Plock & fynd: Malet kött för ett år

Margaret Drabble.Bild: xx

Metervis av rött blänkande kött var det enda jag mindes av en god roman.

"Vinn malet kött för ett år!" utropar annonsen som dyker upp i mitt Facebookflöde. Jag äter gärna kött, också malet, men det här låter kanske lite ... ja, det låter som ur en roman av Margaret Drabble:

"Metervis av kött, rött blänkande kött, ligger i skyltfönstren. (...) En hel strand av klarröd köttfärs, två meter bred, krusar sig på en silverbricka, med instuckna apelsinskivor och gröna plastkvistar. En köttskulptur."

Den som ser det här är Alix Bowen. Hon är en medelålders lärare som undervisar fångar, och försöker förstå en ung seriemördare. Därför besöker hon hans far i en brittisk småstad med många köttbutiker. "Hon hade inte insett att det fanns så mycket kött i den här delen av England. Inte undra på att Paul Whitmore är vegetarian." (Paul är mördaren.)

Det är denna bild, stranden av köttfärs, jag burit med mig i alla år sen jag läste den här romanen, En naturlig nyfikenhet, när den utkom på svenska 1989. Romanen är andra delen av en löst sammanhållen trilogi om väninnorna Alix Bowen, Esther Breuer och Liz Headleand. The Radiant Way/Den strålande vägen, A Natural Curiosity/En naturlig nyfikenhet och The Gates of Ivory/Elfenbensporten utkom kring decennieskiftet 1980–90-tal, raskt översatta på förlaget Trevi.

Trevi finns inte längre, men lyckligtvis finns Modernista, som nu satsar riktigt imponerande på nyutgåvor av läsvärd litteratur från några decennier tillbaka. (För en vecka sen skrev Merete Mazzarella om deras utgåva av somaliern Nuruddin Farahs trilogi Blod under solen.)

I fjol gav de ut också tre romaner av Drabble. Kvarnstenen (1965) handlar om den sexuella revolutionens första år och en allt annat än revolutionär ung kvinnas sätt att tackla den – och om moderskapets omstörtande förälskelse som trotsar blygheten och tvånget att låtsas vara oberörd. Riken av guld (1975) är bland annat en kärleksroman för vuxna, och en roman om jobb, familjeliv, klass (den välbärgade medelklassens konventioner och självvalda sjabbighet, bland annat). Elfenbensporten (1991), slutligen är en roman där omvärlden tränger sig på personerna och tvingar dem att besinna klyftan mellan "de onda tiderna" och "de goda tiderna", mellan världens gynnade och utsatta. Det goda livet pågår samtidigt med det onda, och psykoterapeuten Liz Headleand i sin goda tid får en dag ett paket från andra sidan. Det innehåller ett avhugget finger och osammanhängande manussidor skrivna av hennes vän Stephen Cox, som försvunnit i Kambodja dit han begett sig för att finna mening i sitt författarskap bland spillrorna efter Pol Pots skräckregim 1975–79. Om världen i Riken av guld ännu någorlunda lät sig avhandlas med kunskapens instrument – huvudpersonen Frances Wingate är berömd arkeolog – och ur ett kolonialistiskt centralperspektiv, är den i Elfenbensporten mycket mera svårgripbar, mångtydig och mångstämmig.

I en ännu bättre värld hade Modernista gett ut också de föregående delarna av trilogin som Elfenbensporten utgör slutet på. Den strålande vägen hittar jag inte i min hylla, men En naturlig nyfikenhet finns där och är en bättre roman än jag mindes, också utöver stranden av malet kött. Den är mänskligt motsägelsefull liksom sina huvudpersoner, den slätar inte över med snygga slutscener och prydligt uppknutna intrigtrådar, den ger en bild av liv som medelålderns medelklassmänniskor försöker få rimlig ordning på mitt i sönderfall och kaos. Hela trilogin kan säkert läsas också som en närsynt studie av Thatchers England, om man har en bättre politisk-historisk optik än jag.

På det stora hela taget kan jag hursomhelst bara tacka och ta emot de här skönt vuxna romanerna som åldrats några decennier med stor värdighet. Huvudpersonerna i sin medelåldersglans är lite yngre än man skulle tro, men 60 är det nya 45 så jag kan ledigt uppleva att jag är jämnårig med dem. Det här är böcker man vill ge i present åt sina kloka väninnor, för att tillsammans kunna häpna över det som känns gammalt i dem och förenas i instämmande över det som inte gör det.

Bland Modernistas vårklassiker finns bland annat första delen, En familjefickas memoarer, av Simone de Beauvoirs förljugna men ändå intressanta självbiografi, och Daphne du Mauriers Rebecka.

Ja, jag känner ett litet stygn av skuld inför all den regressiva njutning som den här återgången till min ungdoms läsnöjen innebär. Här utmanas inte med formbrott och språkkritik. Men när omvärlden ständigt utmanar en med sina förvridna former kan det väl inte vara en alltför stor synd att njuta av en riktigt gammaldags god roman?

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00