Populismen är välfärdsstatens högsta form

Bild: Mark Makela

Populismen är välfärdsstatens naturliga konsekvens och höjdpunkt, men det går snart utför. Efter de stora årskullarna kommer nya generationer och med dem ilskan mot dem som förstört statsfinanserna, bildningen och arbetsmoralen, skriver Paul Lillrank.

Populismen är svår att definiera. Likt rasism och fascism tjänar ordet sitt syfte som invektiv. Likt kapitalismen har populismen varken urkunder eller chefsideologer. Därför uppstår det varken behov eller möjlighet att definiera den skarpt. Men här är några stolpar.

Liksom fascismen och kommunismen har populismen en mystisk uppfattning om folket. Folket vet och folket vill, men endast den stora ledaren kan uppfatta innebörden. Utlänningar, eliten, kosmopoliter och intellektuella tillhör inte folket. De är inte förankrade i blodslinjer och fädernejord. Ledaren inte kan läsa deras sinnen.

Populismens knäckfråga är blod, svett och tårar. Något sådant kan aldrig krävas av folket. Det finns inget högre syfte som skulle vara det värt.

Populismen har ingen ideologi, en vision om det goda samhället och vägen dit. Populismen erbjuder endast mer av detsamma, vad det sen råkar vara, högre löner, lägre priser, färre skatter, mer bidrag. Inga experter med svåra teorier, allt är ju som det ser ut att vara. Inget finlir med systemdynamik, endast raka rör och hårda puckar. Om industriella jobb flyttar ut, stäng gränserna. Har vi ett problem, lös det genom att förbjuda och beskatta.

Populismen vädjar till det lägsta i människan, på högerkanten rädsla för det nya och det främmande, på vänsterkanten missunnsamhet och ansvarslöshet.

Politikens breda mittfåra sedan sjuttiotalet har varit populistisk. Ideologierna har trängts ut i marginalerna, libertinism till höger och övervintrad marxism till vänster. Alla partier har fått lära sig att inget högre syfte, inte ens klimatet, solidaritet eller våra barnbarns välfärd, väger mer än den minsta lilla droppe blod, svett och tårar.

Den nya populismen har tillfört två explosiva ingredienser. Välfärdsstatens generösa bidrag har skapat en ny underklass. Chauvinism betyder att man försöker höja den egna identitetsgruppen genom att se ner på andra.

Många vill tro att den råa kapitalismen fortfarande härjar fritt. Men samtidigt som populismen blivit normgivande har kapitalismen tappat den ursprungliga gnistan, både de djuriska drifterna och den borgerliga ordentligheten. Kapitalismen har blivit gammal, grå, byråkratisk och rädd för risker. Paul Samuelssons berömda fras, "vi är alla keynesianer nu" kan kompletteras med "vi är alla socialdemokrater nu". Socialdemokratin har penetrerat politiken och gjort sitt. Därför har de socialdemokratiska partierna inte längre någon särskild uppgift och de får gå.

Också USA har blivit en välfärdsstat. Den skattefinansierade sjukvården, Medicare för de äldre och Medicaid för de fattiga slukar cirka tio procent av bnp, samma som genomsnittet inom OECD. Den privata delen kommer därpå. Antalet unga vita män som lever på socialbidrag utanför arbetskraften har stigit dramatiskt. Överallt i västvärlden ökar andelen nettotagare, människor som tar ut mer än de lägger in i de offentliga kassorna. De vill absolut inte att utlänningar kommer och kräver en del av kakan. Välfärd och immigration kan inte båda samtidigt vara generösa. Underklassen fattar detta genast, eliten mässar om rasism och tolerans.

Efter Donald Trumps seger har statistikerna försökt hitta förklaringar till varför han kunde ta betydligt mer röster än Mitt Romney för fyra år sedan. Enligt The Economist är variabeln med den starkaste förklaringskraften hälsotillståndet. I områden med den sjukaste och fetaste befolkningen fick Trump mest nya väljare. Nummer två är andelen vita utan högre utbildning, sedan åldersstrukturen. De sjuka, lågutbildade äldre röstade på Trump. Har de då övergivit sin välgörare välfärdsstaten?

Den franska revolutionen postulerade tre målsättningar, frihet, jämlikhet och broderskap.

Liberalismen vurmade för människans frihet och ville främja det genom fria marknader, parlamentarisk demokrati och en minimal stat. Kommunismen kämpade för jämlikhet med tanken att den mänskliga lyckan uppnås inom det homogena kollektivet. Det behövdes revolution, enpartistyre och en totalitär stat.

Utan ideologisk tydlighet hakar populismen på broderskap inom folket. Fraternité innebär att man kör med särskilda regler. På marknaden krävs jämvikt och hänsynstagande mellan köpare och säljare. Inom kollektivet krävs underkastelse. Men inom ett broderskap råder den familjära nåden. Du kan inte lura din kund på marknaden, du kan inte mopsa upp dig mot kollektivets kommissarier, men du kan ligga din broder till last. En broder är varken marknadsaktör eller undersåte.

Broderskap betyder att pappa betalar. Därav följer populismens tvetydiga förhållande till eliter.

Pappa är eliten och bestämmer över allt. Allt som händer i samhället och ekonomin anses vara direkta konsekvenser av den förda politiken. Det finns inga marknadsmekanismer eller sociala processer. Det går en rak linje från makten till verkligheten. När det går bra levererar eliten manna ifrån himlen och alla inom broderskapet skall ha sin del. När det går dåligt har eliten svikit. Pappa har blivit elak när han inte fortsätter med betalningarna. Dags för revolt, vilket betyder att en elit byts ut mot en annan, en man tror är mer välvillig än den gamla. Trump i stället för Clinton.

Populismen är välfärdsstatens naturliga konsekvens och höjdpunkt. Snart går det utför. Efter de stora årskullarna kommer nya generationer och med dem ilskan mot dem som förstört statsfinanserna, bildningen och arbetsmoralen. Utan ideologi och teori har populisterna lovat runt men vid makten tvingas de hålla tunt. Man kan inte samtidigt ha lägre skatter, högre bidrag och sunda finanser. Protektionism och slutenhet skapar inte välstånd.

Vänta bara så får ni se hur Donald Trump, likt alla populister före honom, kraschar och brinner.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning