Presidentens hypnotiska skrivbord

HBL:s medarbetare Juri von Bonsdorff ser den amerikanske presidentens skrivbord och gör en tidsresa.

Nu är det ju så att nästan tio år i USA får även den anspråkslösaste finländska introvert att utveckla en rudimentär kapacitet till skryt. Därför tänker jag inte sticka under stol med att jag för ett par veckor sedan hade tämligen bra flyt. Först lyckades jag ta mig in i stjärnboxaren Floyd Mayweathers omklädningsrum i Las Vegas och knipa en exklusiv intervju efter en av de mest sensationella boxningsmatcherna genom tiderna, och två dagar senare stod jag i det ovala kontoret i Vita huset med andra finska journalister och inspekterade Donald Trump på nära håll. Men det lustiga är att det varken var världens bästa boxare eller världens mäktigaste president som lyckades försätta mig i ett tillstånd av barnslig upprymdhet. Det som däremot gjorde det var en möbel. Presidentens skrivbord, "The Resolute Desk". Ett vackert bord av ek som 1880 skänktes av den brittiska drottningen Viktoria.

När vi forslades in till Trump, som satt till höger i rummet intill vår president Niinistö, hamnade jag längst bak i gruppen. Medan jag frenetiskt försökte hitta en bättre plats för att komma närmare presidenterna fick jag plötsligt syn på skrivbordet som stod på andra sidan rummet i ensamt majestät, med idel ryggar vända mot det. Det var som om den övergivna möbeln ropade på mig. Med en nästan hypnotisk kraft styrde den min uppmärksamhet från presidenterna vars tal blev grumligt och dämpat avlägset i mitt stimulerade medvetande. Bordet tjänstgjorde första gången i det ovala kontoret 1961 och när jag står där i slutet av augusti 2017 ser jag framför mig hur John F Kennedy undertecknar ordern om militärblockad runt Kuba medan han fruktar ett tredje världskrig. Jag ser Richard Nixon sitta vid bordet och med svårmod i sinnet meddela nationen att han avgår. Jag står så nära honom att jag kan känna lukten av Watergate-ångesten. Min tidsresa hoppar försynt över Bill Clintons eskapader och stannar vid George W. Bush som överdrivet rak i ryggen och med rättmätighetens lyster i ansiktet förkunnar för de amerikanska trupperna på marsch mot Bagdad, att de förtryckta folkens öde vilar på deras axlar. Minst lika rak i ryggen och säker på sin sak är Barack Obama när han vid samma bord, sju år senare, uppfyller sitt vallöfte och meddelar det amerikanska folket att det blivit dags att kalla hem krigarna.

Sorlet i bakgrunden ökar igen och jag vaknar sakta ur mitt drömska tillstånd. Jag får en vansinnigt stark lust att dra ut stolen och sätta mig vid bordet och fortsätta min resa i tiden. Jag ser mig omkring och inser att jag antagligen skulle hinna sitta i några sekunder innan jag skulle omhändertas av storväxta män med öronsnäckor. Hypnosen har släppt och jag vänder mig tillbaka mot presidenterna som jag vagt uppfattar babbla om handelsbalanser. Medan jag riktar min bandspelare mot Trump ler jag som en fåne och tänker för mig själv att jag är en lyckligt lottad man.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington