Piller eller inte?

Det kunde ju tänkas att det är frågan om medicinering i förebyggande syfte.

Det har, i tidigare sammanhang, slagit mig att vi här i Finland och säkerligen också i de flesta civiliserade länderna blir ordinerade onödigt stora mängder mediciner i samband med sjukdomar och därmed förbundna ingrepp av olika slag. Detta gäller såväl inom den generella som psykiska sjukvården. Även om jag inte är någon specialist på vård och medicinering inom någondera av dessa anser jag att det vore viktigt att debattera denna fråga. Språkdiskrimineringen försvårar dessutom mången gång patientens situation till exempel i frågor rörande medicineringen.

Under den första dagen efter en höftledsoperation fick jag dels värklindring intravenöst, dels bars det, i fortsättningen, dagligen in värktabletter av två olika läkemedel. Jag frågade om det verkligen är nödvändigt att ta alla dessa smärtstillande piller om jag inte har värk och fick som entydigt svar att det skulle jag göra, det är läkarens ordination. Pliktskyldigast stoppade jag i mig alla ordinerade värktabletter som bars in till mig morgon, middag och kväll. Det kunde ju tänkas att det är frågan om medicinering i förebyggande syfte.

När jag sedan, efter den kortvariga sjukhusvistelsen, som trots ovannämnda olika tänkesätt, var proffsigt genomförd fick jag i min hand en lista på mediciner som jag skulle fortsätta att inta under rehabiliteringen. Jag frågade igen om jag verkligen skall äta alla dessa 200 värktabletter av ett visst märke och fick som svar att det är frågan om en kur och att allt skall ätas till sista pillret.

En dag efter hemkomsten ringde jag, i alla fall, upp angiven kontakttelefon och fick nu, hör och häpna, ett svar av en annan sjukskötare som gav ett svar som motsvarade min egen uppfattning: värktabletterna tas endast vid värk och intaget dras ner i takt med avtagande värk. Hur en äldre, som i en motsvarande situation får dylik information halvt neddrogad och på ett språk som hen kanske inte behärskar, skall veta hur man beter sig är för mig en gåta. Men det svaret vet säkert ministrarna Juha Rehula, Paula Risikko och Juha Sipilä?

I detta sammanhang hänvisar jag till två debattartiklar om medicinering i samband med psykiska problem: "Psykofarmaka gör mer skada än nytta" (Aftonbladet 5.9.2016) och "Vi skulle ha det bättre utan psykiatriker" (HBL 10.3). Här påpekar specialistläkaren inom invärtesmedicin och professorn vid Köpenhamns universitet och föreståndaren för Nordisk Cochrane Center, Peter C. Gøtzsche att man borde minska användningen av psykofarmaka med hela 98 procent!

Gøtzsche säger också att "många psykiatriker har byggt upp fantasier kring sin specialitet, man kan inte diskutera med dem eftersom det blir en fråga om deras existensberättigande". På en fråga om läkemedelsindustrin och psykiatrin kan göra något för att skapa trovärdighet svarar han: "Det är omöjligt, totalt omöjligt. När något är lönsamt gör folk det, så fungerar kapitalismen. Som läkemedelsföretag är det lönsamt att vara kriminell" och så vidare. Slutligen kommer han fram med ett alternativ: "Utvecklingen av läkemedel skall skötas av den offentliga sektorn. Alla patent bör upphöra, sedan skall det vara samhället, inte industrin som sköter utvecklingen."

Hans Långbacka Esbo

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00