Psykisk instabilitet och cyklisk historiesyn

Leila Josefowicz är en härligt spontan och intensiv musikertyp, skriver recensenten.Bild: Chris Lee

Radions symfoniorkesters sista program för terminen gjorde en glad med sina genomtänkta kopplingar och röda trådar. Inte minst blev jag glad av att få höra en av det förra århundradets på många sätt mest underskattade visionärer.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 25.5. Dirigent: Hannu Lintu.

Solist: Leila Josefowicz, violin.

Kokkonen, Zimmermann, Schumann.

Bernd Alois Zimmermanns krigstrauma var minst lika stort som Boulez, Stockhausens och de övriga Darmstadtfigurernas, men när de trodde att den enda möjliga fortsättningen var att slänga ut alla tänkbara barn med badvattnet insåg Zimmermann med sin cykliska historiesyn att det tvärtom var nödvändigt att hålla barnen kvar i karet, men forma dem till något nytt.

Bägge förhållningssätten är acceptabla, rentav nödvändiga, men den zimmermannska vägen ledde till bra mycket kreativare och roligare musik, även om han på det personliga planet inte såg någon framkomlig väg och 1970 satte punkt för sitt liv. Innan dess hann han dock skapa ett oeuvre, som söker sin like i fördomsfri mångsidighet samt ren och skär originalitet och som fortfarande är kuriöst eftersatt på den gängse konsertrepertoaren.

Såväl HSO som RSO har glädjande nog redan uppmärksammat Zimmermann, som i år hade fyllt 100, vid ett flertal tillfällen och efter att ha låtit sig svepas med av hans våldsamt expressiva och oemotståndligt medryckande violinkonsert (1950) kan man bara fråga sig varför verket inte spelas hela tiden överallt.

Det är som om protopostmodernisten Zimmermann hade samplat 1900-talets dittillsvarande produktion i genren – jämte en aptitretande smakbit av vad som komma skulle – och kört den genom en mixer och ut kom detta inte ens tjugo minuter långa stycke, vars densitet dock är av det slaget att inte en endaste ytterligare ton är nödvändig.

Spontant och intensivt

Leila Josefowicz är en härligt spontan och intensiv musikertyp – ett slags syntes av Patricia Kopatchinskaja och Isabelle Faust med en krydda av Pekka Kuusisto – som för länge sedan lämnat den kommersiellt massproducerade standardrepertoaren bakom sig och nuförtiden mestadels sysslar med samtidsmusik.

Hon utkämpade en inte helt rättvis kamp mot en ställvis frenetiskt larmande orkester – här är violinen sannerligen inte någon primadonna – men hon gjorde det med en avväpnande inlevelse och élan.

Hannu Lintu och RSO-musikerna var bra med på noterna och det lär inte behövas många kompletteringar för att upptagningen skall platsa på deras kommande Zimmermannskiva.

Zimmermanns psykiska instabilitet återfinns självfallet även hos Schumann, som dock inte lyckades med sitt självmordsförsök, men i den så kallade Vårsymfonin (nr 1) är det inga dystra miner som gäller. Lintus tolkning var klangligt fräsch och energisk, orkestern spelade mäkta inspirerat och nyanserat och det enda lilla minuset får ristas för scherzots onödigt makliga tempo.

Den självklara kopplingen mellan Leipzigkompisarna Schumann och Mendelssohn gick i och för sig om intet när det tilltänkta öppningsnumret, musiken till En midsommarnattsdröm, byttes ut mot Interludierna ur Joonas Kokkonens opera De sista frestelserna.

Även Paavo Ruotsalainen anfäktades dock av sina demoner och Kokkonens musik platsade, med ett tilltal som stått sig förbluffande väl mot tidens tand, problemfritt i sällskapet. Mendelssohnfansen fick dessutom sitt lystmäte i och med den inte helt obekanta Bröllopsmarschen, som man generöst nog bjöd på som festlig encore.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00