Politikens och vetenskapens (o)moraliska dimension

Att känna igen något som ett moraliskt problem betyder att man ser en situation där ens egna och andras övertygelser och åsikter framstår som moraliskt problematiska, skriver Natan Elgabsi i ett svar till Nicolas von Kraemer.

I HBL 11.11.2018 skriver Nicolas von Kraemer att den "liberala" ideologin genom en "postmodern" kunskapssyn gett upphov till en paradox som spelar populistiska uppfattningar om alternativa fakta i händerna. Enligt von Kraemer anser den "liberala" kritiken å ena sidan att kunskap och sanning är ideologiska, politiserade och situationsberoende begrepp, men å andra sidan att en korrekt kunskapssyn är det politiskt och moraliskt önskvärda.

Paradoxen är att den "postmoderna" kunskapssynen undergräver sin egen auktoritet och mynnar ut i ett slags åsiktsrelativism vad gäller moralfrågor. När idén anammas i "liberal" politik blir konsekvensen följaktligen att en korrekt kunskapssyn inte kan åberopas utan att bli uttryck för en dogmatisk, arrogant och "teknokratisk" hållning som i sig är omoralisk och motverkar demokratins idé.

Det finns någonting väldigt viktigt i von Kraemers observation. Däremot tror jag inte att problemet synliggörs tillräckligt bra i hans tes om att politik är "moralens förlängning in i det offentliga rummet". Den svårighet vi bör synliggöra är inte en konsekvens av att "ingen vågar medge att politik handlar om moraliska frågor". Tvärtom genererar detta synsätt i sig en del av de problem vi talar om.

Visserligen tas många moraliska frågor upp till politisk debatt. Men problemet är att de då behandlas som frågor där det ska fattas politiska beslut, som partier och väljare kan ha olika åsikter om. Följaktligen behandlas de inte som moraliska frågor.

Det moraliska problemet med exempelvis "flyktingfrågan" är att den för många har slutat vara en moralisk fråga. I stället har den gjorts till en politisk fråga. En trygg ort åt flyende människor blir en fråga om hur många invandrare det är önskvärt att ta in i ett samhälle. Fakta, statistik och vetenskapliga bevis implementeras för att antingen bekräfta eller motbevisa en viss politisk åsikt. Ganska omärkbart har moralfrågan upphört och blivit en fråga om politiskt sinnelag eller övervägande av fakta.

Jag håller med von Kraemer om att vi kanske röstar moraliskt. Men våra moraliska svårigheter med ett visst politiskt beslut hänger inte nödvändigtvis samman med en viss politisk sympati. Inte heller är våra moraliska svårigheter med att tolka fakta och vetenskap i en viss kontext logiskt sammanbundna med ett visst sinnelag, "åsikt" eller "känsla". Att känna igen något som ett moraliskt problem betyder att man ser en situation där ens egna och andras övertygelser och åsikter framstår som moraliskt problematiska.

Däremot är det just när vi tänker att moral handlar om någon sorts åsikter som folk bara råkar ha – och att dessa "moraliska åsikter" är något som kan verifieras eller falsifieras vetenskapligt – som vi kommer till den "postmoderna" slutsatsen att moral och politik är ungefär samma sak. Eller till den "teknokratiska" slutsatsen att fakta har någon typ av moralisk auktoritet i förhållande till dessa "moraliska åsikter".

Det jag vill poängtera är att vår diskussion kan bli väldigt omoralisk om vi alltför hastigt tänker oss att moralfrågor kan besvaras som antingen politiska eller vetenskapliga spörsmål. I sättet vi diskuterar livsviktiga frågor synliggörs det (o)moraliska i vår förståelse av dem.

Skribenten är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi

Natan Elgabsi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning