Polisen och svenskan

Svenskan är inte alltid gångbar då man har att göra med polisen. Det är både en praktisk fråga och en fråga om grundläggande medborgerliga rättigheter.

I det tvåspråkiga Finland har medborgarna rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, i kontakterna med myndigheterna. Lagen säger dessutom att myndigheterna självmant ska se till att de språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken. Myndigheten ska också aktivt visa att den använder båda språken.

Forskaren Sanna Heittolas doktorsavhandling vid Vasa universitet om tvåspråkigheten inom polisen visar att språklagstiftningen inte till alla delar uppfylls.

Bara en tredjedel av de finskspråkiga poliserna vid de tvåspråkiga polisinrättningarna uppskattar att de kan svenska tillräckligt bra för att kunna sköta sitt jobb på det språket. Däremot uppfyller 80 procent av de svenskspråkiga poliserna lagens krav när det gäller kunskaper i finska.

Att kommunikationen mellan polisen och polisens kunder haltar när den ska ske på svenska kommer också fram när man frågar hur de som har haft att göra med polisen ser på situationen.

Över 40 procent säger att de inte alls har fått service på svenska. I många fall upplevde man det som besvärligt att använda svenska, och många valde att göra det lättare för både sig och polisen genom att övergå till finska.

Ibland skedde det på polisens initiativ. Men myndigheten får inte föreslå att medborgaren byter språk för att kommunikationen ska bli smidigare. Relationerna mellan polisen och kunden är dessutom ofta så maktpräglade att den andra parten kan ha ännu svårare att stå på sig.

Språket är polisens viktigaste verktyg. Polisen upprätthåller ordningen genom råd, anvisningar och direkta befallningar, och många knepiga situationer kan redas ut genom tålmodiga samtal. Det är först när den verbala kommunikationen misslyckas som kraftåtgärderna sätts in.

Gör man den här kopplingen blir polisens färdigheter att använda landets andra nationalspråk inte bara en fråga om att uppfylla språklagens krav.

Det handlar också om den fundamentala frågan om likhet inför lagen. Det får inte vara så att en svenskspråkig person riskerar att lättare drabbas av polisens maktutövning än en finskspråkig bara för att polisen inte klarar av att tala situationen till rätta på svenska.

Det kan låta som ett hypotetiskt resonemang, men nu och då rapporteras det framför allt i finlandssvenska medier att människor upplever att de har diskriminerats för att de vill tala svenska när polisen griper in.

Svenskan inom polisväsendet aktualiseras inte bara när det gäller kundkontakterna. Polisens förvaltningsstruktur har förnyats och antalet polisinrättningar har minskat från 24 till 11. Det betyder att enspråkigt finska inrättningar har slagits samman med tvåspråkiga, och det innebär att det ställs högre språkkrav på poliser som vill byta från en tjänst till en annan i den nya inrättningen.

Bristfälliga kunskaper i svenska har alltså blivit ett karriärhinder, vilket för sin del borde stimulera intresset att förbättra kunskaperna i språket. Det finns en god grund att bygga på, en stor del av poliserna i Sanna Heittolas undersökning säger att de vill bli bättre på svenska.

John-Erik Jansén Ledarskribent

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33