Porträttet av Saariaho blottar ett systemfel i finländsk musikjournalistik

Hemma hos. Kompositören Kaija Saariaho tillsammans med sin familj.Bild: Yle

Minna Lindgrens porträtt av kompositören Kaija Saariaho hänger upp sig på den uttjatade evighetsfrågan om hur det är möjligt för en finländare att ha framgång utomlands.

Notes on Saariaho sänds i Yle Teema lördag kl. 17.30, repris söndag kl. 11.30.

Allt i den här dokumentären är intressant – men jag förstår inte riktigt varför den har gjorts. För att Kaija Saariahos nya opera Only the Sound Remains, som uruppfördes i Amsterdam i mars, sänds på Yle Teema strax efteråt, jepp. För att det är viktigt att med jämna mellanrum dokumentera en av Finlands största tonsättares tankar om sin samtid, jo kanske. För att Saariaho ligger i tiden när hennes första opera L'amour de loin visas på Metropolitan i New York i dessa dagar, ok. För att Finlands självständighetsdag och jubileumsår närmar sig och för att Helsingin Sanomats Ilkka Malmberg för något år sedan hade svårt att förstå Saariahos musik. Jo jo, krokar finns nog här hur många som helst.

Ändå känns det som också detta program, åtminstone inledningsvis, är fruktansvärt upptaget med en av den finländska musikjournalistikens uttjatade evighetsfrågor sedan urminnes tider: frågan om vad det betyder att vara finländare och hur det är möjligt att en finländare kan nå ut utanför vårt lands gränser (hör och häpna!). Ni vet, allt det där som bottnar i en urusel självkänsla.

Lyckligtvis har Kaija Saariaho helt neutrala svar.

– Förr föreställde jag mig att jag kunde komponera ungefär var som helst där jag hade ett bord och det var tyst. Numera vet jag att mörkret så klart påverkar mig, likaså språket jag hör och röstanvändningen. Jag har på känn att jag är mindre intelligent när solen gått ner.

Saariaho beundrar förnuftet, den raka attityden och djupet hos finländarna och funderar en lång stund på olikheterna med andra kulturer.

Det mest finländska i henne är kanske den oerhörda ödmjukheten: i var och varannan mening får man intrycket att hon ser något fel hos sig själv – blek skepnad, ingen vidare sällskapsdam, inte särskilt lätt att leva med, kunde vara bättre som tonsättare. Ändå är det inte alls något fel på henne – snarare har hon en massa fina, varma, intelligenta sidor.

Minna Lindgrens program är lite spretigt, men som inkörsport till Saariahos värld fungerar det väl, till stor del tack vare huvudpersonen och de många utdragen ur hennes verk.

Mest berörande blir det mot slutet när man får följa med familjens djupa engagemang i moderns kompositionsarbete. Plötsligt sitter hela familjen i soffan och bara väntar på att mamma ska meddela att operan är klar. Precis som Joonas Kokkonens barn en gång i tiden gjorde.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00