Plågsamma sanningar

Vi reagerar extremt kraftigt på enskilda fall, men ignorerar deras kontext.

I dagarna har det diskuterats mycket om barns och ungdomars väl och ve, särskilt i anslutning till obehagliga nyheter om fall av sexuellt utnyttjande. Det är naturligt att det ofta talas i affekt i dylika situationer, och här har hörts rätt extrema ställningstaganden. Har dylika ifrågasatts har försvaret ofta varit tal om barns säkerhet och att "till och med ett fall är ett för mycket". Vilket ju är ett uttalande man gärna vill hålla med om. Givetvis är inte ens ett fall av sexuellt utnyttjande av barn ok.

Samtidigt är dylika argument trassligare än de kanske verkar. Vi vet ju givetvis att det i det stora hela är omöjligt att få bort allt ont från världen. Oberoende vad vi gör kommer det alltid att finnas de som far illa. Ja, så obehagligt som det låter vore en situation där det bara fanns ett barn som våldtas per år i Finland rätt fantastisk, om man betänker hur extremt mycket vi i så fall hade lyckats minska på sexuellt utnyttjande av barn.

Med detta vill jag givetvis inte förringa den enskilda upplevelsen, eller det avskyvärda i att barn utnyttjas, utan snarare peka på problemet att diskutera plågsamma saker i samhället. När vi ställs inför det smärtsamma på ett handgripligt, personligt plan vill vi agera, få det hemska att försvinna. Vi fylls av en önskan om att aldrig stöta på det hela igen och, även om vi inser det ologiska i det hela, att det otäcka helt skall utplånas.

Det finns ett gammalt citat av oklar härkomst, ibland tillskrivet bland annat Stalin, som illustrerar detta väl: "En död är en tragedi, en miljon döda är statistik." När det gäller barn, till och med lite större barn, vill man ju givetvis inte tänka på detta sätt. Det verkar inte bara opassande, det verkar groteskt. Likväl gör vi detta, utan att ens tänka på det. Vi reagerar extremt kraftigt på enskilda fall, men ignorerar deras kontext.

Problemet är att om vi faktiskt vill skapa förändring måste vi göra något som den mänskliga hjärnan är illa skapad att hantera. Vi måste acceptera att otäcka saker händer, och att vi inte kan utplåna det onda i världen. Vi måste också acceptera att det är genom att nyktert se på den stora bilden, snarare än på löpsedlarna, som vi kan börja motverka det som vi avskyr.

Har ett barn farit illa har det farit illa. Inget vi gör efter detta faktum ändrar verkligheten. Ingen hämnd kan ta bort ett trauma, ingen lag kan reparera ett sinne som trasats samman. Det är plågsamt, men det är faktum.

Vad vi kan göra är att se till problemet i stort, och börja arbeta på det systematiskt. Det är inte alls lika roligt, och fyller en inte med samma affekt av rättfärdig ilska. Tvärtom är det plågsamt arbete, där man försöker göra små saker för att långsamt få världen att bli bättre. Ett arbete där man tvingas acceptera att inte bara ett avskyvärt fall, utan många, kommer att ske. Ett arbete där man trots detta fortsätter, långt från pöbelns skanderande rop.

Alf Rehn professor

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39