Presidenten är en blindtarm i Finlands demokrati

Jag vet inte vad ni tycker, bästa läsare, men själv känner jag att det vore uppfriskande med en liten revolution i det här landet. Inga större orgier, men presidenten kunde vi störta och konstitutionen kunde vi skriva om.

Det är det stundande valet som fått mig att ifrågasätta vitsen med presidentspektaklet. Om de frågor som diskuteras inte ligger utanför presidentens maktbefogenheter, så är befogenheterna ofta lite grumliga, som i utrikespolitiken. I praktiken verkar väljarna, med viss rätt, mest angelägna att utse en slags monark med tidsbundet kontrakt: någon som kan skaka tass på självständighetsbalen och säga något allmänt landsförälderligt då och då.

Med tanke på att riksdagsvalet är sisådär hundra gånger mer betydelsefullt än presidentvalet, framstår det senare närmast som en Potemkinkuliss i den finländska demokratin. Eller som en blindtarm som gott kunde avlägsnas på grund av den latenta risken för inflammation.

Den yttersta makten i Finland "tillkommer folket, som företräds av riksdagen" heter det i grundlagens mest grundläggande formulering. Detta borde vara så entydigt som möjligt, i både symbolisk och praktisk mening. I en parlamentarisk demokrati innebär det att den verkställande makten alltid ska vara beroende av parlamentets förtroende, men i Finland har vi, till skillnad från andra västeuropeiska demokratier, gett folkviljan dubbla och potentiellt konkurrerande kanaler.

Visst går det att invända att Sauli Niinistö lyckats leda utrikespolitiken "i samverkan med statsrådet" på ett pragmatiskt sätt, men att ta det som ett kvitto på att grundlagen är funktionell blir bakvänt. En konstitution testas på allvar först då det uppstår en allvarlig konflikt mellan olika aktörer: då presidenten och regeringen är genuint oense, då de inte förmår "samverka". Skulle så ske vet vi att det i slutändan är riksdagen som fäller avgörandet – och att det i normalfallet lär bli regeringens linje som segrar.

Frågan är vad de här krumbukterna ska tjäna till? Varför inte ge parlamentarismen fria tyglar från början? En del säger att presidentvalet innebär en chans att diskutera utrikespolitik – jag undrar om vi inte kunde få en bättre och mer kontinuerlig debatt om utrikespolitiken ifall den flyttade ur skuggan av presidentens sövande auktoritet, som är historisk-kulturell snarare än konstitutionell?

Men behöver republiken ändå inte en statschef, undrar någon. En politisk ledare som står över det dagspolitiska och så att säga ger kropp åt vår demokrati? Någon som kan skaka tass på självständighetsbalen och skickas på kungliga bröllop i våra grannländer?

Jo, kanske – och knappast ska det värvet åläggas statsministern, som är alldeles för upptagen med dagspolitiken för att springa på bröllop stup i kvarten.

Däremot kunde nästa grundlagsreform, förutom att avskaffa presidenten, identifiera riksdagens talman som landet statschef. Presidentens nuvarande utnämningsuppgifter kan fördelas mellan talmannen och statsrådet, och de ceremoniella uppgifterna vid regeringsbildning och -upplösning kan med lätthet åläggas talmannen, liksom också representationsuppdragen. Också symboliskt vore det förträffligt om statschefen på detta sätt knöts direkt till riksdagen, vår demokratis hjärta. Precis som i dag skulle talmannen stå över dagspolitiken och inte delta i debatter och omröstningar i plenum. Av nostalgiska skäl kunde vi till och med kalla parlamentets ledare för Finlands riksdags president.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00