Pohjola närmar sig Pohjola – med gott resultat

Greppet var synnerligen fräscht, när Verneri Pohjola spelade Pekka Pohjolas musik på Sveaborg.

JAZZ

Verneri Pohjola plays Pekka Pohjola

Viapori Jazz 27.8.

Det är inte konstigt att någon spelar Pekka Pohjolas (1952–2008) musik. Egentligen är det konstigt att det sker så sällan, med tanke på kompositionernas värde. Förståeligt är också att sonen, trumpetaren Verneri Pohjola hållit ett visst avstånd till faderns musik och på detta sätt framgångsrikt skapat en egen karriär och undvikit jämförelser med sin far.

Men nu då Pohjola spelades på Sveaborg, kändes det naturligt att det var Pohjola som spelade Pohjola. Med tanke på Verneris integritet som artist väntade sig majoriteten av publiken knappast någon nostalgitripp. Tillsammans med Tuomo Prättälä (klaviaturer), Teemu Viinikainen (gitarr), Antti Lötjönen (kontrabas) och Mika Kallio (trummor) omdanade Pohjola musiken på ett mycket fräscht sätt, utan att tappa bort varken innehåll eller stämningar från det ursprungliga materialet.

Kvintetten inledde med Kätkävaaran lohikäärme, som tar upp över fjorton minuter av vinylskivan med samma titel från 1980. Det var inte en sekund 80-tal över versionen med ett samtida elektrosound inklusive ekon, ringmoduleringar och granulering som väldoserade kryddor. Pohjola spelade med en snarlik fyllig trumpetklang som på tisdagen i festivaltältet. Trumpetaren har ett karakteristiskt sound både då han spelar helt akustiskt och då klangen bearbetas elektroniskt.

Innocent Questions kontrasterade lämpligt med en akustisk klangvärld. Kallio inledde med klockformade små cymbaler innan Prättälä spelade det utsökta temat, som via kromatismer går nära tonala gränser men aldrig snubblar, och fortsatte med djuplodande solo. Musikerna var så inne i flödet, att Pohjola sprittade till då applåderna började ljuda.

Ensimmäinen aamu kommer från Pekka Pohjolas andra soloskiva, Harakka Bialoipokku. Rhodespianot med phase shifter-effekt sände salen direkt till år 1974. Också Sekoilu seestyy från samma album hördes. Styckets fyra första ackord, en rundgång som samplats av DJ Shadow för tjugo år sedan, blev en fond för Viinikainens långa rockande och jazzrockande gitarrsolo. Kallios mästerliga cymbalspel sände senare lyssnarna till den sjunde progehimlen, men Lötjönens kontrabassolo med expressiva pauser och i realtid modifierat ljud tog oss tillbaka till nuet.

Ännu mera elektronisk bearbetning kom då Prättälä vred Pekka Pohjolas samplade bassolo in och ut, medan Verneri arbetade med loopad trumpet.

Kvällens äldsta stycke kom som extranummer. Den Zappaliknande låten Nipistys från Pohjolas första soloskiva, Pihkasilmä kaarnakorva (1972), lutade med snyggt groove mot afrohåll. Utmärkta solon av Pohjola, Viinikainen och Lötjönen hördes.

Lördagen på Sveaborg inleddes med ett maratonlopp. Saxofonisten Jussi Kannaste, vibrafonisten Okko Saastamoinen och trumslagaren Sami Nummela sprang 33 och 1⁄3 varv längs en 1.3 km lång runda och spelade sedan en konsert i flygplansfabriken. Musiken var avslappnad och klangerna öppna, men någon publikrusning upplevde inte evenemanget. Tydligen har jazzpubliken lyckats undgå idrotten bättre än dessa musiker.

Jan-Erik Holmberg

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39