Presidenterna och relationen till kyrkan

President Gustaf Mannerheim förblev lutheran hela sitt liv, trots att hans långa ryska period gjorde honom mottaglig för ortodoxin. Här utanför Domkyrkan i Åbo efter ärkebiskopens installation. Bild: Arkiv

Kan man se framför sig en Finlands president som vore en uttalat övertygad ateist eller muslim? Det frågar sig Kristina Ranki i recensionen av Ville Jalovaaras bok om presidenterna och deras relation till kyrkan.

Ville Jalovaara: Myrskyä ja mystiikkaa. Suomen tasavallan presidentit ja kirkko.

Kirjapaja, 2018.

Ville Jalovaara, docent i Finlands och Skandinaviens kyrkohistoria, har tagit sig en klar och redig uppgift som han med rätta tror att intresserar en bred publik. I boken Myrskyä ja mystiikkaa (Stormar och mystik) presenteras de finska presidenterna och deras förhållande till kyrka och religion.

För det första är våra presidenter alltid aktuella och intressanta, för det andra är religion nuförtiden nästan mera intimt än frågor om ras, kön, eller politik. Efter att själv ha ständigt blivit utfrågad om "x och hans kvinnor" eller "x och hans strategiska misstag" känns de religiösa känslorna som rört sig i dessa statsöverhuvud verkligen fräscha.

I Finland händer det sällan att politikernas egen religiösa övertygelse blir en nyhet eller ens syns, som när utrikesministern framstår som abortmotståndare, när en presidentkandidat vädjar till Bibeln eller när presidenten väcker uppmärksamhet med att inte höra till statskyrkan. Ändå finns övertygelsen eller de omedvetna attityderna där. Förhållandet till kyrka och religion hos dessa individer är därför viktigt både ur en privat och en offentlig synpunkt.

Mauno Koivisto och Urho Kekkonen behandlas mer än de andra – det är naturligt, då Jalovaara också tidigare forskat i den sistnämnde. De andra presidenterna analyseras i rubriken med klara och säkra epitet, men Gustaf Mannerheim är "agnostiker eller ortodox?" och Kekkonens förhållande till ämnet belyses med ett fyndigt "Kekkonens kyrka eller kyrkans Kekkonen?"

En stor förtjänst i denna sammanställning är att Finlands historia inte börjar år 1917. Ofta glömmer man, att presidenterna hade haft och kom att ha ett liv också utanför sin regentperiod – denna insikt missar inte Jalovaara. Också riksföreståndarna behandlas – boken förser oss med exempel på det bagage som presidenterna har haft med sig från sitt tidigare liv som jurist, journalist eller kavallerist.

Kallio mest religiös

Kaarlo Juho Ståhlberg kom från en prästsläkt, men för honom var religionsfrihet något positivt – stel högkyrklighet och religiös intolerans främmande. I sitt arbete ville han hålla ämbetet strikt åtskilt från religion.

Bild: Pressbild

Lauri Kristian Relanders religiösa övertygelse var stark. Pehr Evind Svinhufvuds period sammanföll med ett tidvis hårt politiserande av religion. De andliga värdena präglade "Finlands mest religiösa president" Kyösti Kallios österbottniska barndom. Hela livet kände han närhet till kristendomen men var kritisk till fundamentalism. Och det är då man frågar sig om den allmänna religiösa retoriken ens hade ett alternativ på 1900-talet?

Risto Ryti beskrivs som en rationell människa med en världsbild influerad av teosofi, även om direkta källor till hans personliga övertygelse inte finns tillgängliga. Den krigstida presidenten fick stöd för Finlands och Tysklands vapenbrödraskap från ärkebiskop Erkki Kaila på grund av sin kamp mot "historiens största ogudaktighetsrörelse, bolsjevismen".

Mannerheim förblev lutheran hela sitt liv, trots att hans långa ryska period gjorde honom mottaglig för ortodoxin och många resor öppen för alla slags religioner.

Paasikivi syndare

Juhi Kusti Paasikivi hade ett nära förhållande till kyrkoherde Paavo Virkkunen av den tragiska anledningen att denne "ständigt måste välsigna [Paasikivis] familjemedlemmar i gravens ro." Kyrkan var för denne konservativa man en trygghet och övertygelse.

Ärkebiskop Gustaf Johansson röt år 1925 åt Paasikivi: "Ni kan aldrig bli president, ni är en sådan stor syndare." Men det blev han, och som ledare litade han på försynen och hade själv ett inflytande på kyrkan.

Efterträdaren Kekkonen behärskade kyrkopolitikens maktspel men hans personliga övertygelse förblir en gåta.

Den mest kontroversiella relationen till ämnet hade Koivisto. Han var en vän av kristendom men en kritiker av den officiella kyrkan. Hans bakgrund var strängt religiös. Som president tog han ständigt upp behovet att skilja åt kyrkan och staten från varandra.

Martti Ahtisaari återuppväckte traditionen att i sina tal önska Guds välsignelse. I hans presidentinstallation fanns alla evangelisk-lutherska biskopar på plats, och dessa hade svårt att dölja sin belåtenhet över att den religiösa retoriken kommit tillbaka.

Också i det praktiska arbetet visade Ahtisaari en stor tro på medmänsklighetens kraft och kyrkans arbete, och framförde själv att just en djup förståelse av världens kyrkor underlättat fredsarbetet. År 2000, under hans period, avslutades i alla fall den månghundraåriga biskopsutnämningen, och kyrkan gled bort från staten.

Muslimsk president?

I artikeln om president Tarja Halonen handlar det inte längre om hur presidenten förhållit sig till trosfrågor, utan mer om hur presidenten uppfattades av kyrkan. Halonen skrev sig nämligen ut ur kyrkan som protest, men skrev sig in igen efter sin period och stärkte den ekumeniska dialogen mellan muslimer, kristna och judar i Finland. Överlag var hon en religionspositiv ledare.

Om det privata skriver Jalovaara, att Lyyli Halonen lärde sin dotter att be kvällsbön, men denna kom aldrig att mystifiera en ödesdiger händelse från 1978 som för någon annan kunde ha fört känslorna i en mer religiös riktning. Hela den nationella försvarskursen omkom nämligen i en flygtur, som hon inte hade stigit ombord på.

För Niinistö har medlemskap i den lutherska kyrkan varit en självklarhet och en naturlig struktur att höra till. Som presidentkandidat tog han det säkra före det osäkra och anmälde att "Jesus är Guds son", som president har han fortsatt gamla traditioner.

Hans förmåga att offentligt begrunda begreppet "döma" i trosbekännelsens formulering "skall komma för att döma..." väcker munter respekt – den ordfrälsta presidenten tänker att det hellre skulle stå som "komma för att benåda levande och döda"!

Med detta galleri framför sig är det är frestande att se den genomsnittlige presidenten: han är uppvuxen under en tid då lutheranska värden så grundligt genomsyrat samhället. Från 1919 till 2018 handlar det om en homogen grupp med några få avvikelser, även om de enskilda livsödena alltid kan vara fängslande.

Kan man se framför sig en Finlands president som vore en uttalat övertygad ateist eller muslim?

En förtjänst är att förstå att presidentgemålen (om den enda maken sägs just inget) kan ha haft en inverkan på presidenterna – som intressanta exempel ges den mystiksugna Ester Ståhlberg och Gerda Ryti, prästdottern Sylvi Kekkonen eller "hedningen" Tellervo Koivisto.

Bilden breddas också av presidentkandidaterna, såsom i fallet Elisabeth Rehn och det berömda fatala missförståndet om Jesus som minskade hennes möjligheter till att bli vald.

Mer analys och fakta

Boken är klar och vacker - tyvärr skuggas den av upprepningar och slarvfel. Biskop Johansson förekommer som både Gustaf och ett felaktigt förnamn i efter varandra påföljande kapitel, tsaren och kejsarinnan är ett par, kejsarkröningen påstås vara 1894 (pro 1896) osv. Om sedan förläggare kunde förstå att den nyfikne läsaren ofta uppfattar slutnoterna som en verklig pina. Jalovaara har mest använt sig av forskningslitteratur, och gör inte mycket jämförelser.

Vi hade klarat av mera fakta (som att Mannerheim inte var så pigg på att bemöta alla idéer som kyrkans män brevledes kom med) och specifika religiösa frågor. Framför allt saknar jag författarens egna djupare analyser om presidenterna i tiden, kanske också spekulation om varför det kan ha varit svårt att hitta explicita uttalanden om de egna andliga värdena?

De pikanta detaljerna är ändå de mest tilltalande: Paasikivi tog med sin Bibel till Moskva och Niinistö skrev i ärkebiskop Kari Mäkinens 60-årsskrift.

Boken fungerar bäst som en allmän presentation över våra statsöverhuvud, med en insikt om att relationen till kyrkan har varit viktig i vårt land. Volymens uppgift kunde kanske vidareförädlas till en värdefull tv-dokumentär?

Myrskyä ja mystiikkaa är en bok om Finland – och definitivt behaglig läsning för alla som arbetar med personhistoria, protokoll eller traditionsöverföring. Det är en lättläst, trevlig human interest-bok av betydelse.

Kristina Ranki

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning