Politiserad public service

Bild: Lehtikuva/Vesa Moilanen

Ett oberoende Yle gagnar demokratin och mångfalden. Därför är det oroväckande att politikerna nu kopplar ett starkare grepp om Yles strategi.

Det har stormat kring Yle på sistone och i torsdags utfärdades en orkanvarning, även om nyheten förkläddes till en byråkratisk bris.

Men det är ingen obetydlig vindpust att regeringen vill flytta över beslutanderätten om Yles strategi från bolagets styrelse till Yles förvaltningsråd, vilket framkom i samband med att regeringen godkände ändringarna av Rundradiolagen.

Det är ingen sunnanvind att regeringspartierna aviserar att de vill ha mer inflytande i Yle via förvaltningsrådet, och att en del riksdagsledamöter öppet talar om att påverka även journalistiska innehållsfrågor, vilket Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och Kike Elomaa gör.

Det är verkligen ingen struntsak när vårt nationella public service-bolag ännu tydligare ska styras av politiska krafter, med egen agenda och knapphändig förståelse för public service-uppdraget.

Det är också oroväckande att den precisering i lagen som Yle ville ha med om att exkludera innehållet från politikernas inflytande inte finns med i propositionen, även om riksdagen ännu kan rätta till den punkten. Främjandet av mångkulturalism som nu ingått i Yles uppdrag har också, på Sannfinländarnas krav, bytts ut mot formuleringen "kulturell mångfald".

De ändringar i Rundradiolagen vi nu ser har sitt upphov i den parlamentariska arbetsgrupp som leddes av Arto Satonen (Samlingspartiet). Ändringsförslagen som Satonens grupp arbetat fram har därmed omfattats av representanter för alla åtta partier i riksdagen, både regerings- och oppositionspartier. Desto mer märkligt att ingen reagerat på vad som hotar bli ett riktigt skamgrepp på vår nuvarande public service-modell, inte minst för att ambitionen under de föregående åren har varit att förvaltningsrådet enbart ska handha de riktigt stora linjerna för att garantera Yle ett större oberoende.

Förvaltningsrådet är Yles högsta beslutande organ och i rådet ingår 21 medlemmar (just nu 7 kvinnor och 14 män) som väljs av riksdagen plus två personalrepresentanter. Ordförande är Kimmo Kivelä (Sannfinländarna). Yles styrelse, som väljs av förvaltningsrådet, ska bestå av 5–8 medlemmar (just nu 3 kvinnor och 4 män) och representera båda språkgrupperna och "en tillräckligt mångsidig sakkunskap" enligt bolagets hemsida. Styrelsen har haft, eller borde ha haft, en rörelsefrihet som nu hotas kringskäras.

Läget är känsligt efter all turbulens kring Yle och därför framstår Rundradiolagen i en annan dager än tidigare.

Journalister har sagt upp sig och anklagat Yles operativa ledning för att inte ha stått pall för politisk påverkan. Processerna för beslutsfattandet inom bolaget har nagelfarits och kvaliteten på Yles journalistik har avhandlats i offentligheten. Bland andra statsminister Juha Sipilä och försvarsminister Jussi Niinistö har kritiserat Yles nyhetsbevakning.

Vems sanning som är sannare är svårt för en utomstående att bedöma, men förhoppningsvis ges större klarhet via den kvalitetsrevision som Rundradion beställt av Olli Mäenpää, professor i förvaltningsrätt.

Samtidigt står stora ekonomiska och strategiska beslut samt samarbetsförhandlingar inför Yles dörr.

Frågan är om Yleskatten betydde början på slutet för vårt nuvarande public service-bolag? Om brandmuren på Yle mellan journalistiken och försöken till politisk påverkan redan verkar vara perforerad, vilket de senaste månadernas stormar indikerat – kan den raseras i och med den ändrade Rundradiolagen?

Och vad betyder det för Svenska Yle om förvaltningsrådet får utökad makt över bolagets strategi? Finns det en risk för att även det här svenska samhällsrummet monteras ned när den politiska välviljan för minoritetsspråket saknas? Vill man å andra sidan se med förtroende på läget kan kanske den konsensus kring Ylelagen som riksdagens samtliga partier visar upp gynna en svensk stabilitet.

Demokratin och diskussionsklimatet gagnas av en public service-modell som tillåts göra oberoende journalistik, inte av politiker som håller hårt i Yles tömmar.

Yles existensberättigande och verksamhetsförutsättning vilar på den stora publikens förtroende, på att vi alla litar på Yles obestridliga oberoende. Yle måste vara journalistikens fyrbåk som varken flimrar eller slocknar även om det blåser 12 beaufort.

"Hela folkets Yle", som bolagets slogan lyder, riskerar nu att bli "hela riksdagsgängets Yle". Och det är faktiskt något helt annat.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning