Professor Pekka Mattila: Förlöjliga inte den heterosexuella mannen

Professor Pekka Mattila är en polemisk debattör som huvudsakligen koncentrerar sig på frågor som berör samhälle och ekonomi.Bild: SPT/Henri Forss

Som aktiv debattör har professor Pekka Mattila fått sin beskärda del av kritiken på sociala medier. De sociala medierna har demokratiserat samhället, men också fört med sig tråkiga fenomen som mobbning av personer med ”inkorrekta” åsikter.

– Jag har inspirerats av det brittiska och amerikanska sättet att diskutera, och det skiljer sig från det finska. I Finland har vi ett mycket smalare register, satir är inte ett så vanligt stilgrepp. Folk förstår inte riktigt att allvarliga frågor kan behandlas på ett satiriskt sätt och så blir de provocerade, säger Pekka Mattila.

Mattila, 40, är professor, vd och styrelseproffs. Han har studerat sociologi, ekonomi och genusvetenskap, och är bosatt i Helsingfors med sin partner, dirigenten Hannu Lintu. Men därtill är han en aktiv debattör i traditionella och sociala medier. Han skriver på ett ofta polemiskt och humoristiskt sätt om frågor som huvudsakligen berör samhället och ekonomi, men också annat.

Fakta

Pekka Mattila

Pekka Mattila, 40, är professor of practice på Aalto-universitet, vd för Aalto University Executive Education och styrelseproffs.

Mattila har publicerat flera vetenskapliga artiklar samt böcker om bland annat företagsledning.

Som debattör har Mattila fördjupat sig i hur debattkulturen förändrats i samband med uppkomsten av sociala medier för omkring tio år sedan. Han ser både styrkor och svagheter.

– Tidigare var debatterna mer eleganta. Språket var stiligare och argumenten bättre genomtänkta. Allting genomgick en tuff granskning innan det trycktes i tidningen. På sociala medier finns ingen tröskel att publicera och det leder till att till och med smarta personer ibland begår misstag.

Mattila utvecklar resonemanget: Förut var det de stora mediernas chefredaktörer som bestämde vad som publicerades. Då begränsades debatten till väletablerade, meriterade figurer i stil med Matti Klinge, Jaakko Iloniemi, Max Jakobson och ett fåtal kvinnor. Debatten var nästan överdrivet elitistisk och majoriteten av debattörerna var äldre män. Med sociala medier har det skett en demokratisering i användningen av det offentliga utrymmet.

– Det finns inga portvakter längre. En person är precis så intressant som budskapet hen kommunicerar. Ett bra exempel på det här är Saku Timonen, som driver bloggen Uuninpankkopoika. Han har egentligen inga tunga meriter, men han har ett starkt politiskt budskap och en enorm publik, säger Mattila.

Ogillar moraliseringen

Men även om sociala medier har demokratiserat den offentliga debatten har de också fört med sig mindre trevliga fenomen. Mattila hänvisar till de massiva Twitter- och Facebookdreven som ofta får en moraliserande ton som inte hör hemma i en sund debattkultur.

– Om en person uttrycker en inkorrekt åsikt kan det numera leda till ett omfattande allmänt fördömande. Ofta börjar det med att det finns en liten grupp som inser att det här är deras möjlighet att krossa debattören i fråga. Det hänger antagligen ihop med de allra mörkaste sidorna i att vara människa. Det här beteendet kommer från USA, där det har existerat redan länge, men där fungerar samhället enligt en annan logik, säger Mattila.

Han utvecklar resonemanget: I USA har en person flera chanser ifall hen misslyckas. I Finland och Norden brukar misslyckanden betraktas som slutgiltiga, var och en får endast en chans att bevisa sig själv. Av den anledningen har Finland haft en högre tröskel att avskeda folk som följd av feltramp. Men det här håller på att ändras. Kraven på att folk ska förlora sina jobb efter diverse skandaler har ökat.

– Jag är en amatör, men jag har bekantat mig med historien. I det skedet som mobben börjar fatta beslut så går det lätt fel. Se till exempel på hur den franska revolutionen efter hand övergav sina ideal. När tröskeln sjunker och eliterna är krossade så angriper människorna varandra. Det tar aldrig slut.

Mattila har gedigen erfarenhet av att bli utsatt för kritik för sina debattinlägg. När han antydde att universiteten var ineffektiva ledde det till en massiv kritikstorm som även inkluderade personangrepp. Detsamma skedde när han ifrågasatte en familj som ansåg sig vara fattig, men som enligt Mattila hade ungefär lika mycket disponibla inkomster som en akademiskt utbildad medelklassfamilj, samt då han försvarade regeringens aktiveringsmodell som välmotiverad.

– Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte känns. Min partner, som har gjort en lång konstnärlig karriär, säger till mig att jag inte ska läsa kommentarerna, men så läser jag dem ändå – i smyg. Och visst känns det illa. Men samtidigt har det skett så ofta att det är lättare att lägga dem i rätt perspektiv. Men visst har det lett till att min tröskel att delta i personlig kritik av en person är rätt hög. Då ska det handla om stora principiella frågor, som när jag kritiserar Päivi Räsänens (KD) åsikter om Pride.

Löjliga heterosexuella män

Däremot väckte ett inlägg, en kolumn i affärstidningen Kauppalehti i maj, ingen uppmärksamhet, till Mattilas stora överraskning. Kolumnen delades på sociala medier precis som resten av hans kolumner, men kritiken uteblev. Är det möjligt att den träffade alltför nära målet, spekulerar Mattila. I kolumnen antydde han att heterosexuella medelålders män inte behandlas på samma sätt som resten av befolkningen.

– Det här är något som har blivit allt tydligare under senaste åren. I och med att jag tillhör en sexuell minoritet har jag större friheter i den offentliga debatten än mina heterosexuella manliga kolleger. Jag får ta ställning och ha åsikter eftersom jag som homosexuell antas vara ett mål och offer för diskriminering, säger Mattila.

Han är inte blind för historien. Heterosexuella vita män har historiskt haft en mer privilegierad position än andra grupper. Det kommer man inte ifrån och det är kärnan i den feministiska kritiken av samhället.

– Och den kritiken är korrekt och smart, men på sista tiden har den fått en alltmer elak och otrevlig bismak. Den heterosexuella mannen är inte längre en farlig användare av makt utan ska presenteras som en på alla sätt löjlig och ful figur som tänker fel, inte förstår något och beter sig allmänt pinsamt. Jag tycker inte att det är alls konstruktivt att förlöjliga en annan människa på det sättet.

Men handlar inte det i grunden om att krossa den heterosexuella mannens uppfattade maktposition?

– Det är så det rättfärdigas, men jag tycker att det är intellektuellt ohållbart. Ifall man vill krossa någons maktposition så lönar det sig att koncentrera sig på substansen. Jag har inte träffat en enda person som tycker att det är gott beteende att förlöjliga andra människor.

Ekonomiskt liberal

Fram till april var Mattila medlem i Samlingspartiet och fungerade som suppleant i Helsingfors stadsfullmäktige. När han lämnade partiet efter tjugo år var det för att han inte längre kunde skriva under partiets politik. Han anser att Samlingspartiet fokuserar alltför mycket på storföretagen, också om företagen inte har rösträtt, och struntar i löntagaren. Den ökande statsskulden och den hårda progressionen i beskattningen förstör incentiven för vanliga människor att satsa på sina karriärer.

– Mitt ekonomiska tänkande har växlat under åren. Jag har varit ekonomiskt socialliberal, men nu är jag en mer renodlad liberal. Värdeliberal har jag alltid varit. Jag tror att man kan säga att jag är marknadsliberal men ekonomiskt konservativ. Till exempel gillar jag Elina Lepomäkis (Saml) ekonomiska tänkande, men jag förstår att man inte blir populär på det sättet, säger Mattila.

Han betraktar sin syn som en "udda syntes" och en "eklektisk blandning". Han påpekar att han inte är nyliberal i den amerikanska nationalekonomen Milton Friedmans anda och han accepterar inte heller Björn Wahlroos dogmatiska syn på att företagets enda uppgift är att producera vinst till sina ägare. Ett dylikt Ayn Rand-inspirerat tänkande betraktar han som motbjudande. Det kommer ganska nära Friedrich Nietzsches tankar om övermänniskan.

Pekka Mattila, professor

Under det läge som rådde på arbetsmarknaden på 1990-talet och i början av 2000-talet förespråkade Mattila en betydligt lättare statsapparat, men i och med digitaliseringen och globaliseringen har han blivit tvungen att revidera sina tankar.

– Faktum är att samhället och arbetsmarknaden kommer att förändras radikalt, det har redan börjat. Det kommer att uppstå en grupp människor som kommer att ha väldigt svårt att hitta jobb som de kan leva på, även om de vill jobba. Det beror på skillnaderna i produktivitet. Vissa jobb producerar inte så mycket mervärde att man kan leva på dem.

Efterlyser "New Deal"

De pågående förändringarna i samhället och arbetslivet ökar behovet på en sorts "New Deal", anser Mattila. Hur ska samhället utformas så att de mest produktiva medborgarna har tillräckligt med incentiv att prestera maximalt samtidigt som de som inte har samma förutsättningar upplever att deras insats är värdefull? Mattila gillar ändå inte tanken på medborgarlön och talar hellre om negativ beskattning som en intellektuellt bättre konstruktion, också om det i stora drag är samma sak.

– Om läget var detsamma som förut, så skulle jag förespråka en lättare statsapparat, men jag tvivlar på att framtidens samhälle skulle klara av det. Av den anledningen måste vi förhandla fram ett nytt samhällskontrakt. Jag tycker att det är ledsamt hur den här diskussionen helt lyser med sin frånvaro i Finland. I stället ägnar sig regeringen åt små, lokala reformer, som till exempel vårdreformen som har blivit en fars. Och efter den följer socialskyddsreformen. Men allt det här hänger ihop, även utbildningen.

Mattila tycker att det är fascinerande hur värdet av en högskoleutbildning har växlat under åren. Efter kriget var företagens ledningsgrupper fulla av personer som var självlärda. Därefter kom professionaliseringen, vilket ledde till att alla skulle ha minst en högskoleutbildning. Nu, till följd av digitaliseringen, har utbildningens roll återigen förändrats och de självlärda ledarna gjort comeback.

– Det är en positiv utveckling. Sann meritokrati betyder inte att man har flera examina, utan att man vet vad man gör. För många av de yrken som har uppstått kring digitaliseringen finns inga utbildningar och på företagen har man insett att en persons verkliga kunnande är viktigare än vilka papper hen har.

På sommaren kommer Mattila att alternera mellan jobb och ledighet. Först väntar en semester i Italien tillsammans med familjen och därefter följer arbetsresor till Tokyo, Rom och Chicago. Partnern Lintu dirigerar en opera på Nyslotts operafestival, vilket innebär att de inte kommer att hinna ses så mycket, men lite gemensam tid ska de lyckats klämma in mellan varven.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00