Polisen uppmuntras att hemlighålla allt mer – försvårar granskningen av verksamheten

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att polisen svärtar stora delar av materialet i sina förundersökningsprotokoll. Just den här förundersökningen gäller ett fall där polisen sköt en man så att han dog. Bild: SPT

På sikt kan Polisstyrelsens tolkning av offentlighetslagen leda till att allmänheten går miste om väsentliga uppgifter i brottsutredningar.

Frågan om hur polisen tillämpar lagen om offentlighet i myndigheters verksamhet (offentlighetslagen) har väckt diskussion på sistone. Polisstyrelsen gav i höstas ut en uppdaterad handbok om offentlighetslagen på 144 sidor. Handboken har kritiserats för att uppmuntra till allt annat än offentlighet i till exempel Helsingin Sanomat och MTV. Även föreningen Rättsreportrarna har kritiserat handboken.

Rent konkret är det fråga om den information som ingår i polisens förundersökningsprotokoll, som blir offentliga handlingar när ärendet ifråga börjar behandlas i domstol, när förundersökningen läggs ner eller när åklagaren väljer att inte väcka åtal.

I förundersökningsprotokollet samlar polisen all väsentlig information som talar för och emot den misstänkta gärningsmannen. Det består bland annat av tekniska utredningar, förhör, fotografier, rättsmedicinska dokument och så vidare.

I början av handboken konstateras att myndighetsuppgifter i regel är offentliga och att sekretess är ett undantag. Mot slutet av handboken följer ändå en lång lista på de så kallade undantagen (se fakta).

Detta har lett till situationer där stora delar av den offentliga versionen av förundersökningsprotokollet är svärtad av polisen. De myndigheter som behandlar ärendet får så klart ta del av den icke-svärtade versionen.

En viktig fråga

Enligt handboken ska polisen sekretessbelägga bland annat uppgifter som har att göra med gärningsmannens inkomster, vårdnadstvister, politiska åsikter och medlemskap i kriminella organisationer.

Detta blir lätt problematiskt. Till exempel när det gäller misstänkta FPA-bedrägerier (ett vanligt brott) är den misstänkta gärningsmannens inkomster en väsentlig uppgift för att allmänheten ska kunna bedöma fallet.

Det finns också exempel på fall där vårdnadstvister har lett till våldsbrott mot barn. Om denna information hemlighålls blir det svårt för allmänheten att bilda sig en uppfattning om de berörda myndigheternas agerande i fallet.

Den misstänkta gärningsmannens politiska åsikter kan i sin tur vara av avgörande betydelse i ett terroristfall eller ett hatbrott.

Med tanke på att medlemskap i en kriminell organisation är en grund för en domstol att skärpa straffet, är det närmast absurt att polisen uppmuntras att hemlighålla saken i förundersökningsprotokollet.

Frågan om polisens tolkning av offentlighetslagen är alltså viktig både principiellt och med tanke på rättsstaten. Om allmänheten inte får ta del av väsentlig information kan det leda till en situation där det blir omöjligt att kritiskt granska polisens verksamhet.

Öppen för förändring

Enligt polisdirektör Tomi Vuori vid Polisstyrelsen är handboken skriven av Polisstyrelsens och Polisyrkeshögskolans experter på begäran av Inrikesministeriet. Han framhäver att handboken inte är bindande utan snarast riktgivande.

– Det är inte alltid enkelt för polisen att tillämpa offentlighetslagen och andra bestämmelsers om offentlighet. Rättspraxisen och högsta domstolarnas avgöranden styr polisens beslut, säger Vuori i ett e-postmeddelande.

Han anser att polisen inte har ändrat på sin tidigare linje i offentlighetsfrågan utan att domstolsbesluten och rättspraxisen har format den. Faktum är ändå att polisen i dag svärtar betydligt mera i förundersökningsprotokollen än för bara ett par år sedan.

Vuori vidhåller att offentlighet alltid är utgångsläget och att sekretessbelägga myndighetsdokument måste bygga på lagstiftning.

– Den nuvarande offentlighetslagen speglar de politiska beslutsfattarnas vilja. I och med att det inte alltid är enkelt att tillämpa offentlighetslagen ur polisens perspektiv stöder vi en eventuell uppdatering av den.

Han påpekar att polisen kan ha skäl ha hemlighålla en del sådana uppgifter som har att göra polisens egen verksamhet, men för det mesta berör hemlighållandet de inblandade personernas privatliv.

– Om polisen inte ger ut ett specifikt dokument kan beslutet överklagas till förvaltningsdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, säger han.

Den misstänktas årsinkomster, förmögenhet, stöd, bidrag och utmätningsuppgifter.

Kundförhållanden med TE-byrån, FPA, barnskyddet.

Hälsa och sexuell inriktning.

Sexköp eller sexförsäljning.

Rättspsykiatriska utredningar.

Registeruppgifter, till exempel registret över djurhållningsförbud.

Politiska och andra åsikter.

Deltagande i föreningsverksamhet, hobbyer, familjeliv.

Alkohol- och narkotikamissbruk.

Bilder från bostäder om de inkräktar på hemfriden.

Hemlöshet, arbetslöshet, äktenskap, samboskap, sällskapande, hemliga förhållanden.

Vårdnadstvister och försörjningsplikt.

Närståendevåld och barnkidnappningar.

Skjuthobby, medlemskap i skjutförening.

Jakthobby, medlemskap i jaktförening.

Deltagande i kriminell organisation.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning