Poeten i grottekvarnen

Johan Jönson. Med sina hundratals varianter på aforistiska memento mori-budskap framstår han som en modern barockpoet, som påminner oss om att döden är ”livets enda möjlighet”. Bild: Privat

Fattigdomsträsket, kroppsarbete i tung industri, vårdvikariat och arbetslöshet är Johan Jönsons teman.

Johan Jönson

dit. dit. hään

Bonniers 2016

I slutet av Johan Jönsons senaste diktsamling, hans sextonde sedan debuten 1992, finns en prosaavdelning omsluten av helsvarta blad. Mer konkret än något annat dittills i boken beskrivs ett arbete som ugnssanerare: att klä på sig den tättslutande overallen och tejpa igen gliporna, hissas upp i den avsvalnade grafitpulverugnen och pressa in stämjärnet i den kompakta platta av grafit som bildats som en vägg av slagg under produktionsprocessen. Spänna alla muskler i kroppen, vibrera av hackande tryckluftskraft, sedan svettas grafitpulvergrått.

Johan Jönson har tidigare skildrat fattigdomsträsket där den typen av jobb i den tunga industrin varvas med osäkra vårdvikariat och arbetslöshet, bland annat i genombrottsboken Efter arbetsschema (2008) och den Augustprisnominerade Livdikt (2010). Numera är han författare på heltid ("en deklassering jämfört med fabriksarbete", säger han i en intervju) – men inte desto mindre fortfarande en poesins grovarbetare.

Den nya boken dit. dit. hään. är sista delen – och trots sina 1 016 sidor den kortaste – i en tegelstenstrilogi på totalt 3 822 sidor. Och ja, omfånget har betydelse. Som i föregångarna med. bort. in. (2012) och mot. vidare. mot. (2014) kräver Jönsons montageteknik monotonin i det tillsynes ändlösa. Helst hade jag sluppit de tusentals bladvändningarna (jag läser kors och tvärs, hoppar runt i boken) och sett texten rulla fram i loopar utan början och slut. Eller lyssnat på den som ljudkonst, i en lång släpande droneslinga.

"in / mot död"

Men visst, Jönsons tröskande textmassor är språk som ska läsas. I dit. dit. hään. klipps olika röster och uttryckssätt ihop, typografiskt åtskilda men sammanförda till en kör av invektiv och poetik, naturlyrik och aforismer, cut ups och språkkrasande bokstövelskrossande. Jönsons grottekvarn är fortfarande en kapitalismens dödsmaskin ("Vara köpt och därför ha ett värde", "Tigger om pengar. Inte om mening"), men cirklar mindre än förut kring ett pissande, skitande, värkande jag.

Det stora temat viskas i stället fram redan i boktiteln, där döden inträder i och med det spöklika "hään". Och här verkar riktningen för Jönsons hela författarskap ligga: "in / mot död". Med sina hundratals varianter på aforistiska memento mori-budskap framstår han som en modern barockpoet, som påminner oss om att döden är "livets enda möjlighet" och att allt lidande är meningslöst "i /skenet av / vintergatans / slukhål".

Men Jönson binder också dödsmotivet till samhälleliga och existentiella livsbetingelser. Flera gånger under min läsning kommer jag att tänka på Anna Hallbergs diktsamling Colosseum, Kolosseum (2010) och dess äta och ätas-tematik: hur den ene, med Johan Jönsons ord, får "ny kraft / av annans död". Idisslandet och "bemundigandet" handlar också om språket: "tungan / tuggar / begagnade ord".

Bäst karaktäriseras kanske den bärande tanken i Johan Jönsons trilogiprojekt ändå av en av definitionerna av adverbet "hän" i Svenska Akademiens ordbok: "för att angiva riktning utan att ngn föreställning om förflyttning tydligt framträder för tanken". Borduntonen i Jönsons dikt är ett meningslöst, riktningslöst "vidare":

vidare;

det singla livet

vänder om

till och

från NÅLL ↔ ett hään

av falsk rede

Det är ett slags emotionell, språklig och existentiell nollpunkt som Johan Jönson lyckas skriva fram. Återkommande är tankarna kring hur "det gestaltlösbara", "vars kvantitet ju dominerar / världen och kosmosen / fullständigt", ska kunna gestaltas: "vilket sångande / kan frammana / marken, himlen, / regnet / utan riktning"?

Som förut är Jönsons värld mörk, depressiv, illusionslös. Ändå verkar glipan större än någonsin för något slags ljus eller lindring. I vit text mot svart botten låter Jönson oss se en fjäril, en av poesins mest söndergullade symboler, men förser den med en isande "suverän likgiltighet som inte möter blicken". Just där, i likgiltighetens meningslöshet kan kanske trösten finnas för den dödsmärkta människan, vars liv går ut på "att mocka / dödsbäddar / och livsdagar".

Anna-Lina Brunell

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning