Psykpatienten på självmordets brant

Kontratenor. Teppo Lampela sjunger ensam i de tre minimonologoperorna om Daniel Filippo. I bakgrunden Lauri Toivio, Tuomas Turriago och Max Savikangas. Bild: Kari Sarkkinen

Martiza Núñez uruppförda operatriptyk Daniel Filippo handlar kanske om en vuxen mans posttraumatiska stress.

Opera

Daniel Filippo

Tre operor till libretton av Martiza Núñez: El Espejo, Aulos, Claro de Luna. Kompositörer och musiker: Max Savikangas, altviolin, Lauri Toivio, flöjt, Tuomas Turriago, piano. Dirigent Jonas Rannila. Regi Vilppu Kiljunen, ljus Mirkka Saari. Teppo Lampela, kontratenor. Finländska kammaroperans urpremiär i Gamlasgården 6.4.

Daniel Filippo har troligtvis sett ett mord. Eller kanske begått det själv?

Det här är utgångspunkten för librettisten Maritza Núñez operatriptyk om Daniel Filippo som uruppfördes i Gamlasgården i torsdags. Och så mycket mera händer faktiskt inte under den dryga timmens gång.

Det som framgår är att Daniel är inspärrad på en avdelning, där han inledningsvis försöker öva på Månskenssonaten, utan att någonsin få den att sitta. Läkarna ställer diagnoser och Daniel Filippo försöker hänga sig. Hans sinnestillstånd är instabilt, han är traumatiserad och förmår inte processera minnena.

Texten är sparsmakad. Betänk helt enkelt det faktum att texten i varje opera ryms på fem plastfilmer, som projiceras med gammal hederlig overhead-teknik på en vit duk i bakgrunden. Ofta repeteras en replik flera gånger om och sällan varieras den. Daniel Filippo granskas genom de olika karaktärer som han gestaltar: kanske sig själv, läkaren, mördaren, den mördade Beatrice.

Gruppkompositioner är ytterst sällsynta inom konstmusiken, men det här upplägget fungerar trots allt förvånansvärt bra. De tre operorna av tre tonsättare bildar en koherent helhet. Å andra sidan är den stilistiska variationen överraskande liten, vilket tyder på att herrarna – som alltså själva framför sin egen och varandras musik under kvällen – pratat ihop sig på förhand.

Alla sätter – helt förståeligt – kontratenoren Teppo Lampela i främsta rummet, och även om man kan beundra hans omfång och användning av både kontratenor- och barytonregister, blir uttrycket en aning enformigt i längden.

Mera variation kan man skönja i användningen av kammarmusiktrion. Max Savikangas fäster speciell tonvikt vid sitt eget instrument, altviolinen, och användningen av klangfärger är innovativ, till exempel när Beatrice vrider nacken av sig till tonerna av altviolinens knarrande.

Lauri Toivios idiom är mera romantiskt och koloristiskt, med det egna instrumentet flöjten i den mest framträdande rollen. Pianot spelar nu också ackord, inte bara oktaver. Kopulationsscenen är föga trovärdig, men strax därefter komponerar Toivio både fart och spänning. Och när Teppo Lampela gestaltar den gråtande clownen med den röda näsan och ett framtvingat skratt, då väver Toivio givetvis in ett kort citat av Leoncavallo innan clownen tar till repet.

Tuomas Turriago utvecklar vidare Månskenssonaten som hela kvällen öppnats med och blandar den med en textur som närmast påminner om Prokofjevs pianosonater.

Vilppu Kiljunens regi känns välfungerande, det är trots allt inte helt lätt att gestalta monologer. Ljuseffekterna fungerar och scenbilden är snyggt uppbyggd, speciellt när musikerna sitter i sina vita rockar och ibland skriker ut enskilda repliker.

Operatriptyken framförs ännu två gånger i dag i Gamlasgården klockan 14 och 19.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39