Problem med maktkoncentration

Politiker har i dag många roller och de kan inte alltid hållas isär.

Det fanns en tid då det inte alls var givet att partiordföranden skulle vara den främsta ministern om partiet var i regeringsställning.

Det fanns en tid då det inte var givet att partiledaren över huvud taget skulle ingå i regeringen även om partiet fanns där.

Numera är det en självklarhet att ledaren för partiet också lägger beslag på den viktigaste ministerposten. Och ministrarna är så gott som utan undantag alltid också riksdagsledamöter, vilket inte var fallet förr.

Samtidigt har den politiska makten också på flera andra sätt koncentrerats till allt färre personer. Till exempel partisekreterarna befinner sig numera i maktperiferin. Likaså har hela riksdagsgruppens tyngd inom ett regeringsparti minskat till förmån för ministergruppen och den närmaste kretsen kring den.

Det här är situationen på riksplan. Men även på andra politiska plan har en maktkoncentration kunnat noteras. I varje val under de senaste 20 åren har andelen riksdagsledamöter som också är fullmäktigemedlemmar ökat. Fyra av fem riksdagsledamöter i den nuvarande riksdagen är samtidigt medlemmar i sina hemkommuners fullmäktigeförsamlingar och många innehar där framträdande poster, bland annat som ordförande för hela fullmäktige.

Fullmäktige är ett bra språngbräde till riksdagen, men måste man sedan sitta kvar i val efter val?

Det blir intressant att se om koncentrationen ytterligare ökar då det blir dags att välja förtroendeförsamlingar i de kommande landskapsvalen. Blir det riksdagsledamöter som lägger beslag på en hel del av förtroendeposterna också i landskapen?

Det är inte bara på grund av att mer makt läggs på få personer som det här scenariot inte nödvändigtvis är bra. Ju fler poster en person sitter på desto större är risken för att det uppstår situationer där rollerna kan kollidera och hen måste välja vilken hatt som ska användas då beslut ska fattas eller ställning tas.

Professor Åsa von Schoultz noterar det här problemet i en artikel i onsdagens tidning. Hon gör det med anledning av SFP:s ordförande Anna-Maja Henrikssons kritik av ÅA:s rektor i frågan om utbildningen av barnträdgårdslärare. Eller borde titeln kanske här vara fullmäktigeordförande Henriksson, eftersom hennes kritik uttryckligen gäller hur hennes hemstad Jakobstad har behandlats av ÅA.

Åbo Akademi har beslutat flytta utbildningen från Jakobstad till Vasa och samtidigt upphöra med utbildningen i Helsingfors. Som SFP-ordförande borde Henriksson kanske hellre ha frågat sig hur fiffigt det är att helt koncentrera barnträdgårdslärarutbildningen till Österbotten. Skulle Henriksson alls ha reagerat om ÅA hade hållit kvar enheten i Jakobstad och enbart stängt Helsingforsfilialen? Nu valde hon att endast reagera med sin fullmäktigeordförandehatt på.

von Schoultz konstaterar att det kan hända att regionala eller lokala intressen inte alltid ligger i linje med SFP:s egen målsättning och då måste man veta i vilken roll man uttalar sig.

Att riksdagsledamot Mikaela Nylander i samma artikel säger att det finns ett värde i att utbildningarna är utspridda i hela Svenskfinland, men att ÅA:s beslut inte på något sätt strider mot SFP:s utbildningspolitiska linje, kan säkert förvåna en del nyländska SFP-anhängare.

Även om Henriksson och andra inom SFP inte anser att det just i det här fallet uppstod ett rollproblem kan ingen avvisa farhågorna för att många andra situationer kan uppstå då samma politiker har roller på olika plan där intressen kan kollidera kraftigt.

För att lösa bland annat de här problemen borde större spridning av politisk makt vara ett mål.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33