Politisk jordbävning i Frankrike efter amerikanska presidentvalet

Bild: Charles Platiau

En populistiskt-folklig stormvind går genom hela Europa. Valet av Donald Trump kan betyda ytterligare väljare för Marine Le Pen och Nationella Fronten. Terrorismen och flyktingproblematiken gör ekvationen katastrofal. I april nästa år är det presidentval i Frankrike, primärval hålls för högerpartiet nu i november och för socialisterna i januari. Att vänstern faller bort efter den första valomgången är troligt.

Det är undantagstillstånd i Frankrike och kommer att förbli det länge. Häromdagen såg jag soldatpatruller på fem eller tre militärer, med k-pistarna beredda, som marscherade runt på smågatorna i mitt lugna hemkvarter i en västlig förstad till Paris. Jag måste intala mig själv att det är bra, riktigt bra. Också här tog man ju fast en jihadist för en tid sedan.

Skenbart är allt som vanligt i Paris. Det är ett outtalat gemensamt beslut. Teatrar, bion och restauranger fungerar, det gör också nattlivet. Men en ny beredskap har kommit till. Kanske man aktar sig för folkmassor, kollar reservutgångarna på bion, ser vilka medpassagerare man har i metron, om de har svart skägg och ryggsäck. De utländska turisterna i världens näst mest besökta stad, i konkurrens med London, har minskat en del, uppskattningsvis 10–15 procent, inte så mycket när det rör sig om cirka 15 miljoner. Paris borgmästare Anne Hidalgo har drivit igenom ett extra bidrag för turismen om två miljoner euro.

Detta skriver jag den 13 november, på ettårsdagen av den oerhörda massakern i konsertsalen Bataclan, vid fotbollsstadion och på en rad kaféer i Paris 2015. Över 130 personer mördades av islamistiska terrorister, hundratals sårades och ännu flera har fått livslånga psykiska och fysiska besvär. Efter detta är ingenting sig likt. Massmordet följde på morden i januari 2015 på tolv personer på tidningen Charlie Hebdo, attentaten i en judisk kosherbutik och mycket annat.

Den 13 november blev inte den sista katastrofen, på den följde attentaten i Bryssel i mars i år, anfallet i Thalyståget till Bryssel och det obeskrivligt råa massmordet på Promenade des Anglais i Nice på den franska nationaldagen den 14 juli i år. Med en lastbil körde terroristen ihjäl 84 personer, bland dem många barn.

Den 16 november i fjol lovade president François Hollande inför nationalförsamlingen och senaten att "förgöra" terrororganisationen IS, att vara skoningslös. Frankrike är i krig, sade han. Frankrike har mångdubblat sin närvaro i de IS-kontrollerade områdena i Irak, med flyganfall med den amerikansk-arabiska koalitionen, artilleribatterier kring Mosul och skolning av irakiska soldater. Hangarfartyget Charles de Gaulle har flyttats till Medelhavet. Anfallen har riktats också mot Raqqa där de flesta franska IS-terrorister håller till. 700 franska jihadister lär finnas i stridsområdena.

Valet av Donald Trump slog ned som en bomb också i Paris. Den första att gratulera Trump var Marine Le Pen med en snabbt hopkommen Twitter. Många fruktar att hennes parti Front National (FN) nu kommer att få ytterligare vind i seglen. Mer oväntat är kanske att expresident Nicolas Sarkozy har skyndat sig att påpeka att folket naturligtvis har rätt att kritisera etablissemanget. Plötsligt ser sig Sarkozy med sina radikala förslag i säkerhets- och immigrationsfrågor som en verklig representant för "folket", inte etablissemanget.

För regeringspartiet socialisterna betyder det amerikanska valresultatet en jordbävning. Vänstersocialisten och exministern Arnaud Montebourg och yttervänstermannen, också socialistisk exminister, Jean-Luc Mélanchon har lanserat begreppet clintonisering som de anklagar Hollande för.

Montebourg hör till dem som ställer upp i socialisternas primärval i januari. Han talar om en allians mellan Wall Street och Hollywood som kännetecken på de amerikanska demokraterna, som folket nu har vänt ryggen åt. Den franska officiella vänstern har också glömt bort folket och medelklassen med åtstramningspolitik, arbetslöshet, samarbete med EU-kommissionen och bankerna. Mélanchon, som ställer upp i presidentvalet utanför något primärval, anser att socialdemokraterna (ett skymford i Frankrike, partiet heter officiellt Parti socialiste) har ägnat sig åt clintonism redan i trettio års tid.

Till och med inom regeringen går åsikterna isär, också mellan Hollande och premiärminister Manuel Valls, som trots avvikande åsikter har sagt sig vara lojal mot Hollande. Droppen som kom bägaren att rinna över också för Valls kom med boken Un président ne devrait pas dire ça (En president borde inte säga detta) av Le Monde-journalisterna Gérard Davet och Fabrice Lhomme. De berättar att Hollande har avslöjat stats- och försvarshemligheter för dem och radikala beslut som han tvingats fatta.

Ett av många misslyckanden gäller förortsfolket, sex miljoner personer i 1 500 särskilt drabbade områden. De hörde 2012 till dem som förde "vänsterpresidenten" Hollande till makten, men tar nu emot honom med buanden och utvisslingar. Katastrofal arbetslöshet, ingen (utlovad) kommunal rösträtt för utlänningar, poliskontroller beroende på hudfärg med mera fortsätter. Premiärminister Valls har talat om "territoriell, social och etnisk apartheid".

Hollande verkar fortfarande vilja ställa upp trots alla tiders sämsta väljarstöd (15 procent). Han meddelar om sitt beslut senast den 10 december. Om han inte gör det blir "ersättaren" i primärvalet i januari kanske Manuel Valls, som ändå möter starkt motstånd på yttervänsterhåll. Det är klart bäddat för en andra omgång mellan Marine Le Pen och en högerman, expremiärminister Alain Juppé, Sarkozy, expremiärminister François Fillon, om man inte vill tro på Emmanuel Macron, förstås.

En nyhet i år är den 38-årige Macron som avgick från ekonomiministerposten i augusti i år. Han har gjort en blixtkarriär, från hög statstjänsteman till affärsbankir till rådgivare för Hollande och slutligen ekonomiminister 2014–2016. Avhopparen grundade sin egen "rörelse" (inte parti) En marche och har redan 1 750 lokala stödkommittéer. Han åker landet runt för möten med "vanligt folk". Macron kombinerar progressiva sociala idéer med liberal ekonomisk politik, ser sig som vänsterpolitiker, men tar klart avstånd från regeringen. Han ämnar ställa upp i presidentvalet utanför partierna och lockar stora folkmassor.

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning