Präktigt skivår till vägs ände – här är bästa albumen 2017

Bild: Illustration Cajsa Holgersson

Också 2017 blev ett imponerande år på skivfronten. Den inhemska jazzen stod högt i kurs och Eero Koivistoinens Illusion fick inte mindre än tre rekommendationer. Thåströms album blev också populärt. I övrigt florerar mångfalden i musikkritikernas val – inhemskt, internationellt, rock, nutida, pop, klassiskt, elektroniskt, akustiskt. Titta, läs, lyssna och lär. Och njut!

Maija Kauhanen: Raivopyörä (Nordic Notes)

Solklar etta på skivfronten i år. Maija Kauhanens debutalbum är genomtänkt i minsta detalj och hon vill verkligen förmedla något med sin musik. Enkvinnasorkestern med sång, kantele och slagverk imponerar och allt görs lika skickligt. Sångregistret är brett, från sopranklang till plågoskrik. (Recension) Tove Djupsjöbacka

BaranBand: Mn Bo To (Egen utgåva)

Ett stort utropstecken inom det finska världsmusikfältet utgör BaranBand, grundat av bröderna Marouf och Gian Majidi. Sångspråket är deras modersmål kurdiska, men helheten något alldeles eget: dansant Mellanösternstuk med starka insatser av medmusikerna, speciellt violinisten Lotta-Maria Pitkänen. Tove Djupsjöbacka

Maria Kalaniemi & Eero Grundström: Svalan (Åkerö Records)

Maria Kalaniemi står som alltid för högsta kvalitet, och har hittat en ypperlig duopartner i Eero Grundström på tramporgel och munspel. Svalan är en intim skiva med stark naturkänsla, kristallklara sånginsatser och suggestiv spelmansstämning. Finlandssvenska folkvisor går hand i hand med tango och Balkan. (Recension) Tove Djupsjöbacka

Säkert: Däggdjur (Razzia)

Redan då Annika Norlin inleder sitt Säkert-projekt med textraden "det finns så många man inte vill prata med" spetsar jag öronen: en skör röst som på Östersundsmål, med minimalt stöd av kompet, levererar beska sanningar. Charmerande indiepop, lika enkel som genial – och liknar ingenting annat jag hört under året. (Recension) Henrik Jansson

The War on Drugs: A Deeper Understanding (Atlantic)

Ett redan tidigare fungerande koncept förädlas på årets utgåva ytterligare. Adam Granduciel skapar med sin gitarr en stor skönhet, med nyansrika melodier under de luftiga ljudbyggena. Melankoliskt, melodiskt och ibland direkt majestätiskt. (Recension) Henrik Jansson

Thåström: Centralmassivet (Razzia)

Thåströms syntes av blues, gospel och betongrock – med inslag av industrirassel – är dramatisk så det räcker. Han förmedlar sina texter mer effektivt från år till år, med en frasering som höjer orden ovanom sig själva. Och pricken på i:et läggs av Pelle Osslers gitarr, som malar fram ett dovt och hotfullt undertryck. (Skivrecension, Konsertrecension, Intervju) Henrik Jansson

Matthew Whittall: Northlands. Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Helsingfors kammarkör under Nils Schweckendiek. Tommi Hyytinen, valthorn. (Alba)

Matthew Whittalls mäkta stiliga visitkortskiva, som presenterar olika sidor av hans lika särpräglade som fascinerande, av bland annat natur och poesi inspirerade tonsättarskap. (Recension) Mats Liljeroos

Olli Virtaperko: Romer's Gap. Perttu Kivilaakso, elcello, Joonatan Rautiola, barytonsaxofon, Jonte Knif, knifonium. Jyväskylä Sinfonia under Ville Matvejeff. (Ondine)

Ondines fördomsfria satsning på Olli Virtaperkos tre solokonserter för minst sagt oortodoxa instrument ger en bra bild av hans, för våra förhållanden, rätt unikt syntetiserande tonspråk. (Recension) Mats Liljeroos

Finländska barockorkestern: Moramoramor. Musik av Bach, Tiensuu och Vivaldi. Antti Tikkanen, violin, altviolin och musikalisk ledning, Topi Lehtipuu, tenor. (Fibo Records)

Under Antti Tikkanens konstnärliga ledarskap har Fibo framgångsrikt flirtat med samtidsmusiken och så inte minst med Jukka Tiensuu, vars hejdlösa Mora kontrasterar fruktbart med Bach och Vivaldi. (Recension) Mats Liljeroos

Kalevi Aho: Sopransaxofonkonsert, Kvintett för piano och blåsare, Solo I. Anders Paulsson, sopransax, Jaakko Kuusisto, violin, m.fl. Lapplands kammarorkester under John Storgårds. (BIS)

Kalevi Ahos sopransaxkonsert hör till hans mest lyriskt sensuella verk, Kvintetten för piano och blåsare har en oemotståndlig rytmisk drive och Solo I utforskar framgångsrikt Ahos eget instrument, violinen. (Recension) Mats Liljeroos

Eero Koivistoinen Quartet: Illusion. (Svart Records)

Gammal är äldst och inte sällan bäst. När Eero Koivistoinen, som varit i farten i över ett halvsekel, omger sig med tre av de bästa musikerna ur det yngre gardet kan det bara inte gå fel. Tidlöst stoff! (Recension) Mats Liljeroos

The Northern East: Harpsi Shimmer (Nordmark Records)

Stockholmsbaserade finlandssvensken Jukka Rintamäki nominerades med sin förra skiva The Lost Fast One till Årets kompositör i Sverige. På årets platta ägnar sig den mångsidiga film-, modern dans- och konstmusikern under nytt artistnamn åt mörka, drömska och dröjande stämningar med viss popådra. Janne Strang

Vasa Flora och Fauna: Veneziansk afton (Startracks)

Den stockholmsbaserade finlandssvenska trion med Mattias Björkas i förarsätet fortsätter väcka förtjusning i Sverige med sina träffsäkra och hjärtenypande prosadikter om småstadsliv och utanförskap på Vasadialekt. Faros är sannolikt den låt jag lyssnat på mest under året. (Intervju) Janne Strang

Henrik Berggren: Wolf Heart (Woah Dad!)

Kultbandet Broder Daniel från 1990-talets Göteborg mynnade ut i tre mer eller mindre framgångsrika solokarriärer för Håkan Hellström, Theodor Jensens The Plan och nu också solisten Henrik Berggren, vars debut beskrivits som "Broder Daniel men utan det där gitarrmanglet". Själv beskriver jag den som tio versioner av Don't Fear The Reaper. Janne Strang

Joona Toivanen Trio: XX (CamJazz)

Årets pianotrio. Landets förmodligen äldsta pianotrio firar tjugo år med en skiva på vilken mindre är mera. Utan egentligen ett enda vanligt jazzsolo kristalliserar Joona Toivanen, Tapani Toivanen och Olavi Louhivuori fram en gemensam vision där rollerna växlar. (Recension, Smakprov) Jan-Erik Holmberg

Black Motor: Branches (We Jazz)

Årets fria. Trion spelar som tidigare med stor intensitet och anarkistisk attityd, men uttrycket är nu ännu elegantare. Kannistos ypperliga saxofonton är i centrum, men även rytmiskt står bandet på toppen. Både rubatona och de stadigt pulserande rytmerna svänger som i Coltranes senare band. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Njetnjet 9: Dark Soul (Eclipse)

Årets bigband. Ville Kyttäläs nonett Njetnjet 9 låter ibland större än ett storband. Själv kallar han musiken retrofuturistisk. Inhemska popjazzstämningar och amerikansk polisserieatmosfär blandas med nyare effekter. Den fylligt klingande skivan överraskar positivt den som missade bandets debutplatta i fjol. (Recension, Smakprov) Jan-Erik Holmberg

Bugge Wesseltoft: Everybody Loves Angels (ACT)

Årets solopiano. Den norske pianisten Bugge Wesseltofts soloskiva kretsar kring änglar. Wesseltoft bjuder på en intim bit av sin själ via den stilla men kraftfulla musiken. Skivpärmen och temat ger julkänsla, men det är inte fråga om en julskiva, även om den luftigt klingande skivan spelades in i Lofotkatedralen mitt i vintern. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Hutera: Here It Is! (Vasara)

Årets roligaste. Hutera har existerat i all tystnad i sex år. På debutvinylen är det fråga om souljazz i samma anda som fört till exempel Jukka Eskola och Timo Lassy mot framgångar, fast med lite tuffare attityd och sound. Skulle de spela live oftare kunde de bli lika populära som Dalindeo eller Eskolas Soul Trio. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Eero Koivistoinen Quartet: Illusion (Svart)

Årets saxofonskiva. Eero Koivistoinens saxofonspel borde inte efter hans många år i branschen längre överraska, men gör det ändå. Både tenor- och sopransaxen är finslipad. Genom årtiondena har fyllnadsmaterial kokat bort och lämnat kvar essensen. Denna inspelning blev den sista i Rundradions rivna studio M1. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Paramore: After Laughter (Fueled by Ramen/Atlantic)

00-talets poprock-idoler visar att de vuxit upp och mognat. I centrum står en historia om två vänner som försonats efter ett gräl som förde dem isär. Trummisen Zac Farro har återvänt till bandet. Att återförenas och försonas är härligt men även svårt, vilket blir klart från bandets ärliga och självrannsakande låtartexter. Afrobeat och syntpop har tagit punken och rockens plats. Paramore må ha vänt kappan musikaliskt men de låter bättre än någonsin. (Recension) Lukas Rusk

The Magnetic Fields: 50 Song Memoir (Nonesuch)

Stephin Merritt är mannen bakom The Magnetic Fields. 50 Song Memoir är hans självbiografi och varje låt beskriver ett av Merritts femtio levda år. Ena stunden handlar det om treåringens katt Dionysus, som hatar ungen. Nästa stund sörjer 44-åringen sin förlorade kärlek. En bättre julklapp än Bob Dylans biografi som ljudbok! (Recension) Lukas Rusk

Litku Klemetti: Juna Kainuuseen (Luova Records)

Låter som Wigwam, finsk schlager och Finlands bästa balalajkarock. Sanna Klemetti sjunger om hur hon växte upp på den finska landsbygden, lyssnade på progg och träffade pojkar. På titelspåret kommer syndafloden, i form av Klemettis obesvarade känslor som svämmar över. Om du "varken tror på kärlek eller Jesus" så hotar hon att ta nästa tåg till Kajanaland. Vad du än tror så är det här ett tåg... nej album, du inte vill missa! (Läs mer om Litku Klemettis spelning på festivalen Bättre Folk i våras.) Lukas Rusk

Avantgardet: På Östkusten Intet Nytt (Egen utgåva)

Årets ärligaste platta. Solisten Rasmus Arvidsson sjunger om att knarka och supa ned sig i London, få en överdos och bli ren. Både euforin och desperationen känns så starkt att det nästan blir obekvämt. Antabusen smakar krita, den svenska liberalismen och drogpolitiken får sågen. Musikaliskt är det rå rock med popkrokar. Alla Håkan Hellström-fans känner sig genast hemma. Lukas Rusk

The XX: I See You (Young Turks)

Förr fick man höja volymen då The XX:s låtar började spela. På I See You lägger bandet i en högre växel. DJ Jamie Smith, även känd som Jamie XX, har hämtat beatsen från sin senaste soloplatta. Trots det nya soundet finns känsligheten och tystlåtenheten kvar. En oväntad syntes. (Skivrecension, Recension av spelningen på Flow) Lukas Rusk

Anders Bergcrantz: Soulfully Yours (Vanguard Music Boulevard)

Trumpetaren Anders Bergcrantz tutar och kör med energisk hardbop och fusionsjazz. Förutom amerikanska trummisen Victor Lewis medverkar här svenska toppmusiker med snärtiga solon, sång och tajt samspel. Låter tidlöst trots en hel del influenser från gångna år. (Recension) Ole Nerdrum

Laibach: Also Sprach Zarathustra (Mute Artists Limited)

Soundtrackplattan till teateruppsättningen av Nietzsches filosofiska roman är minst sagt krävande. Med stråkar, ljudkollage och textuppläsning framställs filosofens storslagna tankar i form av svårmodig och sävlig ambientmusik. Perfekt för stunder då man inte vill komma lätt undan. (Skivrecension, Konsertrecension) Ole Nerdrum

Afrotysonia: Dance On The Roof (Egen utgåva)

Afrotysonias debutplatta lockar med stark sång och dansanta rytmer. Sonja Korkman (sång), Aino Kurki (kantele) och Macoumba Ndiaye (slagverk) spelar och sjunger så att de finsk-afrikanska kopplingarna låter som en självklarhet. Livets Mening som sjungs på svenska och Youssou N'Dours No More platsar naturligt i svängen. (Recension) Ole Nerdrum

Thundercat: Drunk (Brainfeeder Records)

Basisten, sångaren och låtskrivaren Stephen "Thundercat" Bruner fortsätter på sin tidigare linje med en eklektisk och egensinnig fusion av soul, poppig electro och jazz, softrock och hiphop. Resultatet är stundtals rentav överväldigande flummigt och spretigt. Så är också helheten paketerad som en box om fyra tiotums vinylskivor (röda), vilket inte precis underlättar lyssnandet, men gör det hela desto festligare. (Smakprov) Ralf Sandell

Zara McFarlane: Arise (Brownswood Recordings)

En hos oss helt okänd brittisk soul- och jazzförmåga överraskade mig i skivhandeln med en mycket stilig cover av Congos roots reggae-klassiker Fisherman. Också det egna materialet visade sig hålla samma höga, jämna nivå; en utpräglat Londonmässig mix av soul och jazz med sköna afro-karibiska vibbar. (Recension) Ralf Sandell

Kendrick Lamar: DAMN. (TDE/Interscope Records/Universal)

Jämfört med den föregående, alldeles extraordinära To Pimp a Butterfly, kändes nya DAMN. mera som en vanligt bra rap-platta. Men då Kendrick Lamar just nu presterar på en helt egen nivå, är det här bättre än det mesta. Ralf Sandell

Tyler, The Creator: Flower Boy (Columbia/Sony Music)

En som på något plan kan ge Kendrick en match är Tyler, The Creator. Han har lyckats höja sig några snäpp och får till stånd sin mest genomarbetade och solida helhet. Soundet med en mix av jazzig electronica och soul är inbjudande, gästartisterna välvalda och Tyler själv övertygar med sin rap. (Recension) Ralf Sandell

Verneri Pohjola: Pekka (Edition Records)

Den inhemska jazzen håller en glädjande hög nivå. Valet faller på trumpetistsonen Verneri Pohjolas nyversioner av basistfadern Pekkas kompositioner. Att skivan är så oerhört bra är lika väntat som att han förr eller senare skulle göra den. (Recension) Ralf Sandell

Bubblare: 3TM: Form (We Jazz Reciords) / Eero Koivistoinen: Illusion (Svart Records)

Ytterligare två Suomi-jazzplattor som förtjänar ett omnämnande: 3TM, Teppo Mäkynens senaste trio, är ett utpräglat modernt val, som lämpligen representerar just året 2017. (Recension) Och Koivistoinen är alltid bra, allt han gör har det där speciella "något". (Recension) Ralf Sandell

Bubblare 2: St. Vincent: Masseduction (Loma Vista Recordings)

Annie Clarks senaste alster låt som ett steg i en poppigare, mer lättillgänglig riktning jämfört med det föregående, tidvis utmanande självbetitlade albumet. Tyvärr känns resultatet också lite mer utslätat. Ralf Sandell

Skander: Hon (Playground Music)

I mars blev jag mållös av svenska hiphopartisten Skander. Han var då relativt okänd, men av debutalbumet blev jag förtrollad. Jag hade inte hört svensk hiphop som var så rå, ärlig eller känslig förut. Skivan var dels välproducerad, med elektroniska inslag som stärkte Skanders röst. Dels var albumet så genuint och textmässigt angeläget att det var svårt att lämnas oberörd. (Recension) Anna Lillkung

London Grammar: Truth is a Beautiful Thing (Ministry of Sound)

Den brittiska gruppens debutalbum kom 2013 och uppföljaren har låtit vänta på sig. I somras släpptes äntligen Truth is a Beautiful Thing som på många sätt levde upp till förväntningarna. Texterna är mer abstrakta, men låtarnas arrangemang och melankoliska styrka har lika stor effekt som tidigare. Anna Lillkung

Billie Eilish: don't smile at me (Darkroom/Interscope)

Den 15-åriga amerikanska artistens debutalbum avslöjar en enorm låtskrivartalang, med ämnen som olycklig kärlek, vänskaper och socialt tryck i tonåren. Billie Eilishs låtar är dessutom producerade av 20-åriga brodern Finneas O'Connell och tillsammans skapar de musik som är överraskande tidlös. Anna Lillkung

Erik Bergman: Körverk 1936–2000. Helsingfors kammarkör, dir. Nils Schweckendiek. (BIS)

Årets körplatta. Dubbel-cd:n med mestadels premiärinspelningar visar på otaliga väsentliga sidor av Erik Bergmans person – den driftiga, djärva, ambitiösa, krävande sidan. Helsingfors kammarkör är på hugget. Särskilt väl detta jubileumsår sitter den revisionistiska tolkningen av Vårt land (1999) med Riko Eklundh som recitatör. (Recension) Wilhelm Kvist

Bent Sørensen: Mignon. Lapplands kammarorkester, dir. John Storgårds, Katrine Gislinge, piano. (Dacapo)

Årets mest sensibla. Beundra den Grawemeyer-prisade danske tonsättarens förfinade hantverk i härliga tolkningar av Lapplands kammarorkester och John Storgårds. Ett spel med tystnaden, en hemlighetsfull värld, väl värd att upptäcka. Njut av Storgårds strävan i två soloverk. Wilhelm Kvist

Haydn: Årstiderna. Gabrieli Consort & Players, dir. Paul McCreesh. (Signum)

Årets vokala – Haydns Årstiderna på engelska. Påminner lite om René Jacobs tyska version från 2004, men är ännu mera schvungfull. Härliga sångare, tidstrogna instrument, stort dynamiskt omfång. Inspelningen kan bli epokgörande, så underbart bra låter den, som ett slag i solar plexus. Wilhelm Kvist

Kamuskvartetten: Homunculus (Alba)

Årets kammarmusikaliska. Härliga Kamuskvartetten övertygar med sin förfinade kvartettkonst i verk av Esa-Pekka Salonen, György Ligeti och Benjamin Britten. Ett tajt sammansvetsat gäng. (Recension) Wilhelm Kvist

Philip Glass: Pianostycken. Víkingur Ólafsson, piano (DG)

Årets solo. Trots att jag inte alltid orkar med Philip Glass, hajar jag till inför den här. Kanske för att Víkingur Ólafsson kan leka, forma fraser och få den mest repetitiva musiken att andas. Han spelar bättre än Glass själv. Avväpnande helt enkelt. Wilhelm Kvist

George Thorogood: Party of One (Universal)

Amerikanska bluesrocklegendaren fortsätter att hylla sina förebilder Robert Johnson, John Lee Hooker, Bob Dylan och Elmore James. Den här gången saknas de trogna kompisarna i kompbandet Destroyers, men det utgör inget hinder för att Thorogood ska leverera en intensiv upplevelse rakt in i hjärtat. (Recension) Niclas Lönnqvist

Thåström: Centralmassivet (Razzia)

Thåström levererar på sitt tionde album en soloartist en fin samling med mörka, men samtidigt melodiösa låtar som knappast lämnar lyssnaren oberörd. Thåström är som textförfattare unik med sina starka skildringar. För lyssnaren är det lätt att sugas in i Thåströms värld som inte bara är beckmörk utan också tidvis rolig och ironisk. Spelningen i Helsingfors i november var körsbäret på tårtan. (Skivrecension, Konsertrecension, Intervju) Niclas Lönnqvist

Public Enemy: Nothing is quick in the desert (916% Entertainment)

De amerikanska hip-hopveteranernas album har gått förbi de flesta och det är synd. Efter 30 år i branschen är Public Enemy fortfarande ute och fajtas med ordets gåva som vapen. Det här är kanske inte det mest lättsmälta för mainstreamlyssnaren, men det är uppkäftigt och underhållande. Niclas Lönnqvist

Kitkerät Neitsyet: Tulee akanasta jyvä (Z-trading)

Satir, humor och fyndig samhällskritik med fyra vackert sjungande damer och en samling skickliga musiker. Det är Kitkerät Neitsyet i ett nötskal. Trots att man många gånger får sig ett gott skratt finns det också en allvarlig underton som inte ska förringas. Kitkerät Neitsyet biter sig fast i medvetandet effektivt och med en oemotståndlig charm. (Recension) Niclas Lönnqvist

Uppdaterad 21.12 kl. 12.07: Ytterligare länkar har bifogats.

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42