Professuren i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet är inte hotad

Bild: Wilfred Hildonen

Det är inte särskilt många år sedan det svenska filosofiämnet vid Helsingfors universitet i HBL utmålades som hotat på samma sätt som den nordiska litteraturen nu har framställts som hotad

Helsingfors universitet har stor frihet att internt bestämma om sin organisation och forskning. Universitetet har till exempel ingen lagstadgad skyldighet att ha professurer för undervisning på finska. Enligt en av de få lagstadgade bestämmelserna måste universitetet ändå upprätthålla minst 28 professurer för undervisningen på svenska. Svenska social- och kommunalhögskolans professurer räknas inte med bland dessa.

Lagen föreskriver inte på vilka områden de här sk svenska professurerna skall finnas. Om den saken bestämmer universitets styrelse genom en instruktion. Enligt gällande instruktion finns det vid Humanistiska fakulteten minst fyra professurer för undervisningen på svenska. Fakulteten har valt att dessa finns inom filosofi, historia, nordisk litteratur och nordiska språk.

Instruktionen är alltså entydig. Den säger inte att det vid Humanistiska fakulteten gärna borde finnas minst fyra svenska professurer, om pengarna räcker till. Den säger att de fyra professurerna "finns". Helsingfors universitet har därmed inget val: en svensk professur vid Humanistiska fakulteten måste utlysas efter Ebba Witt-Brattströms avgång.

Teoretiskt kan man tänka sig att Humanistiska fakulteten efter Witt-Brattströms pensionering ändrar ämnesområdet för den professur i nordisk litteratur som hon innehar. Det skulle förutsätta att fakulteten anser att en ändring innebär att universitet bättre än i dag lever upp till kravet att på bästa sätt fullgöra sitt ansvar att utbilda svenskkunniga personer. Jag känner inte till att någon skulle ha föreslagit en ändring och tror inte att en sådan kunde motiveras. Eventuellt kan man tänka sig en justering av områdesbeskrivningen, till exempel så att den finlandssvenska litteraturen lyfts fram, men den saken har, så vitt jag vet, ännu inte varit föremål för närmare diskussion.

Det är inte särskilt många år sedan det svenska filosofiämnet vid Helsingfors universitet i HBL utmålades som hotat på samma sätt som den nordiska litteraturen nu har framställts som hotad. Då som nu var oron obefogad och så kommer att vara fallet så länge humanisterna inte själva vill ge upp den svenska undervisningen inom något av fakultetens kärnområden.

I bakgrunden spökar en annan, djupare och otydligare, men berättigad, känsla av utsatthet. Regeringen Sipilä beslöt i sin budgetria 2016 att göra en chockerande nivåsänkning av den statliga finansieringen av universiteten. Senare regeringar har inte återfört stödet till den tidigare nivån. Samtidigt har ministeriets och Helsingfors universitets egna modeller för resursfördelningen lett till resursbrist för grundforskningen och de traditionella kärndisciplinerna.

Vanstyre av universitets fastigheter och renoveringar med för forskningen negativa verkningar spelar också en roll. Vid Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet finns för närvarande 35 arbetsuppgifter som inte har kunnat utlysas. Samtidigt har anslagen för den viktiga timundervisning som ges av docenter och yngre forskare minskat drastiskt. Känslan av kris är handgriplig verklighet.

Ytterst är det väljarna som bestämmer. Om inte medborgarna i republiken Finland uppfattar bildning och grundforskning inom humaniora och andra vetenskapsområden som värdefulla, oberoende av hur nyttiga de är för ekonomin, konkurrenskraften eller för till exempel den hållbara utvecklingen kommer hotet mot bildningsuniversitets kärna, till vilken litteraturvetenskapen förstås hör, att finnas kvar.

Thomas Wallgren, professor i filosofi, styrelsemedlem, Helsingfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning