Politisk Kekkonenthriller underhåller trots skavanker

Kekkonen spelas av Eero Aho och hans älskarinna Anita av Vappu Nalbantoglu.Bild: Lehtikuva/Roni Rekomaa

Helsingfors Stadsteater sätter upp en politisk thriller i dramaform om Urho Kekkonen och notkrisen. Resultatet fungerar nästan överraskande väl som ren underhållning, och väger också av de dramatiska och kreativa friheter den tar med en intressant historielektion.

I rollerna: Eero Aho, Rauno Ahonen, Risto Kaskilahti, Jari Pehkonen, Matti Olavi Ranin, Matti Rasila, Pertti Sveholm, Timo Torikka, Mikko Virtanen, Vappu Nalbantoglu, Tiina Peltonen, Leena Rapola, Marjut Toivanen, Mia Heimlander, Susan Olsson, Petri Palo, Katiana Chatta. Regi: Kari Heiskanen, Ljud: Eradj Nasimov, Scenografi: Antti Mattila, Kostym: Elina Kolehmainen, Mask: Milja Mensonen,Videoprojektion: Toni Haaranen, Ljus: Mika Ijäs, Producent: Marinella Jaskari, Dramaturg: Henna Piirto

Pjäsens början, där utrikesminister Johannes Virolainen intet ont anande stiger in på Kekkonens kontor för att omedelbart och helt oväntat bli beordrad att "självmant" stiga ner från sin post som utrikesminister "för det allmänna bästa", påminner om Armando Iannuccis briljanta politiska satirserie The Thick of It, även om också de mest cyniska smalbenssparkarna i pjäsen är lite tamare än den brittiska serien och för min del gärna kunde ha fått bita hårdare.

Här är huvudpersonen dock ingen grå eminens som Peter Capaldis bitske skotske pr-kommunikatör, utan det är landets president, spelad av Eero Aho, som står för såväl de machiavelliska kalkylerna som de extravaganta humörutbrotten.

Aho lyser som machiavellisk statsman

Aho må inte fysiskt på pricken likna den vagt komiska och samtidigt ikoniska Kekkonenbild vi är vana att se, trots stilenlig flint och tjockbågade brillor. Men hans intensivt närvarande skådespel väger upp för detaljen, särskilt i monologerna där Mika Ijäs ljussättning verkligen fungerar för att måla honom som halvmytologisk landsfader och maktfullkomlig psykopat, omväxlande och samtidigt. En annan skådespelare/rollsättning som särskilt imponerar är Rauno Ahonen som den lågmält slipade sovjetiske ambassadören Zacharov.

Pjäsens andre huvudperson blir Kekkonens nemesis, socialdemokraten Väinö Tanner (Timo Torikka) som drivs av komplicerade, varken fullkomligt ädla eller själviska, motiv då han allierar sig med Pertti Sveholms Veikko Vennamo för att ersätta Kekkonen som president med den förra rikskanslern Olavi Honka (något som väcker ont blod hos de socialdemokrater som fortfarande minns hans roll i inbördeskriget). Öster om gränsen väntar den Tony Soprano-aktige Chrustjov (också Sveholm), jovialisk men samtidigt aggressivt paranoid och redo att blossa upp i såväl humörstormar som regelrätta kärnvapenprov.

Realistisk mänsklighet, utom i kvinnoporträtten

Jag är uppvuxen i ett Finland som klarade sig igenom det kalla kriget med (en något skamfilad) demokrati och neutralitet i behåll, utan att någonsin ockuperas av ryska pansarvagnar. Med detta väldigt konkreta facit på hand lutar jag genom hela pjäsen åt att sympatisera med Kekkonens linje och också med hans metoder som ju historien bevisat som framgångsrika. I mitt tycke behandlar själva pjäsen ändå konfliktens båda parter på ett rättvist sätt, utan att fördöma eller idolisera bort den komplicerade mänskligheten.

Det som däremot stör mig lite är att samtliga kvinnoporträtt tenderar att präglas av en viss schablonaktighet. Den moderliga Sylvi Kekkonen (Marjut Toivanen) som godmodigt ignorerar sin makes indiskretioner och den raffiga älskarinnan Anita Hallama (Vappu Nalbantoglu) som attraherar den machoaktige statsmannen med både sin kropp och sin (antytt ovanliga) kvinnliga intelligens är båda klichéer. Men också den tyska journalisten Claire Höpker (Tiina Peltonen) som lägger vantarna på en saftigt avslöjande intervju genom att charma presidenten med sin byst blir en stereotyp med stereotypa metoder och ambitioner, fast denna karaktär skulle ha erbjudit ett tillfälle att utforska mer mångsidiga, självständigt mänskliga ambitioner. Det bör tilläggas att denna skavank på inget sätt kan skyllas på skådespelarna som gör ett gediget och imponerande jobb med sitt material, felet ligger i manuset.

Otto Ekman Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00