Pojkboksäventyr med fullvuxna accenter

NYANSERAD TARZAN. Tarzan (Alexander Skarsgård) och kärestan Jane Porter (Margot Robbie) i nyfilmatiseringen av Tarzan. Bild: Warner Bros

Legenden om Tarzan går till angrepp mot kolonialismen. Men äventyret lyser med sin frånvaro i den nya filmatiseringen av Edgar Rice Burroughs pojkböcker.

ÄVENTYR

Legenden om Tarzan

Regi: David Yates. Manus: Adam Cozad & Craig Brewer. Foto: Henry Braham. I rollerna: Alexander Skarsgård, Margot Robbie, Samuel L. Jackson, Christoph Waltz. I 2D och 3D.

"Matinéfilm" är ett av det svenska språkets vackraste ord, ett begrepp som borgar för stort äventyr med pyttesmå pretentioner.

Edgar Rice Burroughs Tarzan, Apornas konung, hör till de finare exemplen, låt sen vara att de klassiska Tarzan-filmerna – fördel simmaren Johnny Weissmuller och den tjusiga 30- och 40-talsproduktionen – i ett backspegelsperspektiv framstår som närmast rasistiska.

I David Yates nyfilmatisering är detta inget större problem. Som geografisk och historisk fond fungerar kung Leopolds skräckvälde i Kongo och så utvecklar sig filmen till ett rasande angrepp på kolonialismen.

Inte heller Tarzan (Alexander Skarsgård) är riktigt som förut, för inledningsvis vankas det mera lord Greystoke alias John Clayton III. Han är den tedrickande aristokraten som efter sin uppväxt och de därpå följande äventyren i Kongos regnskogar dragit sig tillbaka till familjegodset utanför London.

Fast nu vill det sig ju inte bättre än att de brittiska myndigheterna insisterar på att skicka lord Greystoke på återbesök. Det gäller att knyta närmare band till belgaren Leopold, en viktig handelspartner.

John Clayton avböjer, men låter sig övertalas av amerikanen George Washington Williams (Samuel L. Jackson) som ifrågasätter Leopolds filantropiska framtoning. Det ryktas om slavhandel och annan fuffens.

Med på resan följer kärestan Jane Porter (Margot Robbie) men minst lika tongivande är Christoph Waltz skattletare som de facto gillrat en fälla för den gode Tarzan.

Mannen bakom myten

Där Johnny Weissmullers Tarzan var en rätt så okomplicerad figur, en grottmänniska om man så vill, är Alexander Skargårds gestaltning mera sammansatt. Han är den ofrivilliga hjälten som hyser stor respekt för såväl lokalbefolkningen som de fyrbenta djungeldjuren.

Kanske kunde man till och med hävda att Harry Potter-regissören David Yates är mera intresserad av mannen än av myten.

Men med det inte sagt att Legenden om Tarzan (The Legend of Tarzan) skulle sakna raffel eller visuellt inbjudande naturstudier för den delen. Här finns vattenfall och savanner, komplett med dimhöljda berg och en till synes ogenomtränglig regnskog.

Och när Tarzan inte tampas med odjur av alla de slag är det lianexpressen som gäller, precis som sig bör. Ja, och så gäller det att dra mattan under slavhandlarna (och Christoph Waltz som gör ännu en "Hans Landa").

Men trots den respektingivande inramningen och de moraliskt sett sympatiska accenterna känns slutresultatet något urvattnat.

Så måna om att inte trampa i klaveret är filmmakarna att Det stora äventyret – modell Indiana Jones – sällan infinner sig. På den punkten saknar man en Steven Spielbergs lekfullhet och pojkboksromantiska infallsvinkel.

Lite samma problem har jag med Alexander Skarsgård i titelrollen. Det är inget fel på de yttre ramarna, på bröstmusklerna, men det oaktat är det lätt melankoliska, sorgmodiga, som sticker ut.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning