Plötsligt kände vi oss mindre ensamma

Det finns saker man lär sig den hårda vägen. Till exempel: även om kärnfamiljen är ett allt mer flytande begrepp, och få kräver traditionella konstellationer i dag (tack och lov för det), betyder det inte att det är lätt med logistiken kring en styvfamilj.

Vissa gånger vill vi skrika framför teven: just så där är det! Andra gånger vågar vi inte ens titta på varandra för att igenkänningen är för stor. Det är pinsamt att se sig själv, sina värsta sidor och sämsta argument avslöjade.

Jag talar om andra säsongen av SVT:s Bonusfamiljen, som visas på Sveriges Television just nu. Jag och min sambo sitter som fastklistrade. Jag minns inte att jag sett något så välskrivet och välspelat i en nordisk tevekontext sedan Lars von Triers "Riket". Bakom manus står svenska klanen Herngren, syskonen Moa och Felix, samt dennes fru Clara, men det här är inte en komediserie. Framför allt är det hjärtslitande drama. Insatserna är höga.

Lisa och Patrik har bildat styvfamilj och tänker att deras förälskelse är den resurs som ska räcka till allt: varannan-vecka-pendling, synkroniserad uppfostran, en välbalanserad ekonomi, ett harmoniskt liv.

Men vad de inte kalkylerat med är att de kommer från olika familjekulturer. Lisa vill ha ett hem utan bråk, där allt fungerar "smidigt", låt vara att barnen lägger sig lite sent ibland eller att "man äter pizza lite för många gånger i veckan" – vem bryr sig? Martin vill samma sak, men tycker att man kommer dit först efter att man etablerat regler. Som han säger till Lisa: "Smidigt? Är det det du tycker livet går ut på?"

De traditionella könsrollerna tycks omkastade. Eller kanske behövdes det inte ens i en svensk kontext: Martin är den hyggliga läraren som joggar med barnvagnen och ständigt viker kläder när han är hemma. Lisa improviserar sig genom livet med vita lögner och en curlande attityd till sina barn.

I första avsnittet av den nya säsongen klampar de in till parterapin utan att titta på varandra. Snabbt backar vi bandet och får veta vad som orsakat det frusna förhållandet.

För oss som tittar är det förstås ett slags terapi i sig, inte minst om man befinner sig ungefär i fas med Lisa och Patrik i serien.

Det finns saker man lär sig den hårda vägen. Till exempel: även om kärnfamiljen är ett allt mer flytande begrepp, och få kräver traditionella konstellationer i dag (tack och lov för det), betyder det inte att det är lätt med logistiken kring en styvfamilj. Det är enklare för barn att bo under ett och samma tak än att flytta varje vecka, och det är en kompromiss man måste leva med. En annan sak är att man blir tvungen att rannsaka sig själv, kanske för första gången på riktigt, när man plötsligt spelar sin föräldraroll inför en ny människa.

Min sambo säger att hon känner sig sedd av Bonusfamiljen, att serien funkar som skönlitteratur: den minskar på ensamheten. Man får bekräftelse, men ser också den andres perspektiv.

Vi råkade kolla på avsnitt tre precis när vi behövde det som mest, när veckan präglats av bakslag och resurserna tycktes uttömda. Ett avsnitt räckte som terapi. Sedan bytte vi till en dokusåpa där finska b-kändisar dök i lera och samlades i ödesmättade öråd. Manuset var inte lika bra, men namnet, Överlevarna, kändes som temat för veckan.

Philip Teir Författare och journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00