Poesin är en utmattningskamp mellan text och människa

Bild: Cata Portin

Att skriva dikter är som att plocka svamp, skrev Pentti Saarikoski. Oscar Rossi har gjort en ny översättning av hans Tiarnia-svit och funderat en hel del på mycelet men också på hattar och fötter.

I mitten av 1970-talet flyttade poeten Pentti Saarikoski från Finland till ön Tjörn, där han bodde sina sista åtta år med sin norsk-svenska hustru Mia Berner och skrev sin Tiarnia-trilogi: Tanssilattia vuorella (1977), Tanssiinkutsu (1980), Hämärän tanssit (1983). Tiarnia är Saarikoskis låtsas-latinisering av Tjörn. Böckerna utkom på svenska strax efter att de skrivits, översatta av Berner och Saarikoski i samarbete. Det här var på den tiden då Norden var en litterär enhet, och svenskarna tyckte synbarligen om att ha Saarikoski på sin litterära karta. Ett avtryck av den tillgivenheten är ett missförstånd som numera tycks traderas av svenska Wikipedia, som hävdar att Tjörn-sviten skrevs av Berner och Saarikoski tillsammans.

Saarikoskis och Berners gemensamma ansträngningar med att ge Tiarnia-dikterna en svensk språkdräkt utgavs sedan på nytt i en elegant samlingsvolym så sent som 2000 (Ellerströms): Thiarnia: Dansgolvet på berget, Spela upp till dans, Den dunkles danser.

Via latinet blev Tjörn alltså finska Tiarnia och sen på svenska Thiarnia – hopp över språkgränsen och hopp tillbaka på andra foten. Och 17 år senare utkom den finska/finlandssvenska/svenska poeten och översättaren Oscars Rossis nya svenska översättning av sviten, som nu heter Tiarnia I-III. Förlaget är denna gång Ersatz.

Varför ta itu med det här på nytt?

– När jag år 2000 öppnade ellerströms elegant silvergrå Thiarnia-volym blev jag förvånad och konstaterade att det här går ju inte. Den poetiska textuella mångfalden och vansinnet och tombolan som är det roligaste och bästa med Saarikoski fanns knappt med alls, det var platt som strecket på EKG-skärmen när hjärtat stannat. Så 18 år senare kommer jag nu med mitt ugglerop.

Om jag tar dig på orden så finns det en naturlig förklaring till plattheten: Mia Berner kunde inte finska och Saarikoski kunde svenska ungefär.

– Ja, navet eller hjärtat av deras samarbete utgörs av denna språkliga kunskapslucka. Vissa sådana översättningsprocesser kan leda till fantastiska resultat, eller till dödstråkig och dålig poesi. Och receptionen i Sverige har kanske inte helt haft koll på Berneröversättningens brister, utan stipulerat att Saarikoski kunde svenska utmärkt och egentligen omdiktade dikterna på svenska tillsammans med Berner. Vilket skulle ge deras gemensamma översättning en auktoritet som min inte har. Men jag måste ju utgå från att min poetiska sensibilitet på finska är större än Berners, och större än Saarikoskis på svenska. Annars hade det varit meningslöst att ge sig i kast med något som redan finns i etablerad och kanoniserad översättning.

Rossi hoppas att svenskarna genom hans nyöversättningar kunde få lite kläm på vad mellanspråkliga transporter av mening kan innebära – "att språk kan befinna sig i ett mittemellan utan att vara brutet eller fel" – och på "skillnaden mellan Pentti Saarikoski som poet på finska och Pentti Saarikoski som försupen kulturgubbe i svensk exil som pratar bruten svenska".

Sin poetiska sensibilitet på svenska och finska har Oscar Rossi förvärvat genom en uppväxt i Stockholm och Österbotten, genom att ha bott i Helsingfors och sedan igen i Stockholm. Han vill inte diskutera "identitet".

– Alla som har flyttat över ett hav vet att identitet och hemmahörighet är snåriga ord.

Men när jag tjatar beskriver han sig som "andra generationens sverigefinne, tredje generationens karelare i exil och finlandssvensk sen Sursillarna". Språket och klasstillhörigheten i hans släkt har i vanlig finländsk ordning växlat av och an, liksom boningsorten.

– När jag var barn trodde jag att alla pratar både finska och svenska. Jag har gått grundskolan på finska och kan det där med inessiv, elativ och illativ [tre av finskans 15 kasusformer, red. anm.]. Gymnasiet gick jag på svenska i Vasa.

Rötter och mycel

Det här – en tvåspråkighet med långa trassliga rötter – är inget extraordinärt för dem som läser detta i Svenskfinland, men något svårare att begripa i Sverige. Översättaren har alltså ett rotsystem som är mera omfattande än hen kan visa upp med en gång på ett språk. Men dikter har, om man ska tro Saarikoski, något ännu mera oöverskådligt. De har mycel.

Saarikoski jämför diktandet med att plocka svamp, "och svamp hittar man bara när man driver runt / utan brådska hit och dit / och när jag hittar en svamp tar jag inte enbart hatten / jag tar också foten och strumpan / och myceliet vill jag också få med" för att " (....) dikten ska vara en intakt växt / inte bara fruktkropp / en bra poet / gör inte dikter / utan letar upp dem".

– Hatten och foten, det som syns av dikten på sidan är väldigt lite, mycelet är till massa och utbredning mycket större än produkten. Det tar trots allt bara några timmar att läsa också en tjock diktsamling men det kan ta tio år att skriva den och fyra år att översätta den, säger Rossi.

Han har å ena sidan avstått från att gå in alltför djupt i biografisk saarikoskiana, vilket till exempel Pekka Tarkkas detaljerade levnadsteckning över poetvännen lätt kunde locka till. Men å andra sidan fanns Saarikoskis stora beläsenhet, hans talrika ofta oattribuerade referenser till antiken, Bibeln och samtida poeter.

– Jag har läst på så gott jag kunnat, ställt frågor till lärda och kunniga människor – och helt säkert finns det sånt som en inbiten antiknörd hade gjort annorlunda. Men det är ett ständigt övervägande; på vilken nivå av nödighet går en in i intertexten, och hur mycket tar en som översättare fasta på textens yta? Och finns det något tråkigare än bokstavstrogen översättning av poesi, en som inte i första rummet utgår från språkets rytm och musikalitet, de sonoriska kvaliteterna?

Ett exempel på en stillsam referens att beakta eller inte beakta är Saarikoskis frekventa användning av det högtidligt bibliskt klingande "sillä" i bemärkelsen "för att".

– Hade jag varit mycket bibeltrogen hade jag skrivit "förty" varje gång, men det funkar inte. I finskan går det bra att säga så fortfarande i dag, och låta bara en smula högtidlig, på svenska låter det bara som Kyrkobibel 1917.

Ett annat exempel: "hämärä", "dunkel"/"dunklet"/"den dunkle" i samlingen Hämärän tanssit, i titeln och en del av dikterna. I Saarikoskis och Berners översättning är "hämärä" personifierad som "den dunkle", som syftar direkt på filosofen Herakleitos som brukar kallas så. Rossi har emellertid lösgjort sig från personifieringen och skriver om "dunklet".

– Jag valde dunklet mera som tillstånd än personreferens trots att jag visste att Herakleitos var intertexten – för att jag tyckte det var öppnare och roligare med dunklet som ett tillstånd som också diktjaget själv kan befinna sig i. Det är mitt försvar. För den som inte känner till kopplingen till Herakleitos låter "den dunkle" bara konstigt. Men för den som känner till den kan också "dunklet" funka, om en bara vill.

Men om vi går tillbaka till svampplockningen. På finska står det "Kun kirjoitan / olen sienimetsässä / ja sieniä ei löydä muuten kuin kuleksimalla" - det sista ordet där ställer översättaren inför finskans särart, att man kan knixa och böja och töja på ord med ändelser och skapa modus och nyanser hur mycket som helst. "Kuleksia" är en frekventativform av att gå/vandra, och uttrycker oregelbunden upprepning, det vill säga att planlöst trampa omkring, eller loda, eller...

– ..."driva runt" skriver jag och det är väldigt vardagligt och tråkigt och fyrkantigt jämför med finskans passivt gäckande gångart. Men vad gör man? Där översättaren kommer till korta på ett ställe kan hen försöka knixa till det på ett annat, vaska fram guld där det kanske inte finns i originalet för att kompensera att originalets guld inte på ett annat ställe går att fånga. Det är helheten som ska bli rätt. Vissa detaljer måste en översättare släppa. Och ibland hitta på egna.

– Lyckligtvis är litteraturen inte en exakt vetenskap. När allt kommer omkring gäller det bara att jobba tillräckligt länge och komma fram till en punkt där en är övertygad om att det här är så pass bra att det håller. Poesin är en utmattningskamp, mellan text och människa.

Läs också intervjun med myndighetsöversättaren Pia Hansson här https://www.hbl.fi/artikel/ett-yrke-for-nyfikna-manniskor-2/ och intervjun med Mårten Westö om att översätta hybridspråk här https://www.hbl.fi/artikel/muijan-har-benen-i-vadret-och-jaban-jyystaa-med-karvalakkin-pa-huvvet-hur-oversatter-man-helsing/

Pia Ingström Litteraturredaktör

Oscar Rossi

Född: 1976 i Stockholm

Bosatt: I Stockholm

Yrke: Poet, översättare, redaktör, (tidigare också) litteraturkritiker

Utgivning: Kelvinator (2002), Brev till polisen (2005), Funny. Det vi vet om Jones är att Brown (2009), Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång (2018)

Senast läst och gillat: "Nästan allt som står i veckomagasinet The New Yorker för att ta del av det amerikanska presidentskapets såpopera, som ett slags strutsaktig respit från finsk eller svensk politik som kommer alltför nära och gör mig galen. Och så Jørn H Sværens diktbok Drottning av England, som jag översatt och som kommer ut på förlaget Faethon i höst."

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33