Primadonnan Callas

Den världsberömda operasångerskan Maria Callas både dyrkades och kritiserades.Bild: Cinema Mondo

I Maria by Callas får operasångerskan genom arkivmaterial själv förklara vem hon är.

DOKUMENTÄR

Maria by Callas

Regi: Tom Volf. Berättarröst: Joyce di Donato.

Den respektfyllda (och en aning tråkiga) dokumentären Maria by Callas är en sammansättning av nyhetsklipp, filminspelningar och intervjuer med primadonnan Maria Callas. Till stor del består filmen alltså av Callas som slående välformulerat, ledigt, charmigt och på perfekt engelska förklarar vem Maria är.

Det blir ett porträtt av den rika grekiska flickan som växer upp i New York, närmast tvingas av sin mor till att bli operasångerska och skickas ensam till Aten vid 15 års ålder för att skolas. Lyckligtvis får hon där en underbar lärare, arbetar stenhårt, tränar mer än alla andra och får sedan sjunga på alla världsscener. Hon blir en utmärkt dramatisk uttolkare av de stora klassiska operarollerna, oftast (alla?) om tragisk kärlek. Hon jobbar med de stora italienska regissörerna som Visconti och på film med Pier Paolo Pasolini, som ger henne roller som Medea och Oidipus mor och blir hennes vän.

Hon blir la Callas, den största genom tiderna. Dyrkad men i sinom tid även hatad och kritiserad för sina divalater, som krävande kvinnor ofta har blivit.

La dolce vita

Förutom att vara en film för operanördar är den även en vacker tidsbild av 1950- till 1970-talen: den epok då stjärnor på konstens område kanske lättast kunde bli världskända. Opera har alltid varit en italiensk specialitet, men just då var USA nyfiket vänt mot Europa och högkulturen lockade helt nya publiker: den etablerade i diamanter och pälsar byttes mot de unga modsen. För att få tillhöra det lilla internationella jetset där alla kände alla var kulturellt kapital lika viktigt som annat. Eliten var tillräckligt liten för att de mest lyskraftiga konstnärerna skulle lyftas upp av fortfarande tryggt centraliserad massmedia som gjorde konstnärernas ansikten och namn bekanta i hela västvärlden – de blev kändisar på samma skala som filmstjärnor, rockmusiker och politiker. Under samma tid blev Ingmar Bergman en av världens mest avgudade filmregissörer. Det hade nog inte skett varken förr eller senare.

Priset och belöningen

När det gäller kvinnliga konstnärer betonas alltid privatlivet och det höga priset. Maria Callas säger att hon inte hade någon barndom och längtar mest av allt efter en egen familj så hon får lägga av med sången – men det får hon aldrig. Hon skiljer sig från sin första man för att leva med sin stora kärlek, Aristoteles Onassis, men han gifter sig, utan att ens berätta det för henne i förväg, med John F. Kennedys änka Jackie Kennedy – troligtvis den enda kvinnan i världen som kunde klå Maria Callas i glamour.

Så långt följer filmen mallen för biografier om kvinnliga musiker. Men det som filmen fångar speciellt fint är att Maria ändå får publikens kärlek. I gamla nyhetsklipp intervjuas fans som sover utanför New Yorks operahus för att få höra henne, bland dem flera unga, uppenbart homosexuella, män. Det vackra är att hon själv verkar känna och värmas av kärleken från publiken – en aspekt som skildras alltför sällan.

Regissören Tom Volf lär själv höra till beundrarskaran vilket nog skänker filmen dess ton av vördnad. Kanske en fanboys hopp om att hans dyrkan ändå gav dess objekt någon tröst och betydelse? För mig klingade en envis rad ur Bernsteins West Side Story i bakhuvudet: "I'll never stop saying Maria".

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00