President Macron – mer auktoritär än pedagogisk

Bild: Pascal Pavani

Stödet för Emmanuel Macron har fortsatt att sjunka katastrofalt. I dessa dagar får den franska presidenten pröva på de första konkreta konflikterna, strejker och protester mot den nya arbetslagstiftningen.

Emmanuel Macron anser att Frankrike bör styras med säker hand och konstitutionen ger honom nästan diktatorisk makt. Presidenten anser att han bör leda landet som ett slags Jupiter. Många frågar sig vem han vill vara, en Jeanne d'Arc som räddar landet, eller en mer eller mindre upplyst despot.

Men ett väljarstöd om bara fyrtio procent bekommer inte Macron alltför mycket. Det är lätt för alla "cyniker och latmaskar" som ingenting gör att kritisera, säger presidenten. Om arbetslagstiftningen säger han att den är nödvändig, för vi har nu kommit in i en period av fullständig förändring, en innovationens, kompetensens och dataåldernas ekonomi.

Macron skräder inte orden. Sitt inflytande illustrerar han gärna med stora och teatraliska gester. När han valts till president tog han i kvällsmörkret en ensam och högtidlig promenad tvärs över Louvrens, det gamla kungapalatsets, innergård. Televisionens ljuskägla och Europahymnen, Ode till glädjen ur Beethovens nionde symfoni, var hans enda sällskap. Inte Marseljäsen. Han tog emot Vladimir Putin i Versailles, med all kejserlig pompa, han gjorde handslaget med Donald Trump till ett praktfullt skådespel och ställer mycket gärna upp tillsammans med Angela Merkel, som en av de två stora i Europa.

Macron älskar symbolspråk. Vid installationen den 14 maj åkte Macron, nu arméns överbefälhavare, upp längs paradgatan Champs Elysées i en stridsvagn, inte i öppen bil eller till fots som föregångarna. Han var också den första att hålla ett installationstal till det församlade parlamentet, nationalförsamling och senat, i Versailles, senare kompletterat av hans premiärminister. Allt detta kallar kritikerna monarkistiska lämningar, men fransmännen älskar stora gester. Och av vem har Macron lärt sig? Av sin hustru, förstås. Hon var hans lärarinna i dramatik.

Omvärlden väntar på resultat av Macrons tre första löften, som förverkligas i snabb takt genom dekret, inte normal parlamentsbehandling. De gäller moralisering av politiken, arbetslagstiftningen och skolsystemet. Men nu skriver den amerikanska professorn Chris Bickerton att allting kretsar kring Macron själv och hans person och möjligheter.

Redan under valkampanjen sade Macron att han ingalunda vill förnya de Gaulles författning, som ger den franska presidenten större fullmakter än den amerikanska. Det är alltid presidenten som har sista ordet och han kan vid behov upplösa parlamentet. I dagens situation har Macrons parti Les Républicains en marche REM dessutom absolut majoritet, 313 av 576 platser i nationalförsamlingen. Högerpartiet Republikanerna splittrades efter vårens parlamentsval i två grupper, 35 som direkt stöder Macron och 100 övriga. Socialisterna splittrades helt, mest till förmån för Macron, de, det vill säga den så kallade Nya vänstern håller 31 parlamentsplatser, kommunisterna 16 och yttervänstern under Jean-Luc Mélanchon 17 platser. Nationella fronten fick inte ihop tillräckligt många deputerade för att bilda en egen grupp, Marine Le Pens anhängare i nationalförsamlingen är åtta. Den enda egentliga oppositionen utgörs i praktiken av Mélanchon & co, en revolutionär opposition som säger nej till allting, men inte kommer med genomförbara förslag.

Emmanuel Macron har sagt sig eliminera gränsen mellan höger och vänster och hans ministrar kommer från båda hållen, till exempel premiärminister Edouard Philippe från Republikanerna och inrikesminister Gérard Collomb från socialisterna. En politisk gräns går däremot enligt Macron mellan nationalister och mondialister, anhängarna till den slutna nationalstaten å ena sidan och dem som vill göra det bästa av globaliseringen å den andra.

Själv hör Macron förstås till de senare, men hans globalisering går definitivt via EU. Hans självständighet för "stormakten Frankrike" går via EU. Men EU fungerar dåligt, understryker han, och utan medverkan av folken. Det är ett EU bara för de starka och mäktiga. Brexit var ett klart tecken på detta. Macron satsar på ett demokratiskt EU med direkt medverkan av folken. Det ska gälla euron och budgeten, försvaret, sociala tryggheten, skattesystemet och miljön, allt bör koordineras.

Många tidigare positivt inställda till Macron är i dag besvikna, han betraktas ofta som klar högerliberal med satsning på företagen som enda möjlighet till bättre sysselsättningsläge. Just nu fortsätter kampen om arbetslagstiftningen. Flexibilitet är slagordet. Det ska bli lättare att säga upp anställda och därför också mer lockande att anställa, tror Macron.

Socialskyddsavgifterna för löntagarna faller bort, nettolönen höjs alltså en aning, men ersätts av en höjning av solidaritetsskatten CSG. Och nettobetalare blir särskilt alla pensionärer. Löne- och anställningsförhandlingar ska kunna ske på företagsnivå, inte som nu nästan alltid på branschnivå. Avtal i små och medelstora företag ska kunna göras utan fackföreningsmedling. Flexibiliteten understryks också för arbetstagarnas del. Också personer som själva har sagt upp sig ska få rätt till arbetslöshetsunderstöd, liksom också fria företagare.

Kontrollen av dem som lyfter arbetslöshetsstöd kommer däremot att skärpas ordentligt. Syftet uppges vara att råda bot på arbetslösheten, drygt nio procent, men kommer enligt fackföreningarna att klart försämra arbetstagarnas förhandlingspositioner och rättigheter. Macron lovade större frihet, men verkar nästan ha glömt löftet om större social trygghet. Han satsar på att äntligen sänka det franska budgetunderskottet till överenskomna 3 procent, men har inte brytt sig om att förklara varför åtstramningen är nödvändig. Över huvud yttrar han sig mycket sparsamt, i klar motsats till Hollande.

Facket står splittrat, med kommunistiska CGT som planerar strejker och protestmarscher just i dessa tider, den fristående fackrörelsen (fri vänster) Force ouvrière går inte med i protesten, men socialistiska CFDT inväntar utvecklingen. Detta blir den första stora prövostenen för Frankrikes nya Jupiter Optimus Maximus (mycket god, mycket hög).

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning