Pubertal ensemble med potential

Bild: Pressbild

Murtosointus 15-årskonsert i Sellosalen 24.11. Dirigenter: Seppo Murto & Anna Karjula. Reger, Nipp/Häkli, Poulenc, Debussy, Brahms, Mäntyjärvi, Whittall.

Murtosointu (arpeggio) är ett fyndigt namn på en kammarkör – inte minst som dirigenten råkar heta Seppo Murto – och när den nu uppnått sin "murrosikä" (pubertet) flyger känslorna, tankarna och stämningarna föga överraskande abrupt i de mest oväntade riktningar.

Något som även framgick med all önskvärd tydlighet av 15-årsjubileumsprogrammet, som mera gav intrycket av en provkarta över vad man sysslat med under de senaste fem åren än en tematiskt och estetiskt genomtänkt helhet.

Och inget större fel med det, även om man nog verkade känna sig betydligt mera hemmastadd i den nyskrivna än (sen)romantiska repertoaren. Max Regers inledande Frühlingsblick föreföll inte helt färdig i tolkningen medan Brahms Fünf Gesänge op. 104 klingade med större pondus och jämnare tonbildning, även om en svajig intonation stundtals gjorde sig gällande även här.

Naturlig musikalitet

Vicedirigenten Anna Karjula, som dirigerade den första konserthalvan, hade självfallet inte samma auktoritativa grepp om de klingande helheterna som Murto, som ledde den andra halvan, men det är naturligtvis klokt att redan nu bereda den framtida marken.

Karjula kunde ha utvunnit mer emotionell halt ur såväl Poulencs lustiga Margoton va t'a l'iau som Debussys Trois Chansons, men visst fanns det en tilltalande naturlig musikalitet i hennes dirigering. Lichtensteinske Thomas Nipps harmoniskt snälla Four Haikus är skriven för röst och piano och Simo Häklis kongeniala arrangemang gjorde mig nyfiken på Häklis egen körmusik.

Bäst kom den drygt 30-hövdade kören till sin rätt i de två sista numren. Jaakko Mäntyjärvis till Estoniaoffrens minne komponerade Canticum Calamitatis Maritimae, nyttjade på ett kreativt sätt latinska psaltar- och nyhetstexter och gjorde ett lika välskrivet som genuint gripande intryck.

Matthew Whittalls Jabberwocky tog oss åter till den uttrycksmässiga motpolen i Lewis Carrolls skruvade värld och Whittalls sätt att leka med vitt skilda vokala uttrycksmedel kändes, jämte de skickligt integrerade musikhistoriska citaten, klart fräscht och renons på klichémässighet.

Murtosointu – som tyvärr inte kom helt till sin rätt i Sellosalens kammarmusikaliskt ypperliga men för vokalmusik onödigt torra akustik – är en ambitiös ensemble med erfarna och kunniga sångare i leden. Ibland klingar man smått alldagligt, men det finns en avsevärd potential som man framdeles förhoppningsvis utnyttjar på ett ännu mer kreativt sätt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03