Kilu-Kalle och 1918

Bild: ?

"Kalla det någonting och låt oss konfrontera det tillsammans." I Finland har vi i dag ord för det som hände för hundra år sedan, och vi får använda dem. Så är det inte överallt – låt oss dra nytta av vår demokratiska historieförvaltning!

När jag var liten hörde jag min finskspråkiga mamma citera en vers på svenska: "Kilu-kilu-Kalle med nålarna / går och (säljer?) i gårdarna..." Vem var Kilu-Kalle? Det där med nålarna betydde väl att han var något slags gårdfarihandlare som gick runt och sålde kram, krimskrams, rosetter och pynt, grannlåt – kanske sybehör? Sådant man kan bära med sig.

Namnet Kilu-Kalle dök upp häromdagen – samma figur, eller en annan – i ett svartare sammanhang. Jag läste Sirpa Kähkönens mikrohistoriska studie över några medlemmar av släkten Enbom/Enne (en del förfinskade namnet) under och efter inbördeskriget, Hugo 1918. De var röda och drabbades av den vita sidans urskiljningslösa hämnd, verkställd genom rättsvidriga domar, arkebuseringar samt sjukdom och svält i de vanskötta dödslägren.

I Hugo 1918 får vi läsa också om nöjeslivet i Helsingfors hösten 1918 och de på sin tid berömda kabaréartisterna paret Hildur och Väinö Lehmus och Iivari Kainulainen. De två sistnämndas kändaste roller var landsstrykarna Kilu-Kalle och Mouku-Franssi, medan Hildur Lehmus var ömsom Saara-muori (Gumman Sara) och Viluinen Karoliina (frusna Karoliina).

Hildur var född Enbom, och hösten 1918 hade hon också annat att tänka på än sin scenframtoning. Hennes bror Emil Enne hade dömts till tio års tukthus och internerats på Sveaborg, dött där och begravts i en massgrav i Sandhamn. Emils unga son Yrjö hade på ytterst tvivelaktiga grunder dömts till åtta års tukthus. Hildurs bror Hugo Enbom hade på något oförklarligt sätt dödssjuk lyckats rymma från lägret i Ekenäs, för att dö hos sin andra syster i Helsingfors i slutet av september.

Men andra måste gå vidare. Hildur hade en roll också i en muntration som gick under namnet "Kilu-Kalle und Mouku-Franssi als Badegäste in Naantali", som hösten 1918 uppfördes på kabaréteatern Lyyra IV för de tyska trupper som stannat kvar i Helsingfors. Den marknadsfördes med sloganen "Achtung! Entkleidungsszene!" (Obs! Avklädningsscen). "Avklädningen" utfördes, med sedesamt sparsamma glimtar av kvinnliga behag, av Hildur Lehmus. Ensemblen uppträdde hela hösten på båda sidorna av Långa bron. Också ett nummer om spanska sjukan, tidens fruktade mördarinfluensa, ingick i deras repertoar.

Jag försöker föreställa mig hur Hildur kände sig den hösten, och vad hon och Väinö pratade om när de gick hem på nätterna efter jobbet. Tackade hon sin lycka för något slumpmässigt vägval som fört henne till den opolitiska kabarén i stället för arbetarrörelsens politiska scener? Hur orkade hon med sina svägerskors förtvivlan, tänkte hon på brorsbarnens framtid?

Kalla det någonting!

100 år är inte är en särskilt lång tid. Mina far- och morföräldrar var stora barn eller unga vuxna 1918, de gjorde sig uppfattningar om vad som hände i landet, de hyste starka känslor – skräck, vrede, lättnad, skuld, triumf? – som formade dem.

Inte heller 103 år en lång tid. Det kan vi tänka på i övermorgon. Den 24 april 1915 inleddes folkmordet på armenierna i Turkiet, med avrättningar eller deportation av det armeniska samfundets ledare Istanbul.

I januari 2017 utestängdes den armeniska ledamoten Garo Paylan från tre sessioner i turkiska parlamentet för att ha yttrat ordet "folkmord": "Jag kallar det folkmord, ni kan kalla det vad ni vill. Låt oss komma överens om ett ord så vi kan komma vidare. Armenierna vet mycket väl vad som hände med deras förfäder, jag vet mycket väl vad som hände med min farfar. Kalla det någonting och låt oss konfrontera det tillsammans."

Vi skall känna tacksamhet över att leva i ett Finland där både mikro- och makrohistoriska studier av inbördeskriget nu ges ut på löpande band. Det finns ord och begrepp, det finns en aktiv och allt mera mångsidig minneskultur, det finns en frihet att tala och skriva. Vi får "kalla det någonting".

Det är alltså vår plikt att orka läsa på för att veta vad vi ska kalla det utan att förvränga – till exempel Ny Tids nya nummer, 4/2018, med 1918 som tema.

Och till slut: om någon känner igen den svenska ramsan om Kilu-Kalle med nålarna, ta kontakt!

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33