Poetiskt och fartfyllt drömspel

Snygg helhet. Koreografi, scenografi, text och musik är alla lika viktiga delar i Svenska teaterns Landet. Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns jubileumssatsning Landet är en karnevalistisk välsmord show.

Landet

Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Musiker: Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen, Mamba Assefa. På scenen: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt.

Premiär på Svenska teatern 23.9.

En föreställning som firar Svenska Teaterns 150-årsjubileum och Finlands 100-års dito kunde bli en pompös och pretentiös historia. Om den dessutom heter Landet kunde risken vara att det skulle bli något torrt historiskt och pinsamt patriotiskt.

Nu är Landet något alldeles annat. Och tur är ju det.

Pjäsen, som är skriven av Christoffer Mellgren, baserar sig på historier inskickade av fyrtiotvå privatpersoner. År 2015 samlade teatern i samarbete med Svenska litteratursällskapet in berättelser av finländare. Det kunde vara viktiga eller annars intressanta händelser i deras liv, och man frågade också om framtidsdrömmar. Det insamlade materialet har inte blivit en pjäs rakt av, och historierna, som geografiskt kommer från olika håll av landet, gestaltas inte direkt på scenen utan alla karaktärer är fiktiva. Den som deltagit med ett brev kan säkert ändå känna igen något av sig själv i föreställningen. Men det kan också alla vi andra som inte är medförfattare.

"Ett existentiellt drömspel" kallar regissören Maria Lundström föreställningen i programbladet, och det är en god beskrivning. Det är en kollageföreställning men med en central historia om Arvid (Niklas Åkerfelt). Vi möter honom som barn (Patrick Henriksen) vid huset, som vuxen på andra sidan jordklotet i Australien och sedan som gammal man tillbaka i hemlandet igen, med sitt modellhus han inte vill ta isär.

Huset är den centrala, konkreta symbolen i föreställningen. Hemmet, hemlandet. Det byggs men blir aldrig färdigt. Huset – planerat av scenografen Erik Salvesen – står där som ett skelett på Stora scenen, som en ram och en kuliss för de många livsödena. Det finns också mindre hus, vita kuber, som barnen, Arvids vänner (Cecilia Paul och Dennis Nylund) leker i och på. Det är en snygg och fungerande scenografi.

Lite av varje

Arvid är drömmaren, det är hans minnen och fantasier vi ser ta form på scenen. Det handlar om identitet och rötter, om att resa bort och komma hem. Vi möter också hans fru (Anna Hultin med lustig svengelsk accent) och dotter (Stella Laine). Några andra karaktärer passerar också genom hans liv, grannar och mödrar och andra.

Arvids berättelse är den röda tråden i föreställningen som i övrigt är en sammansättning av lite det ena och lite det andra. Rösterna och spåren är många, så att det stundvis blir lite väl rörigt. Man får helt enkelt ge upp försöket att försöka greppa någon central poäng och bara låta sig föras med och förföras.

För förförd blir i varje fall jag, mycket tack vare att musiken och det fysiska uttrycket är jämställda med texten. Det här är en processpjäs, där kompositören Robert Kock, koreografen Carl Knif, regissören Lundström samt författaren Mellgren arbetat parallellt och i samarbete under repetitionerna fått fram den färdiga föreställningen. Det syns.

Musiken är fartfylld, ibland jazzig, ibland rockig, och vi får höra en ståtlig ballad och andra fina solonummer – Stella Laine, Anna Hultin och Simon Häger har alla varsin stund i rampljuset och sjunger alla mycket starkt. Det är tur att de duktiga musikerna Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen och Mamba Assefa inte gömts i orkesterdiket utan får vara med på scenen. Musiken för föreställningen framåt och tillsammans med den extremt snygga koreografin, som ensemblen verkar bekväm i, bildas en medryckande helhet. Koreografen Knifs bidrag kommer inte till uttryck bara i dansnumren utan genomsyrar allt som skådespelarna gör på scen; hur de rör sig och hur de bär sig. Det är uppfriskande och det är ett nöje att se på.

Det är svårt att skriva något mer om själva handlingen just för att den är så kalejdoskopisk. Många gånger är det omöjligt att se hur scenerna hänger ihop, men det gör dem inte mindre givande att ta del av. Till exempel Simon Hägers långa vindlande monolog på diverse främmande språk är väldigt rolig, även om jag inte ser hur den relaterar till allt det andra. Häger gör också en annan mycket lyckad roll som den gamla kvinnan som går på teater.

Teatermagi

Föreställningen är härligt humoristisk, med många mycket träffande små detaljer som ger goda skratt. Det är en föreställning som påminner mig om varför jag älskar teater: för dess oändliga möjligheter, för lekfullheten och fantasin, för njutningen i att se extremt duktiga proffs gestalta mänsklighet. För magin, så klart, och skönheten. Landet är en föreställning att uppleva med alla sinnen.

Pjäsen har stora ambitioner att vara ett helhetskonstverk, en minnesvärd show. Och det är det, men stundvis är det som om man försöker lite för mycket och man kunde eventuellt ha förkortat en del scener, som till exempel den där alla bär masker. Det är starkt och snyggt till att börja med, men det pågår för länge.

Jag gillar inslagen då teaterillusionen bryts och den av Hultin spelade regissören kliver in. Det ger en inblick i skapandet. Rolig är också scenen där Paul, Henriksen och Nylund alla provspelar för en barnroll i föreställningen och försöker visa hur duktiga de är. Hultin har också en härligt komisk monolog som mamman som överräcker ett recept på lamm till dottern som ska ut i världen.

Och med finns också Tuonelas svan: en breakdansande bevingad Dennis Nylund klädd i vita shorts. För att, varför inte?

Sonja Mäkelä Teaterkritiker