Potemkins stalinistiska försvarsplan mot Sverige – ödelägga Finland och tvinga befolkningen att bosätta sig i Ryssland

Bild: Wilfred Hildonen

Stalins nationalitetspolitik hade gjort sitt och Sovjet-Karelen förlorade sin livskraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och marken som Stalin erövrade har förblivit övergiven mark, skriver ambassadör René Nyberg och noterar att redan furst Potemkin närde stalinistiska idéer på 1700-talet.

Min sista längre resa som ambassadör i Moskva tog mig till Fjärran Östern i maj 2004. Först Peking och med flyg till Harbin, därifrån 800 km med bil till Vladivostok och ytterligare 800 km till Habarovsk.

På flyget till Moskva satt Habarovsks guvernör Viktor Isjaev bredvid mig. Frågan som intresserade mig var gränsen. Det ryska imperiet och Qing-dynastin hade i Pekingkonvention 1860 kommit överens om gränsen längs Amur- och Ussurifloderna. Kan Ryssland i dag nå en överenskommelse med Kina om tvistefrågorna gällande gränsdragningen, och om så när, var min fråga.

Isjaev skisserade en karta om gränsproblem vid Amur och Ussuri, som han tyvärr inte lät mig behålla, och klargjorde ingående frågans vansklighet. Amurfloden är ett vattendrag som varje vår ändrar sin flodbädd. Sanddyner dyker upp och försvinner, öarnas yta ökar och krymper. Maximala kinesiska krav kunde leda till att gränsen skulle förlöpa vid Habarovsks strandpromenad, underströk Isjaev.

Isjaev trodde inte på en överenskommelse med Kina, frågan var för invecklad. Ett halvt år senare föreslog Vladimir Putin förhandlingar om ett gränsavtal med Kina, Lettland och Estland.

Avtalet med Kina ratificerades 2005 och med Lettland 2007. Med Estland undertecknades gränsavtalet efter långa och vanskliga förhandlingar slutligen i februari 2014, men har fortfarande inte ratificerats. Ett faktum som den ryska propagandan gärna påminner om och (...) beskyller Estland för territoriella krav.

Väst och öst möts än i dag vid den finska östgränsen, som ursprungligen var gränsen mellan Sverige och Novgorod och kulturellt mellan Rom och Bysans. Gränsdragningen var bristande och öppen för dispyter. Samtidigt trängde svedjebrukande finska bönder allt djupare österut. Gränsen var länge en konfessionsgräns, men vid inget skede en språkgräns. På bägge sidor av gränsen talades finska dialekter.

Freden i Teusina 1595 var först gången på över 270 år som slutade i en gemensam gränsdragning mellan Sverige och Ryssland. Försvaret av Sveriges östgräns och de "olidliga förhållandena" i gränstrakten var ett ständigt huvudbry för Gustav Vasa och hans söner. Under ett adelsmöte 1547 i Åbo, sammankallat av Gustav Vasa, kom ett förslag upp att skapa en bred zon av bränd mark längs östgränsen, som skulle omöjliggöra ett anfall från Ryssland. Denna defensiva idé skulle förhindra att fienden kunde försörja sig i det härjade landet. Såsom Kari Tarkiainen uttrycker sig i sin magistrala bok Moskoviterna: "Självklart tyckte kungen illa om detta förslag."

Situationen förändrades med freden i Stolbova 1617 som fick Gustav II Adolf att konstatera "Nu kunde Sverige för första gången i historien leva lyckligt i lugn och ro, utan hot österifrån." På många sätt liknar Stolbova-freden 1812 års Rysslandspolitik. Båda skapade ett långvarigt lugn vid Sveriges östgräns, oavsett om den låg vid Ladoga eller Torne älv. Ännu på 1930-talet påminde några svenskar sändebudet J.K. Paasikivi i Stockholm att Ryssland har varit för oss en god granne.

Fast Sverige inte i Stolbova-freden uppnådde sina utstakade maximala mål, Kolahalvön och Vitahavskusten, inklusive Archangelsk, hade Sverige med införlivandet av Kexholms län och Ingermanland som biland ökat sin folkmängd med en stor karelsk-ortodox befolkning. De nya undersåtarna i Kexholms och Ingermanlands län visade fortfarande en stor lojalitet mot Ryssland. Eftersom man inte kunde lita på det ortodoxa karelska folket grubblade kungen 1619 på om hela den karelska stammen borde deporteras och de folktomma trakterna i de östra provinserna koloniseras med pålitliga lutheranska finnar. Med ökande tryck från de lutheranska pastorerna och speciellt efter det så kallade rupturkriget 1656-1668 lämnade en stor del av den karelska befolkningen Ingermanland och bosatte sig i Novgorod. I stället flyttade lutherska bönder från Savolax och Karelen till Ingermanland.

Både Stora och Lilla ofreden ledde till kännbara territoriella förluster. Efter Gustavs krig 1788–1790 utnämndes kommendören för Savolaxbrigaden, Curt von Stedingk, till svensk ambassadör i S:t Petersburg. I en rapport från sina resor i den ryska delen av Finland, det så kallade Gamla Finland, var von Stedingk orolig för Finland: "Finland, det är vårt skydd, den damm som skall hejda denna strida flod. Den måste vara fast, men det är den inte. Utan detta land är vi mindre än intet." Med hänvisning till befästningsarbeten på den ryska sidan konstaterar von Stedingk i en rapport 1795 följande: "Kejsarinnan behöver inte mer frukta att se kriget närma sig hennes huvudstad (…) En av de obotliga skador det sista kriget gjort oss är att ryssarna blivit uppmärksamma på det onda vi kunde göra dem. Kejsarinnan kan nu göra oss mycket ont utan att särdeles skada sig själv."

Ännu tydligare blir von Stedingk när han refererar kejsarinnans mäktigaste rådgivare furst Grigorij Potemkins vision om den bästa försvarsplanen mot Sverige – ett ryskt Columbi ägg: "Ödelägga Finland, bortföra befolkningen och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade delar av Ryssland." Stalinistiska metoder skulle vi säga i dag.

Återföreningen av Gamla Finland 1812 med de "Höfdingedömen, hwilka af Hans Kejserliga Maj:ts wapn under detta krig blifwit från Kronan Swerige eröfrade" blev Storfurstendömet Finland. Dorpatfreden 1920 bekräftade denna gräns. Kritikerna smädade resultatet som "skamfreden i Dorpat". Fredsförhandlarna med Paasikivi i spetsen hade förspillt möjligheten att förena Ingermanland och Fjärr-Karelen med det självständiga Finland.

Dorpatfredens gräns var naturligtvis ingen språkgräns. Först med Stalins deportationer i mitten av 1930-talet tömdes gränsområdet i Norra Ingermanland och Ladoga-Karelen. Överraskningen i Kreml var total när hela befolkningen i Karelen i skyddet av den finska armén evakuerades under och efter vinterkriget. Paasikivi noterade i sin dagbok Stalins irritation. Stalin hade blivit informerad att den finska befolkningen hade tvingats lämna sina hemman. Vjatjeslav Molotov utbrast till svenskarna efter att Röda armén hittade ett tömt Viborg: "Betraktar de oss som barbarer?"

Den av Finland praktiserade ethnic auto-cleansing, som det väl på modernt språk kunde kallas, är unik. Man kunde hävda att Finland av nödtvång fullföljde Potemkins råd. Stalins nationalitetspolitik hade gjort sitt och Sovjet-Karelen förlorat sin livskraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och den av Stalin erövrade marken har förblivit övergiven mark.

I och med att Finland inte längre har en irredenta, såsom Fjärr-Karelen före kriget, har gränsen som kändes orättvis genom åren blivit naturlig och därmed en essentiell faktor i det finsk-ryska naboskapet.

René Nyberg är ambassadör.

René Nyberg

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning