Putin och Stone

Nyligen kunde vi se den amerikanske filmregissören Oliver Stones fyra timmar långa intervjuserie med Vladimir Putin. Osannolikt nog sändes programmet inte av Yle utan på kanalen Jim. Om inte HBL hade presenterat programserien på tv-sidorna hade jag missat den.

Man kan, som Anna-Lena Laurén i sin HBL-anmälan av programmet, säga att Putin inte kom med något speciellt nytt, men ur min synvinkel sett var programmet både intressant och tankeväckande.

Man fäster sig nämligen lika mycket vid det som inte tas upp som det som sägs rent ut. Först under de sista tolv minuterna behandlar Stone det som väl är Rysslands egentliga problem, nämligen sättet landet styrs på. Men den uttalat vänstersinnade Stone går hellre in för att dels belysa delar av amerikansk politik som han ogillar, dels presentera Putins geopolitiska tänkande.

Den som har läst den ryske journalisten Michail Zygars utmärkta bok Männen i Kreml har lätt att följa Putins resonemang. Utgångspunkten är att Putin efter Sovjetunionens fall föreställde sig att kalla kriget var slut och att omvärlden såg Ryssland som en viktig part i världssamfundet. Naivt nog inbillade sig Putin att både George W. Bush och Tony Blair var hans vänner och såg honom som en jämlike. Småningom gick upp för honom att detta inte var fallet. När Nato sedan tog steg efter steg österut bytte Putin fot. Kalla kriget var visserligen slut, men geopolitiken hade hälsan och mådde bra.

Vi vet alla hur det har gått. Det internationella läget är spänt och felet är Rysslands, eftersom alla i Kreml naturligtvis borde förstå att Nato inte har några aggressiva planer. Det påståendet bör man kanske inte köpa. Ryssland har, beroende på historien och geografin, en viss paranoia i sitt säkerhetstänkande och anser sannolikt att det är legitimt att överväga också eventualiteten att Natoutvidgningen någon gång kunde tjäna offensiva syften.

Men det är ju inte så att generalerna i Pentagon är idioter som inte förstår hur kollegerna i Moskva tänker. Allt kunde i princip vara förhållandevis lugnt. Men begreppet rysk aggressivitet har blivit ett utmärkt politiskt verktyg för amerikansk geopolitik. Amerikanska stridskrafter har etablerat sig globalt som självutnämnda försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen kommer längre ihåg de massiva amerikanska statliga dataintrången i Japan eller Iran, avslöjade av Edward Snowden, när det enda som intresserar är rysk inblandning i den amerikanska valkampanjen. Inte heller intresserar USA:s militärhjälp i Israel, som effektivt bidrar till förtrycket av palestinierna.

Det tråkigaste i historien är hur pladask västliga medier har fallit för upplägget. Det antiryska ledmotivet i nyhetsrapporteringen i västlig press är en skandal. Geopolitiken är inte Rysslands största problem, de största finns inne i landet. För att vända utvecklingen både i Ryssland och internationellt är moroten, inte käppen västs bästa alternativ.

Geo Stenius journalist

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning