda.

Redan hans ursprung skvallrar om förutsättningar att röra sig som fisken i vattnet i kultur som kultur. Mamma Iina Soiri, direktör för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, har gjort en lång karriär med olika expert- och chefsposter inom bistånd och utvecklingsarbete i Afrika. Sin barndom har Pyry därför levt turvis i Moçambique, Namibia, Tanzania och Finland. Pappan är som sagt namibier och Soiri har både finländskt och namibiskt medborgarskap.

– Farfar hade 32 barn så du kan tänka dig att jag har "några" kusiner i Namibia. Vi hör de facto till landets största släkter, berättar han medan personalen skruvar upp musikvolymen ytterligare i den i övrigt tomma restaurangsalen.

I Afrika kallas han Hidipo Namundjebo. Släkten är känd och inflytelserik i Namibia.

– Jag har bott sammanlagt tolv år i Afrika, tio i Finland och snart ett år här.

Mellan varven bodde familjen på Högbergsgatan och Pyry fick följaktligen spela för Pallo-Pojat på Johannesplan. Exakt såsom Mikael "Miklu" Forssell och flera andra blivande toppspelare har gjort.

Lirade på gatorna

Han har bytt lag och kamrater i snabb takt. Också i Vasa och Myllykoski fick han lära ta hand om sig själv. Mamma och yngre brodern, tolvåriga Juri, bor i Uppsala.

– Visst saknar jag dem. Efter säsongen åker vi alla tre på en två veckors semester till Kap Verde. Det ska bli skönt att bara få lattja med dem.

Drömmen om att få spela i landslaget fanns redan hos grabben som spelade fotboll på de afrikanska rödsandsplanerna. Valet stod mellan Namibias och Finlands landslag. Hjärtat klappade ändå mest för blåvitt.

Fotbollen kom in i Soiris liv redan i Moçambique. Det var på de dammiga gatorna med lokala kompisar han lärde sig älska trixandet med bollen.

– Jag är snabb och ganska teknisk. Min styrka kommer fram i man-mot-man-situationerna.

Somrarna firade han hos morföräldrarna i Myllykoski. Efter Moçambique blev det några år i Helsingfors och Pallo-Pojat.

– Sedan bodde vi sex år i Namibia. Det är mitt andra hem. När jag var tolv flyttade vi till Tanzania och då var det fotboll hela tiden. Det var inget organiserat. Vi spelade barn och vuxna, pojkar och flickor.

– Jag var med i skollaget och visste redan då att jag är begåvad, men tränaren, som inte gillade mig, sade att "du blir aldrig fotbollsspelare".

Skollaget bestod av barn till superrika som alltid hade de senaste dojorna och fattiga barn som finansierade skolgången med hjälp av stipendier.

– Motståndarna saknade ofta skor, men ändå sprang de omkull oss, minns han med ett brett leende.

Ibland hände det att han gav sina egna skor åt någon barfotamotståndare.

– Jag har blivit uppfostrad att man hjälper sin nästa. Min mamma har haft bra jobb och alltid kunnat skaffa mig utrustning. Om jag har två par skor kan jag ge bort det ena.

Han nämner ofta mamma Iina som ett exempel och det är ingen tvekan om att hon är "superkvinnan" i hans liv.

Magisk stad

Efter lunchen tar vi en kort tur runt stan och tittar på Soiris temporära lägenhet. Huset är ruffigt, liksom trappan, men själva lägenheten är nyrenoverad med alla tänkbara tekniska grunkor.

– Sådana här lägenheter kan man hyra för tjugo euro per natt. Så här i slutet av säsongen när jag snart ska åka hem på semester bor jag på träningsanläggningen eller här.

– I Salihorsk finns det rent ut sagt ingenting. Jag hade en tid en lägenhet i Minsk, men den utnyttjade jag ganska sällan. Jag åker till Minsk för att träffa min kompis Jasse Tuominen, som spelar för den internationellt mera kända klubben Bate.

Lagets buss och träningsanläggning utanför Salihorsk. Bild: Leif Weckström

Videofilmerna är bästa förströelsen mellan träningarna och matcherna i Vitryssland, säger Pyry Soiri. Bild: Leif Weckström

Soiri sätter sig vid ratten och vi inser att snabbheten inte bara sitter i fötterna. Vägarbetena försvårar trafiken, men vant tar han de snabbaste omfartsvägarna runt grannstaden Slutsk och snart rullar vi in i Minsk.

På lyxiga Cafe de Paris känner personalen genast igen den svartlockiga ynglingen i moderiktiga sneakers med oknutna skosnören, Louis Vuitton-ryggsäck och sponsorns svarta joggingdräkt.

– Mamma undrade lite över ryggsäcken, men jag ville ha den och plånbok av samma märke. De är dyra, men jag använder dem hela tiden.

Ryggsäcken har blivit ett välmenande skämt i familjen där mamma helst handlar sådana grejer på loppmarknad.

– Vi brukar alltid komma hit. På sommaren är hela gatan kantad med uteserveringar.

Utanför fönstret tänds de gnistrande juldekorationerna medan vi väntar på maten. Soiri vill visa oss en annan favorit och vi sneddar genom parken mot centralstationen och Galileo-gallerian med boutiquer och utsiktskaféet med de mest utsökta ost- och fruktkakorna.

Mörkret har fallit över Minsk, men staden badar i ljus när tiotusentals fasadlampor tänds.

– Minsk är en magisk stad, säger Pyry Soiri när vi skiljs.