Presidentens brev satte punkt för 77 års väntan – statslös soldat blir erkänd som krigsveteran

Statslös frivillig soldat. Heinz Ramm-Schmidt och en bild tagen 1940 då han var frivillig i vinterkriget. Bild: Niklas Tallqvist

För några år sedan träffade HBL Heinz Ramm-Schmidt i mitten av en märklig kamp mot byråkratin. För att kunna försvara sitt hemland Finland i vinterkriget blev han tillfälligt statslös, och erkändes inte som krigsveteran. Inte förrän nu.

Vintern 1939 tog Ejnar Ramm-Schmidt, en norsk undersåte bosatt i Viborg, ett svårt beslut efter påtryckningar från sina söner.

– När kriget bröt ut ville vi absolut delta i försvaret av Finland, säger en av sönerna i dag, Heinz Ramm-Schmidt, 97, hemma i Munkshöjden.

Så länge pojkarna var under 21 krävdes att fadern skulle byta medborgarskap för att sönerna skulle kunna rycka in i armén. Ejnar böjde sig för deras vilja.

Men Heinz Ramm-Schmidt, som då var 18, kunde inte få sitt finländska medborgarskap behandlat mitt under brinnande vinterkrig.

I väntan på besked deltog han först i hemvärnet då sovjetiska förband trängde fram på Karelska näset. Han och bröderna transporterade skadade soldater, släckte bränder och röjde i bombade hus.

Finska armén sa fortfarande nej, men så fick Heinz Ramm-Schmidt grönt ljus från Svenska frivilligkåren. Han togs emot av SFK:s tredje kompani vid Märkäjärvifronten i Salla, lett av Anders Grafström, och ryckte in. Till uppdragen hörde bland annat att bära tunga kanondelar.

Så länge Ramm-Schmidt (andra från vänster) var statslös kunde ändå Svenska frivilligkåren, som stred i Lappland, ta emot honom. Bild: Niklas Tallqvist

Ramm-Schmidt krossade en ryggkota, och där började en utdragen och märklig historia.

– Under kriget kunde Finland inte behandla mitt medborgarskap, och norrman var jag ju inte längre. Vid krigsslutet var jag alltså statslös, berättar Ramm-Schmidt som på grund av skadan inte kunde delta i fortsättningskriget.

Livet gick vidare i sjuttio år

Medborgarskapet ordnades under mellankrigstiden år 1940, men det visade sig också vara ett dilemma. Ansökningarna om veteranstatus för finländare föll på att han var statslös under kriget, och ansökan om veteranstatus för utlänningar påstods inte gälla för en som blivit finländare 1940. Det var åtminstone budet från Statskontoret. Senare visade det sig att det funnits en möjlighet men var för sent att ansöka.

Korrespondens med olika instanser bar ingen frukt. I vissa fall betvivlades att han varit i krig, trots hederstecken och diplom av marskalk Mannerheim.

– Jag är ingen hjälte, underströk Ramm-Schmidt då HBL träffade honom tidigare under kampen mot byråkratin: Han trodde tidigare att han inte skulle vara berättigad till ersättningar alls.

Livet gick vidare under de år som gick.

Heinz Ramm-Schmidt, som först blev förlamad i benen av sin ryggskada, skaffade sig vård och rehabilitering, studerade på Hanken, började arbeta inom industrin och var bland annat vd för Hackmann i tolv år. Kappsegling har varit en annan passion.

En ovanligt vändning. Efter många år av limbo skedde allt snabbt då brevet nådde presidentens kansli. På några veckor kom beslutet om veteranstatus. Bild: Niklas Tallqvist

Skrev till presidenten

Under årens lopp fick han stå för alla sina vårdkostnader själv. Men det är vatten under broarna, säger han nu.

– Jag har inga ekonomiska anspråk på de utgifter jag haft, det är något som varit och farit.

– För min far var det däremot en stor uppoffring. Han blev också statslös, när norska staten betalade ut ersättningar till de norska undersåtarna i Viborg och finländarna fick ersättning för förlorad egendom i Karelen. Men min far fick starta ett nytt liv från början.

I år har Ramm-Schmidts jurist gjort ytterligare ett försök att få ny chans att ansöka om veteranstatus enligt en lag vars tid gått ut. Ett bevis från Nationalarkivet på deltagandet i Svenska frivilligkåren bifogades.

Men Högsta förvaltningsdomstolen gav avslag i höstas. Med det var den sista rättsinstansen avverkad, och det fanns bara en idé kvar, att skriva direkt till president Sauli Niinistö.

– Jag hade hoppats att presidenten skulle ge ett erkännande. Jag har inte ekonomiska anspråk och jag är 97 år gammal, då lönar det sig att skynda på, säger Ramm-Schmidt och skrattar.

"Bättre sent än aldrig"

För två veckor sedan kom svaret från presidentens kansli: Brevet har vidarefordrats till Nylands regionalbyrå vid Gardesjägarregementet. Frontmannatecknet, eklövet, beviljas.

Det sker på tisdag vid en ceremoni där eklövet överräcks av överstelöjtnant Vesa Sundqvist vid veteranernas firande i Åggelby.

Dagen efter det firar Finland 100 år.

– Det kommer ju lämpligt, säger Ramm-Schmidt.

– Jag har räknat ihop att jag kämpat för veteranstatus i 77 år, men bättre sent än aldrig. Det är en upprättelse som jag värdesätter mycket.

Här är HBL:s artikel från 2013.