Polisen: Extremister drivs inte av ideologi

HÅLL HUVUDET KALLT. Folk har en tendens att förstora hotet från extremistiska rörelser eftersom de inte förstår hur extremisterna tänker, säger polisen Jarmo Heinonen. – Extremister drivs av en känsla av att inte tillhöra det etablerade samhället och söker därför tillhörighet i grupper utanför det. Extremism handlar om individer som slåss mot det etablerade samhället, inte om ideologier som slåss mot varandra. Bild: Leif Weckström

– Tvärtemot vad de flesta tror, dras människor sällan till extremistiska rörelser på grund av en djup övertygelse eller ideologi. Sådant växer fram först senare. Samma person kan rent av hoppa från en rörelse på högerkanten till en rörelse på vänsterkanten.

Det säger Jarmo Heinonen, överkommissarie vid Helsingforspolisens enhet för motverkade av våldsam extremism. Under de senaste veckorna har han fått svara på hård kritik mot polisens agerande vid Nordiska motståndsrörelsens demonstration på Järnvägstorget, den som ledde till en ung människas död. Varför tillåts en nynazistisk organisation över huvud taget demonstrera? Varför övervakade polisen inte demonstrationen? Varför gjorde inte den polisbil som patrullerade området någonting när de såg nynazisternas flaggor?

Heinonen suckar uppgivet när han säger att många av frågorna visar på en okunskap om hur polisen jobbar.

– Antagligen har vi själva gjort oss skyldiga till detta genom dålig kommunikation.

Så nu ger vi honom chansen.

Hur arbetar polisen för att motverka extremistiska rörelser, egentligen?

Heinonen inleder med att säga att det ur hans perspektiv egentligen är helt sekundärt vilken rörelse en extremist tillhör. Hans jobb går ut på att "se till att alla hålls på kärran", och att identifiera miljöer där extremistiskt våld kan födas och frodas. Den största fienden stavas utanförskap och samma destruktiva miljö skapar ofta både offer och förövare.

– Frågan är vad som kan räknas som förebyggande arbete. En avbruten skolgång är till exempel ofta en avgörande faktor. Alla behöver tillhöra en grupp och den som inte klarar sig i skolan söker sig snabbt till en annan miljö där den kan "bli någon". Sällan är det till en början en extremistisk rörelse, utan oftare ett småbrottsligt gäng.

Det extremistiska tänkandet – det vill säga en attityd som rättfärdigar våld på grund av en övertygelse – börjar utvecklas först om personen upplever att hen stämplas som en brottsling och ställs utanför samhällsstrukturerna. Då söker man sig lättare till rörelser som attackerar just "samhället".

– Det är viktigt att inte avskriva människor som hopplösa fall, inte ens dem som redan drivits in i sådana tankemönster. Forskningen visar att det mest effektiva botemedlet är helt naturligt – ålder. Det som känns häftigt i ung ålder verkar korkat och pinsamt när man blir äldre. Människor förändras.

Individer, inte ideologier

Den som vill förstå extremism ska hålla i minnet att det handlar om individer som slåss mot de etablerade samhällsstrukturerna – inte om ideologier som slåss mot varandra, menar Heinonen.

– De flesta som går med i extrema rörelser lockas av tillhörigheten. I början är det inte så viktigt vad rörelsen står för. Samma person kan till och med först delta i anarkisternas marscher och några år senare plötsligt stå på torget med Rajat kiinni-falangen. När man förstår det här, får man en helt annan bild av vad det hela går ut på.

I den offentliga debatten kretsar diskussionen ändå kring politiska motsättningar och sinnebilden är snarare en giganternas kamp mellan olika grundvärderingar. Intentionen är ofta god, men många "motreaktioner" är rena tändvätskan för extremismen, säger Heinonen.

– Uppmärksamheten får rörelsernas frontfigurer att känna sig mäktiga trots att rörelserna till medlemsantalet är helt marginella.

Att rörelserna föds, utvecklas och dör i snabb takt visar också att det inte nödvändigtvis är de starka ideologiska övertygelserna som i första hand motiverar medlemmarna.

– De mest högljudda extremisterna är ofta naturliga ledare, och när det uppstår bråk inom gruppen är de snabba att överge gruppen och starta en egen grupp.

Godtyckliga jämförelser

Av den här orsaken ställer sig Heinonen tveksam till rapporter där man listar och jämför olika extremistiska gruppers våldsutövande. Dessutom är det problematiskt att det saknas en klar definition på vad som räknas till extremistiskt våld.

– Extremistiskt våld är ju inte en brottsrubricering, så alla jämförelser blir ganska godtyckliga. Två skinheads som slåss mot varandra gör sig till exempel båda skyldiga till extremistiskt våld.

I värsta fall skapas en förstorat hotfull bild rörelserna, vilket gör att folk blir rädda och känner ett behov av att skapa motreaktioner.

– Helsingforspolisen upplever inte alls att det extremistiska våldet är på väg uppåt, läget är snarast oförändrat. Vi har haft de här samma killarna på marknaden hur länge som helst. Det som har förändrats är reaktionerna på dem, och just nu skickar både medierna och myndigheterna ut signaler om att reaktionerna verkligen är nödvändiga, att man nu måste visa var man står. Det får i gång en stor pendelrörelse som i värsta fall drar med sig stora folkmassor i känslosvallet.

Vill vara neutral

Heinonen påminner också om att den politiska våldsamma extremismen förekommer över hela det politiska fältet – också till vänster. Men eftersom de olika grupperna beter sig helt olika, behandlas de också olika i offentligheten.

– Om vi bortser från gruppernas budskap och bara beaktar kontakten med ordningsmakten, så uppför sig högerextremisterna faktiskt ofta exemplariskt vid sina demonstrationer. De meddelar om sina evenemang och nyckelpersoner till polisen, och är måna om att följa lagen. Anarkisterna, däremot, ger sig spontant ut på gatorna utan att säga till på förhand. Då måste polisen gripa in både större och synligare, vilket skapar en uppfattning om att vi behandlar grupperna orättvist.

Många frågar sig också varför polisen skyddar rasistiska demonstrationer och passivt står bredvid och lyssnar på hatpropaganda.

– Mötesfriheten ger vem som helst rätt att demonstrera så länge de har ordningsvakter på plats, men Helsingfors linje är att alla evenemang ska anmälas till polisen så att vi vid behov kan övervaka händelserna. Det gör vi för allas säkerhet, men vi är på plats uttryckligen som neutrala ordningsvakter och inte för att ta ställning till demonstrationens budskap. Alla kan säkert föreställa sig hur det skulle se ut om Rajat kiinni kunde anlita Odins soldater som ordningsvakter, eller om antirasistiska Sharp Skin-skinheads skulle övervaka en anarkistisk demonstration. Det är inte nödvändigtvis en situation som någon önskar sig.

Heinonen hör också ofta att polisen anklagas för att mörka brottsliga immigranters identitet när man i själva verket följer den demokratiska principen om att personer ska behandlas som oskyldiga till motsatsen har bevisats.

– Men vad hjälper det när någon grävt fram namnet på en misstänkt gärningsman och sprider informationen på sociala medier? Attityderna och åsikterna har redan förstärkts, polisen har "tagit ställning". Det spelar ingen roll om "fakta" senare motbevisas, känslan av djup orättvisa sitter kvar.

Ett annat exempel är den påstådda misshandeln av en mörkhyad kvinna på Revalsplatsen i Östra centrum nyligen, en nyhet som visade sig vara bara ett rykte.

– Ändå slogs nyheten upp väldigt stort i tidningarna och skapade massiva reaktioner på sociala medier. Det hade aldrig blivit ett sådant hallå om den misshandlade hade varit skinhead. Det här är exempel på obalanser i rapporteringen som ger folk alldeles riktiga orsaker att känna att vissa grupper felbehandlas.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39