Pojken, ensam och rasande

I Karin Erlandssons nya kriminalroman finns suveräna gråskalor och ett psykologiskt mörker som i alla sin vardaglighet imponerar.

Kriminalroman

Karin Erlandsson

Pojken

Schildts & Söderströms 2018

Pojken är del två i en tänkt trilogi, och tar vid ungefär där Karin Erlandssons kompetenta debut i kriminalgenren, Missdåd (2016) tog slut. Den allmänt omtyckta läraren Monica är död, och hennes familj mår riktigt dåligt. Änklingen Krister är apatisk och sover mest, sonen Jonas är rasande och dottern Kajsa sorgsen och tapper. Vänparet Gunnar och Inger har stängt om sig i sitt stumma äktenskap – han super och är sjukskriven från jobbet som nyhetschef på den lokala tidningen, hon putsar kakelfogar med ättika och längtar tillbaka till en tid då allt var annorlunda, eller åtminstone någorlunda. Den unga reportern Sara jobbar kvar på tidningen, och kvar finns också ärren efter den misshandlande pojkvännen Roberts attack med ryktborste.

Bild: Pressbild

Och sen kommer snöstormen, telefonera tystnar och lokaljournalistiken får en påtaglig kris att bevaka.

Här finns ett behändigt turnerat händelseförlopp, men som allra mest oemotsäglig är Erlandsson i sin skildring av bottenfrusna relationer i familjerna. Vuxna som ljuger och sviker och kröker in sig i sin emotionella misär, tonåriga barn som drivs och stöts bort i hemsk ensamhet men längtar till mammas eller pappas – eller någons! – famn. Också bilden av Monica, den omtyckta, den glada, den varma, förskjuts och kompliceras, liksom bilden av hennes bästväninneskap men Inger.

Småstadsdeckare utan mys

I vissa avseenden är Pojken en "småstadsdeckare" där täta nätverk sköter om informationsgången och skeenden blir överblickbara i en kort radie runt torget. Till genren hör en viss mysighet i det gruvliga, ett stråk av sedekomedi. De här innebär en förutsebar lättsam typologisering i persongalleriet. Det här har Erlandsson lyckligtvis glömt. Här finns ögonblick av helt suveräna gråskalor, kylig realism och låga motiv som är så ynkliga att de är rent hjärtskärande – som om hon emellanåt skrev på en helt annan roman, en tyngre och allvarligare om längtan, svek, besvikelse och livshotande bitterhet. Trots den bländande snöyran finns här ett psykologiskt mörker som imponerar. Och då talar jag inte om diabolisk ondska utan om vanlig hjälplös ynklighet.

Det här är ingen fyllig bok, till omfång eller stämning, knappt har man börja trivas och uppfatta undertonerna så är det slut. Helt uppenbart pekar vissa motiv vidare mot en tredje del, och i den hoppas jag att berättelsen får veckla ut sig i hela sitt allvar och de nya hemligheter som uppdagats här får ordentliga konsekvenser.

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00