Poetisk pärla om och med två systrar

Systrar. Ylva Ekblad och Stina Ekblad möts i Klockriketeaterns De langerhanska öarna som är skriven uttryckligen för dem. Bild: Frida Lönnroos

De langerhanska öarna av Susanne Ringell är en gåtfull liten pjäs.

De langerhanska öarna

Text: Susanne Ringell. Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Katrin Brännström och Atsuko Hamanaka. Kostym: Linn Wara. Musik: Peter Hägerstrand. Ljus: Mari Agge. Koreografi: Antti Silvennoinen. Makeup: Tuija Luukkainen. Peruker: Anna Lilja. På scenen: Stina Ekblad och Ylva Ekblad.

Klockriketeaterns premiär på Esbo stadsteater 27.9. Turnéföreställning.

Ljuvligt. Det är det första jag tänker när ridån går upp och Stina Eklad och Ylva Ekblad står där på varsin gunga och gungar i otakt. Vilka intagande uppenbarelser de är, i sina stora vita peruker, fluffiga som molntussar, med vajande fjädrar instuckna; sina dräkter i beige linne och vitt siden, och så de stora krinolinerna i metall. Det är poetiskt redan innan ett enda ord har yttrats.

Ylva och Stina Ekblad spelar två systrar i denna pjäs skriven av Susanne Ringell uttryckligen för dem. De befinner sig i ett hotellrum på femtionionde våningen i en tidlös tid, kanske i en inte alltför avlägsen framtid. Något har hänt. De kan inte lämna rummet och de långleds, och för att fördriva tiden berättar de minnen för varandra. De minns sin tid på ön, en icke-namngiven ö där allt var fint och härligt och som de aldrig borde ha lämnat. De väntar också på en "han" som kanske kommer i dag, kanske inte. Stina Ekblads Tina saknar sin försvunna man – en annan "han", antar jag – och Ylva Ekblads Sylvia äter inte. En tredje syster nämns, eller antyds bara, men om henne får vi inget veta.

Rikt språk

Språket har en alldeles central roll i detta suggestiva och drömska drama. Ringells språk är, som vi är vana vid, oerhört rikt och djupt, med många underfundiga formuleringar och vilda associativa skutt och piruetter. Ylva och Stina Ekblad har fått dyka in i den poetiska världen och de har blivit bekväma med de ibland komplicerade replikerna.

Men det är inte bara den skrivna texten som är viktig, det är i lika hög grad det sätt på vilket den framförs. Regissören Ulrika Bengts har valt att ge systrarna Ekblad ett teatralt, deklamerande uttryckssätt där artikulationen är utstuderat noggrann. Konsonanterna är hårda och ärren rullar. I Stina Ekblads uttal och intonation klingar ibland den mjuka Sverigesvenskan, medan Ylva Ekblad emellanåt har en speciell uppåtgående intonation. Det är en njutning att lyssna till dem båda två, det här är underbar svenska och härligt teaterspråk – även om det inte är det minsta naturligt. Förutom rösterna, är skådespelarnas miner och gester uttrycksfulla och precisa.

Det är härligt att se Ylva och Stina Ekblad spela mot varandra: systerskapet är så tydligt. Det är också uppenbart att texten är skriven just för dem. Relationen mellan Tina och Sylvia är precis så mångbottnad som den kan vara systrar emellan.

Dialogerna avbryts ibland av oväntade och snygga koreografier (av Antti Silvennoinen), en sång eller en liten dans – eller badmintonspel. Det ger föreställningen dynamik och åskådaren en möjlighet att ta lite paus från det intensiva lyssnandet och smälta intrycken och bara vila i den drömska världen. Här får vi ta del av Peter Hägerstrands smarta och välfungerande musik- och ljudplanering.

Gåtfullt

Scenbilden är enkel och avskalad. En fyrkant av vitt trägolv, ett bord och två stolar. En träkista ur vilken systrarna plockar fram udda saker: en lång och smal bit bubbelplast som de nyfiket börjar trycka på, två vita solfjädrar, kanske en bröllopsservis eller kanske inte.

De stora kjolarna är som burar som systrarna – utklädda till papegojor för att vara originella – är instängda i. Dräkterna av Linn Wara är vackra, men metallringarna tar stundvis för mycket av uppmärksamheten i och med att det är lite besvärligt för skådespelarna att till exempel sitta i dem.

Pjäsen förblir något av en gåta för mig, men det är bra så. Jag går från salen med ett leende på läpparna.

(Och ja, de langerhanska öarna? De är en arkipelag av celler i bukspottskörteln, Tinas specialistområde som läkare.)

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning