Psykiatrin måste bli bättre på att bemöta människan

Bild: Wilfred Hildonen

Bristen på kunskap om vad olika psykiatriska sjukdomar innebär i vardagslivet för hela familjen är också delvis ett resultat av stigmatiseringen av psykisk sjukdom och av en patientorienterad mentalsjukvård.

Vittnesmål om brister och maktmissbruk inom psykiatri verkar bekräfta en utspridd uppfattning om att det finns något sjukt i själva den psykiatriska maktstrukturen. Men i ett mänskligt bemötande finns psykiatrins möjlighet att hjälpa och bota, både patienten och hens anhöriga.

Vi vet alla något om vad det är att vara sjuka. Som barn, när vi får ont, känner vi inte bara att vi har ont utan vi lär oss ett förhållningssätt till olika sjukdomar och till olika smärttillstånd. Vi lär oss att smärta och sjukdom är någonting som brukar gå över med tiden och att vi till och med kan skaffa oss livsinsikter av dem. Jag tror tyvärr att det är så många människor förstår sjukdom i dag.

Det finns någonting sunt i att förhålla sig så här också. Att inte bry sig för mycket. Men det finns också avigsidor med hur vi från början lär oss att ta avstånd från svåra sjukdomsupplevelser i vår kultur. Och en sådan baksida är att förståelseklyftan mellan de friska och de som till exempel lider av en allvarlig mental sjukdom, deras anhöriga eller de som har en svår fysisk sjukdom djupnar – både inom vardagslivet och inom mental- och hälsovården.

Bristen på kunskap om vad olika psykiatriska sjukdomar innebär i vardagslivet för hela familjen är också delvis ett resultat av stigmatiseringen av psykisk sjukdom och av en patientorienterad mentalsjukvård. Det är ett verkligt problem eftersom kunskapsbristen kan leda till känslor av stigmatisering, mindervärde och alienering för alla inblandade, men också till maktmissbruk inom psykiatrin. Ett exempel på det är missförhållandena på den slutna psykiatriska avdelningen G1 i Åbo på ÅUCS där personalen överdoserade och använde psykiskt och fysiskt våld mot de åldrande psykiskt sjuka och dementa patienterna.

Ett annat exempel är Amanda Essen som i sin blogg Svag till stark beskriver hur hon av sjukvårdspersonalen blev kallad "anorektikern" när hon blev inlagd vid barn- och ungdomsavdelningen vid ÅUCS när hon drabbats av anorexi. Att vårdare kallar den som insjuknat för "anorektikern" avslöjar otillräcklig förståelse för det slag av utsatthet som anorexin som sjukdom medför, samt bristande respekt.

Ätstörningar är komplexa att förstå och behandla eftersom varje individ har sin historia att berätta om varför just hen har reagerat med att bli sjuk. Också därför behöver vi utveckla fler specialenheter för ätstörningar i Finland.

Den svenska författaren Susanna Alakoski beskriver i sin bok April i anhörigsverige sina livslånga känslor av sorg som hon ännu bär gentemot sin bortgångna svårt alkoholiserade mamma. Vad Alakoski lever med är en ständig sorg över att hon förlorade själva relationen till sin mor då denna ännu var i livet. Alkoholismen fick hennes mor att blekna bort som den person hon var. På samma sätt som i svår alkoholism kan vuxna barn till svårt psykiskt sjuka bära på en evig sorg, för visserligen har ju föräldern existerat men dess värre inte klarat av föräldraskapet. Och ofta kan också den sjuke delvis vara medveten om sin livsförlust.

I värsta fall kan åldrande psykiskt sjuka komma från söndersplittrade familjer. Från trötta döttrar och makar som skött och gjort sitt bästa i åratal. Från pillermissbruk, elchockbehandlingar eller alkoholism som så att säga också gjort sitt med patienternas psyken. Och från otaliga inläggningar på mentalsjukhus som inte har resulterat i annat än i de anhörigas korta andningspaus från en hänsynslös sjukdom.

Visst finns det också många exempel på att det finns god etisk vård. Och många lyhörda läkare och vårdare. Men att mental sjukdom har potential att ödelägga ett helt liv och andras vidgar ens förståelse för hur brutalt och förödande ett oetiskt, kallt och förolämpande bemötande inom den psykiatriska vården blir, inte bara för de sjuka men också för de anhöriga. Det finns risk för att vårdstrukturerna drar alla patienter över en kam.

Det är bra att det finns medicinering i dag, men vårdapparaten får inte glömma bort det allra viktigaste, betydelsen av det etiska, det inkännande bemötandet av patienter inom psykiatrin. I själva verket är det just där, i det rätta bemötandet framför behandlingsformen, som ett läkande över huvud taget har möjlighet att börja utvecklas och som sedan sist och slutligen gör att patienten börjar se den sanna meningen med sin diagnos.

Åsa Slotte Doktorand i filosofi, Åbo Akademi

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning