Pigga pensionärer

Pensionssparandet och pensionsåldern måste höjas, efterfrågan och kostnaderna för vård måste sänkas

Nu spekuleras det om att barn födda i dag kan leva till 150. Tro den som vill, men om detta händer står samhället inför drastisk anpassning. Pensionssparandet och pensionsåldern måste höjas, efterfrågan och kostnaderna för vård måste sänkas. Det är plågsamt och blir lätt ogjort i hoppet att syndafloden blir försenad.

Prognosmakarna är svårbegripliga. Skönlitterära författare har mer svängrum. I romanen The Mandibles: A family 2029–2047 ger Lionel Shriver en kuslig inblick i hur det kan bli.

Mandible är en förmögen familj i New York. Patriarken lever med sin dementa hustru i ett äldreboende som kostar 27 000 dollar per månad. De väletablerade yngre i familjen väntar att gubbens död snart gör dem till förmögna arvingar.

Men sedan börjar korthuset falla. Förändringen i skattemoralen som började på 1990-talet slår fullt ut. Tidigare betalade man för att samhället behöver infrastruktur och de svaga hjälp. Nu är resonemanget att eftersom jag betalat skatt måste jag få något ut av systemet och det med ränta. Nettotagarna blir fler än nettogivarna. Politikerna tar med den ena och ger med den andra handen. De äldre röstar aktivt och ve den politiker som vågar ställa sig emot de pigga pensionärernas organiserade massgirighet. Det med lån finansierade välfärdssystemet går i väggen.

Det blir degrowth och populism för hela slanten. Regeringen ställer in betalningarna, annullerar statsskulden, stänger gränserna och konfiskerar allt guld för att blidka de kinesiska kreditorerna. Statens obligationer, världens säkraste investeringsobjekt, evaporerar, pensionsfonder och privata besparingar går upp i rök. Under protektionismen kollapsar industrier, folk blir arbetslösa och skatteintäkterna krymper.

Det enda som sitter i orubbat bo är de indexjusterade socialbidragen och den offentliga äldrevården. Snart tar de 80 procent av statskassan. Allt annat trängs undan, utbildningen decimeras, infrastrukturen förfaller, polisen försvinner från gatorna. Den ökade livslängden tillsammans med oförändrad socialpolitik gör USA till en bananrepublik.

Steg för steg rasar familjen Mandibles förmögenhet och inkomster. Hela släkten flyttar in hos den enda solida medlemmen, dottern som äger sitt hus och jobbar på socialen. Sedan blir de uteliggare i parken och hamnar slutligen som lantarbetare på ett jordbruk, då de mexikanska immigranterna åkt hem.

Det kusliga i Shrivers prosa är beskrivningen av hur några i familjen vägrar fatta vad som händer. Trots att de saknar både mat och toapapper mässar de på om keynesiansk stimulanspolitik och grundlagsstadgade rättigheter. När vissa inte reagerar ens på malande hunger hur skulle de kunna ta till sig statistiska prognoser?

Var det här nu fiktion, eller en sammanfattning av gårdagens tidning?

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33