Publiken blir vampyrer och flygeln ett monster

Charlotte är grotesk i sin självupptagenhet, grymhet och narcissism och hennes dotter Eva förbittrad. – Vi ville ändå skriva med förståelse för alla inblandade, säger librettisten Gunilla Hemming som tillsammans med kompositören Sebastian Fagerlund skapade Höstsonaten. – Är man ute efter en glad kväll på operan har man gått fel, säger huvudrollsinnehavaren Anne Sofie von Otter.

Kompositören Sebastian Fagerlund behövde inte tveka länge när han blev tillfrågad att skriva en ny opera för Nationaloperan. Men när det kom till ämnet var han tvungen att sova på saken.

– Det svåraste med att skriva en opera är att hitta en story, ett ämne och libretto som resonerar med det egna uttrycket.

Ju mer han funderade på saken, desto mer övertygad blev han ändå om att han kunde skriva en opera på Ingmar Bergmans 70-talsfilm Höstsonaten.

Enligt Fagerlund är operan innerst inne ett relationsdrama om svårigheten att förlåta och behovet av att se förändring i sina närmaste.

– Frågan om närvaro upplever jag som ständigt aktuell. Och genom karaktärerna ser man hur svårt det egentligen är att få till stånd förändring i människors liv.

Laddat. Eva (Erika Sunnegårdh) och Charlotte (Anne Sofie von Otter) möts vid flygeln som har en helt annan betydelse för de två: För Eva symboliserar den förlust, för Charlotte en utväg. Bild: Cata Portin

Publiken fick en röst

Att göra opera på Höstsonaten skulle bli ett stort projekt. En särskild utmaning var att Nationaloperan ville sätta upp verket på stora scenen – med fullstor orkester, kör och solister, paus och allt.

– Utmaningen var att transformera verket, för det här är ju en kammarpjäs, en i grunden intim uppgörelse mellan två personer, med lite handling och mycket känslor som kommer ur resonemanget, säger Gunilla Hemming som skrivit librettot.

Lösningen blev att väcka till liv döda personer, som Charlottes vän och älskare Leonardo, och ta fram en helt ny roll för kören, som sjätte person.

Andra sidan. Leonardo (Nicholas Söderlund) uppenbarar sig i en scen där han talar från de döda. Bild: Cata Portin

När konsertpianisten Charlotte efter sju år på vift återvänder till prästgården där hennes två barn lever återvänder hon inte ensam, utan med ett helt levt liv i bagaget. Hon kommer med publiken som gett henne uppmärksamheten och bekräftelsen, och som hon blivit beroende av.

– När Eva spelar vid pianot sitter kören föraktfullt och sjunger om halstabletter och programblad. Men när Charlotte spelar sjunger kören en översvallande hyllningssång, berättar Fagerlund.

Enligt Hemming är publiken – kören – kanske också den hårdaste och grymmaste personen.

– Väldigt krasst kan man säga att publiken betalar för en biljett, och därefter anser sig ha rätt till konstnären och dess liv. För publiken däremot kvittar det om det är Charlotte Andergast eller någon annan som sitter vid flygeln, för hon är utbytbar. Charlotte är egentligen värdefullare för barnen – men hon väljer ändå publiken. Det är den här obalansen som gör att hennes dotter Eva börjar hata publiken och se den som vampyrer.

Har publiken en banalare roll än de andra karaktärerna?

– Där finns ju olika skeden, men kören är inte en person med en djup psykologi. Det betyder inte att kören inte är viktig, för den ställer också krav när det blir allvar och säger till när det blir för tråkigt.

Uppgörelse?

När man lyssnar på Fagerlunds och Hemmings resonemang börjar man undra om Höstsonaten egentligen också är en uppgörelse med upphovsmännens egna upplevelser av publiken och offentligheten.

– Frågorna om balansen mellan den privata och offentliga rollen gäller inte bara konstnärer utan också många andra. Politiker, läkare, lärare och ungdomskörledare kan vara oerhört uppskattade ute i samhället, men ha svårt att vara närvarande och stödjande i hemmet. En forskarväninna berättade för mig att hon egentligen aldrig var mentalt närvarande hemma när hon skrev sin doktorsavhandling, säger Hemming.

Hemming säger att hon skrev librettot utgående från både filmen och filmmanuset, som delvis skiljer sig från varandra. Men hon läste också på om Ingmar Bergmans och hans äktenskap med pianisten Käbi Laretei.

– Det fanns saker i filmen som vi funderade över, om det verkligen hade hänt. Kunde huvudpersonen Charlotte Andergast verkligen vara så manipulativ och hänsynslös i förhållande till sin sjuka dotter som det antyddes? Mitt svar var jo, att människor i Bergmans värld kunde göra sådana saker.

Kontemplerar. När Anne Sofie von Otter (till höger) först fick erbjudandet att sjunga Charlotte tänkte hon på rollen som obehaglig. Bild: Cata Portin

När huvudrollsinnehavaren Anne Sofie von Otter först blev tillfrågad att sjunga rollen kändes erbjudandet inte precis behagligt, för hon tänkte på hur förfärlig hela historien kändes.

– Men jag frågade mig om det fanns något i karaktären som jag kunde relatera till. Och det fanns det. Det var lätt att känna igen sig i en person som har lagt sin själ och sitt hjärta i musiken. Samtidigt kunde jag inte identifiera mig med någon som hade valt bort sin familj. Visst har jag också varit borta, men jag har aldrig övergett familjen.

Enligt von Otter saknar hennes karaktär Charlotte troligtvis vissa sociala färdigheter att leva sig in i andra människors liv.

– Första akten är ljusare, när Charlotte kommer till huset, lättsam och dricker kaffe och vin. Det är när diskussionen pågår under andra akten som hon börjar förstå att Eva är ledsen, sorgsen och arg. Från förnekelse går hon småningom mot att be om förlåtelse, men det är som om hon inte gör det på djupet. Hon kan säkert spela piano så publiken rörs till tårar, men hon verkar inte ha kapacitet att sätta sig in i Evas situation. Det är som om hon förstod att hon har sårat, men inte att hon har gjort fel.

Finns det ett djup i det här verket?

– Absolut. Det finns ett mörker, redan från första takten. Och det är modigt att låta publiken känna det mörkret. Om man är ute efter en glad kväll på operan har man kommit fel.

Bakom musiken. För Sebastian Fagerlund har arbetet med Höstsonaten öppnat upp nya uttrycksmässiga portar, speciellt i andra akten. Vid hans sida John Storgårds. Bild: Cata Portin

John Storgårds, som dirigerar föreställningarna, talar också om mörkret i verket och menar att Sebastian Fagerlund på något sätt ömsat skinn i arbetet med Höstsonaten.

– Basses stycken har tidigare varit lättare, gladare och glättigare, men jag skulle säga att han funnit ett nytt djup i uttrycket. Och jag beundrar honom för hur fint han gör det, säger Storgårds.

Flera av Fagerlunds orkesterverk känns igen på den rytmiska, energiska aktiviteten på ytan, inte sällan med långsammare underströmmar och en ofta blixtrande, elektrifierad orkestrering.

Enligt Fagerlund själv är byggstenarna i Höstsonaten i hög grad desamma som i hans tidigare orkesterverk, även om arbetet med operan också har öppnat upp "nya uttrycksmässiga portar", speciellt i andra akten. Gång på gång nämner Fagerlund också tre orkesterverk som på ett eller annat sätt blivit formativa för honom på senare år: Ignite, Stonework och Drifts.

Sebastian Fagerlund säger sig inte ha använt sig av någon regelrätt wagnersk leitmotifteknik i arbetet med operan. Men något ditåt har han tillämpat, när han har gett varje karaktär ett eget musikaliskt material och en egen uttrycksmässig värld som hela tiden utvecklas.

Således har Charlotte fått en aktiv och rytmisk stämma, som ställvis angränsar till nervositet.

– Det är hennes försök att upprätthålla en fasad, säger Fagerlund.

Evas musikaliska uttryck växlar mellan ytterligheter, från barnslighet till regelrätt raseri. Genom fallande sekvenser illustrerar tonsättaren när hon förfaller till melankoli.

Evas man Viktor associeras med en mörk orkestral klang.

– Han är en tragisk karaktär, den här tröstlösa prästen som förlorat sin tro.

Leonardo, Charlottes avlidna vän, har å sin sida fått ett varmt, mjukt uttryck.

Helena, Evas sjukliga syster, är den vackraste av karaktärerna inuti, så hon får sjunga med långa vokala linjer, fast man inte uppfattar mer än begynnelser av stavelser i hennes stämma.

– Ingen annan än Eva förstår vad hon säger, men vokallinjerna utvecklas småningom till hennes sång som hon framför i andra akten, innan hon återgår till att vara sjuk. Som sängbunden har hon ett särskilt förhållande till tiden och i hennes rum hörs alltid olika klockor, som tickar olika snabbt på olika slagverk.

Förståelse. Eva (Erika Sunnegårdh) är den enda som förstår Helenas (Helena Juntunen) sång. Bild: Cata Portin

Musiken närvarande

Trots att Höstsonaten i grunden är ett relationsdrama finns det i librettot också flera uttalade hänvisningar till musik. På scenen står en flygel och i texten nämns både Chopin, Hammerklavier och Pathetique. Ändå finns inte ens en antydan till nämnda verk i Fagerlunds musik.

– För mig var det en omöjlig tanke att väva in citat ur nämnda verk. Det kändes inte naturligt och hade blivit onödigt understrykande.

Pianot har ändå en viktig roll och kommer fram vid ett par tillfällen.

– Pianot är viktigt eftersom det betyder olika saker för karaktärerna. För Eva symboliserar pianot förlust – hon har förlorat sin barndom och förlorat sin mor. Charlotte har också haft en svår barndom, men för henne betydde pianot utvägen.

Avlägsen. Charlotte (Anne Sofie von Otter) är minst sagt kall i sitt förhållande till döttrarna Helena (Helena Juntunen) och Eva (Erika Sunnegårdh). Bild: Cata Portin

Regissören Stéphane Braunschweig säger att den största utmaningen med att arbeta med Höstsonaten har varit att skådespeleriet i filmen var så bra.

Liv Ullmann till exempel går igenom en fenomenal förvandling från att ha varit sårbar i början till stark i slutet. Att få till stånd en motsvarande förändring i våra karaktärer har varit en utmaning för oss.

Enligt Braunschweig är det bra att minnas att Bergmans filmer ibland är både hårda och mörka, men att de alltid också andas livskraft och mänsklighet.

– Han ser på människan med älskande ögon, också när hon är ett monster. Här är musiken för oss till stor hjälp.

I prästgården. På sängkanten utspelas en stor del av dialogen, här mellan Eva (Erika Sunnegårdh) och Viktor (Tommi Hakala). Bild: Cata Portin

Fakta

Höstsonaten i etern

Höstsonaten har premiär på Nationaloperan 8 september. Föreställningen direktsänds på Nationaloperans webbplats och Yle Arenan 23.9 kl. 19.

Pekka Hakos dokumentär Sebastian Fagerlund – riktningar och möten visas på Yle Teema Fem 23.9 kl. 9 och 25.9 kl. 20.

Ingmar Bergmans film visas på Yle Teema & Fem 9.9 kl. 12 och finns därefter tillgänglig på Arenan i 14 dagar.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33