Pojken ser ljuspunkter med publikens hjälp

MEDSKAPARE. Dennis Nylunds monolog Allt som är underbart engagerar publiken – bokstavligen. Bild: Cata Portin

Dennis Nylund vet hur han ska få publiken med på noterna och gör det bästa av en ställvis banal text.

Allt som är underbart

Text: Duncan Mcmillan. Övers.: Nina-Maria Häggblom. Regi: Ann-Luise Bertell.

Kostym: Kaisa Rautakoski. Scenografi: arbetsgruppen. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Tommi Raitala. Hår, mask: Pirjo Ristola.

På scenen: Dennis Nylund.…

Premiär på Amosscenen på Svenska Teatern 21.9.

Allt som är underbart är en pjäs som kräver mycket av sin skådespelare – och faktiskt också en del av sin publik. Och visst levererar både Dennis Nylund, som framför monologen om en ung mans kamp med sin mors depression, och hans medspelare, Svenska Teaterns premiärpublik.

Den brittiske dramatikern Duncan Mcmillan, vars pjäs Nästa andetag sattes upp av Klockriketeatern i fjol, behandlar i sin nya monolog depression och självmord ur ett närståendeperspektiv.

Huvudpersonen är en pojke, spelad av Nylund, vars mamma försöker ta sitt eget liv när sonen är i lågstadieåldern. För att hantera traumat – och återuppliva livsglädjen hos sin mor – börjar han skriva en lista över "allt som är underbart". På den finns vattenkrig, Super Mario, randiga saker, bergochdalbanor ... Listskrivandet fortsätter också efter barndom och tonår, genom universitetsstudier, äktenskap och en skilsmässa.

Publiken deltar

Dennis Nylund gör publiken delaktig i huvudpersonens överlevnadskamp – bokstavligen – genom de uppdrag han delar ut. En får spela skolkurator, en annan tystlåten pappa, en tredje får gå ner på knä och fria.

Dennis Nylund är utmärkt på att vaska fram tänkbara "offer", personer som galant klarar av att hålla spontana bröllopstal eller låtsas att en yllesocka är en talande hund. Vissa bidrar med att läsa upp ett ord eller en fras från en papperslapp som de fått i foajén eller med att hålla koll på tiden och upplysa Nylund när trettio sekunder gått. Det finns en trygghet mellan Nylund och publiken, vilket betyder att man inte behöver vara rädd för att tvingas scendebutera mot sin vilja.

Överlag fyller Nylund scenen med nerv och energi, uppvisar total fysisk kontroll och tveklös musikalitet. Han och regissören Ann-Luise Bertell gör det bästa av en text som ställvis lider av en besvärlig banalitet. Det är inte bara enskilda replikers förutsägbarhet som stör. Grundidén visar sig vara ett hinder för pjäsens utveckling.

Mcmillan vill ta sig an det allra svåraste med en lätthet som manifesteras i listorna över ditt och datt i vardagen som kan tänkas göra en glad och på bättre humör. Det resulterar i feel good-stämning och fungerar så länge protagonisten är ett barn, men när han kommer upp i vuxenålder blir greppet naivt – ja, ett slags ytligt självhjälp-perspektiv applicerat på något så komplext som depression.

Behållningen är luckorna som pjäsen erbjuder skådespelaren. Dem fyller Dennis Nylund säkert och graciöst genom sin känsla för tajmning och för sin publiks kapacitet.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning